100 happy days – dag 20 & 21

Skrev ju ett inlägg häromdagen om det här med träning och känslan efteråt, och det håller i sig. I söndags blev det inget mer än yoga på morgonen (dvs ingen löpning) då jag åkte till Ronneby och inte hann innan jag åkte. Jag funderade på att springa på morgonen men insåg sen att jag hade mycket annat att göra istället och tänkte då göra det på kvällen men ett hejdundrande oväder och familjetid ändrade de planerna. Jag blev dock nästan lite besviken på kvällen när jag tänkte på att jag skippat det fastän jag hade tänkt göra det. Hursomhelst, igår började jag dagen med en kort löptur – kör återigen 20 minuter bara för att komma igång med vanan och vänja kroppen lite – och det var så fantastiskt! Kunde med gott samvete och framförallt en underbart skön känsla i kroppen ligga i solstolen resten av dagen (det gjorde jag dock inte för pappa drog med oss på turistande i Ronneby brunnspark där vi gick en ganska lång promenad pga att vi gick fel och så badade jag massa med Melvin). Idag hade jag också tänkt börja dagen med att springa men blev väckt abrupt och var supertrött så orkade inte då. Sedan har dagen liksom gått, supervarmt och kvavt, känt mig superseg och bara velat ligga i solstolen med min bok. Sen åkte vi till Karlskrona och hälsade på Jeppan och vips så var klockan nio och det ösregnade och jag hade inte sprungit. MEN – och det är nu vi kommer till det viktiga – trots att jag var så nära att dra på mig pyjamas och däcka i soffan så började jag tänka på att springa, på att det är rätt skönt med sommarregn, på hur fantastiskt det skulle kännas åtminstone efteråt och plötsligt var beslutet inte så svårt. Drog på mig kläderna, fick sällskap av Tess och de där tjugo minuterna kändes som fem. Om det var skönt?! Det är bara förnamnet! Det var fortfarande supervarmt ute men regnet tog bort lite av den kvava luften som varit hela dagen och när man vet att man ska hem och duscha så är ju regnet himla mysigt. Det slutade dessutom med att jag yogade och mediterade ute vid pooldäcket i regnet bara för att jag inte ville gå in (men sen började jag tänka på att de har sett snok och orm vid poolen så då fick jag panik där jag satt i mörkret och kunde inte skynda mig in snabbt nog, hahaha). Så nu sitter jag i soffan, nyduschad och har en så jäkla härlig känsla i kroppen! Trött men stark, pepp, lycklig. Så glad över att min kropp orkar – MÅR BRA av att – springa. Över att jag, även om jag tappar det ett tag, lika snabbt kan hitta tillbaka till dessa vanor. Över att jag lärt mig lyssna inåt och göra det som får mig och min kropp att må som allra bäst.

Det kommer garanterat inte vara så här enkelt varje gång eller dag att springa (eller vad det nu handlar om), men jag hoppas – precis som jag skrev i förra inlägget – att minnet av dessa positiva känslor kan räcka för att öka motivationen lite.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *