Yoga, yoga, yoga

Denna vecka kommer i princip bestå av jobb och yoga(jobb). Fick till och med hoppa in idag också och hålla klass, så nu blir det åtta klasser på sju (egentligen sex) dagar. Låt oss konstatera att lördag blir vilodag…?!

Har inte så mycket mer intressant att skriva idag faktiskt så jag stannar här. Ska dricka upp mitt te och gå och sova istället, har sovit superdåligt de senaste nätterna men inatt sov jag äntligen bra och nu är jag jättetrött. (Väldigt ologiskt, jag vet).

Yoga, yoga, yoga

Denna vecka kommer i princip bestå av jobb och yoga(jobb). Fick till och med hoppa in idag också och hålla klass, så nu blir det åtta klasser på sju (egentligen sex) dagar. Låt oss konstatera att lördag blir vilodag…?!

Har inte så mycket mer intressant att skriva idag faktiskt så jag stannar här. Ska dricka upp mitt te och gå och sova istället, har sovit superdåligt de senaste nätterna men inatt sov jag äntligen bra och nu är jag jättetrött. (Väldigt ologiskt, jag vet).

Heja kroppen!

Kroppen alltså – vilken fantastisk sak! Igår tog jag mig alltså tre mil på skidor utan att ha tränat ihjäl mig inför. Ja det var svinjobbigt men mest för att det gjorde ont ungefär överallt. MEN det mest fantastiska är ju återhämtningen! Proppade i mig dextrosol, mat, choklad, massa vätska, resorb och ännu mer mat och choklad och nötter och vätska under resten av kvällen, gick och la mig tidigt och sov elva timmar och vaknade redan före klockan nio – ganska pigg och utvilad men framförallt: ingen träningsvärk och nästan inget ont. Jag hade förväntat mig dagar av ett helvete ungefär med ont överallt, massa träningsvärk och supertrött. Känner mig stum och seg i benen och känner lite i ena axeln och knäna, i övrigt ingenting. Och det, det är värt all kärlek till kroppen som bara är möjligt! Tre mil på skidor och nästan helt återhämtad ett dygn senare. Jag är så jäkla stolt över mig själv och min kropp – inte bara för att jag klarade tre mil utan också för att min kropp uppenbarligen är så stark att den inte slits nämnvärt av det.

Eftersom jag kände mig så pigg som jag gjorde och dessutom vaknade till solsken och blå himmel och tolv minus, så började jag och mamma dagen med en skridskotur på sjön vilket var helt fantastiskt.

Nu sitter jag på tåget hem till Uppsala igen. Med tanke på vädret idag och att det är bästa möjliga vinter i Falun just nu så tar det faktiskt lite emot att åka härifrån men that’s life. Förhoppningsvis får Uppsala lite av samma snart! Min hälsporre börjar dessutom äntligen bli bättre tror jag (har inte ont idag trots att jag kände av den igår vilket är ett mycket bra tecken) så snart ska jag börja springa igen! Och i veckan ska jag ha sju (!!) yogaklasser vilket också ska bli superkul:

Måndag: Nordic Wellness som vanligt 20-21
Onsdag: lunchyoga på Yogahuset 11.30-12.15
Torsdag: hatha vinyasa och yin yoga på Yogahuset 17.45-19.15 och 19.30-20.30 (tror jag)
Fredag: lunchyoga på Yogahuset 11.30-12.15
Söndag: barnyoga x2 på Yogahuset som vanligt

Heja kroppen!

Kroppen alltså – vilken fantastisk sak! Igår tog jag mig alltså tre mil på skidor utan att ha tränat ihjäl mig inför. Ja det var svinjobbigt men mest för att det gjorde ont ungefär överallt. MEN det mest fantastiska är ju återhämtningen! Proppade i mig dextrosol, mat, choklad, massa vätska, resorb och ännu mer mat och choklad och nötter och vätska under resten av kvällen, gick och la mig tidigt och sov elva timmar och vaknade redan före klockan nio – ganska pigg och utvilad men framförallt: ingen träningsvärk och nästan inget ont. Jag hade förväntat mig dagar av ett helvete ungefär med ont överallt, massa träningsvärk och supertrött. Känner mig stum och seg i benen och känner lite i ena axeln och knäna, i övrigt ingenting. Och det, det är värt all kärlek till kroppen som bara är möjligt! Tre mil på skidor och nästan helt återhämtad ett dygn senare. Jag är så jäkla stolt över mig själv och min kropp – inte bara för att jag klarade tre mil utan också för att min kropp uppenbarligen är så stark att den inte slits nämnvärt av det.

Eftersom jag kände mig så pigg som jag gjorde och dessutom vaknade till solsken och blå himmel och tolv minus, så började jag och mamma dagen med en skridskotur på sjön vilket var helt fantastiskt.

Nu sitter jag på tåget hem till Uppsala igen. Med tanke på vädret idag och att det är bästa möjliga vinter i Falun just nu så tar det faktiskt lite emot att åka härifrån men that’s life. Förhoppningsvis får Uppsala lite av samma snart! Min hälsporre börjar dessutom äntligen bli bättre tror jag (har inte ont idag trots att jag kände av den igår vilket är ett mycket bra tecken) så snart ska jag börja springa igen! Och i veckan ska jag ha sju (!!) yogaklasser vilket också ska bli superkul:

Måndag: Nordic Wellness som vanligt 20-21
Onsdag: lunchyoga på Yogahuset 11.30-12.15
Torsdag: hatha vinyasa och yin yoga på Yogahuset 17.45-19.15 och 19.30-20.30 (tror jag)
Fredag: lunchyoga på Yogahuset 11.30-12.15
Söndag: barnyoga x2 på Yogahuset som vanligt

Tjejvasan 2018

Kan inte riktigt förstå att jag klarat av Tjejvasan. Tre långa jäkla mil på skidor! Kan ha varit det jobbigaste jag någonsin har gjort, men det var också ganska kul. Någon liten del av mig gillar ändå såna här utmaningar och jag kommer säkert göra det nästa år igen. Jag känner trots allt mig själv vid det här laget… 

Nu ska jag däcka i soffan, det kommer kanske en längre rapport och mer tankar någon annan dag men just nu är jag för trött för att skriva eller tänka. Tills dess kommer några bilder.

Tjejvasan 2018

Kan inte riktigt förstå att jag klarat av Tjejvasan. Tre långa jäkla mil på skidor! Kan ha varit det jobbigaste jag någonsin har gjort, men det var också ganska kul. Någon liten del av mig gillar ändå såna här utmaningar och jag kommer säkert göra det nästa år igen. Jag känner trots allt mig själv vid det här laget… 

Nu ska jag däcka i soffan, det kommer kanske en längre rapport och mer tankar någon annan dag men just nu är jag för trött för att skriva eller tänka. Tills dess kommer några bilder.

Wake up every morning with the thought that something wonderful is about to happen

Idag började jag dagen med ytterligare en skidtur – den sista inför Tjejvasan! 13,5 kilometer blev det och förutom en extrem svacka redan efter typ fem kilometer (som kan ha berott på det faktum att jag inte åt frukost innan pga tänkte mig inte riktigt för och tiden då jag kunde träna kondition innan frukost uppenbarligen är förbi) så kändes det riktigt bra! Jag ska nog klara de där tre milen ändå! Framförallt var det ju också fantastiskt härligt att få åka i bra spår och ett riktigt vinterlandskap för en gångs skull. Tänk om varje dag kunde få börja såhär!

Sen har jag jobbat typ resten av dagen. När en börjar jobba klockan 11 får en jobba senare på kvällen istället, men det var det värt för den starten på dagen. Och nu har jag kört ett kort yogapass på Yogobe – Yoga för skidåkare med Monika Björn och ätit middag. Next up: duschen och sen krypa ned i soffan och läsa lite innan det är dags att sova.

Wake up every morning with the thought that something wonderful is about to happen

Idag började jag dagen med ytterligare en skidtur – den sista inför Tjejvasan! 13,5 kilometer blev det och förutom en extrem svacka redan efter typ fem kilometer (som kan ha berott på det faktum att jag inte åt frukost innan pga tänkte mig inte riktigt för och tiden då jag kunde träna kondition innan frukost uppenbarligen är förbi) så kändes det riktigt bra! Jag ska nog klara de där tre milen ändå! Framförallt var det ju också fantastiskt härligt att få åka i bra spår och ett riktigt vinterlandskap för en gångs skull. Tänk om varje dag kunde få börja såhär!

Sen har jag jobbat typ resten av dagen. När en börjar jobba klockan 11 får en jobba senare på kvällen istället, men det var det värt för den starten på dagen. Och nu har jag kört ett kort yogapass på Yogobe – Yoga för skidåkare med Monika Björn och ätit middag. Next up: duschen och sen krypa ned i soffan och läsa lite innan det är dags att sova.

That little voice in your head

Du vet den där lilla rösten i ditt huvud som gärna kommer fram när självförtroendet sviktar och du gör något du kanske inte är proffs på? Den där rösten som säger ”vem tror du att du är? Du är ju ingen löpare/skidåkare/person som tränar/kan laga mat/kan dansa/whatever det nu handlar om”. Den där lilla rösten som ibland till och med får utrymme att HÖRAS i samtalet med andra: ”Ja alltså jag är ju inte så bra på det, men…..”. Det är bannemig dags att den lär sig hålla sig undan hädanefter! VEM bestämmer vem som är en löpare eller skidåkare eller matlagningsperson eller friluftsmänniska eller dansare eller resefantast? Om du springer så är du en löpare – oavsett hastighet och distans och mål. Om du åker skidor så är du en skidåkare – oavsett hur bra eller dålig teknik du har. Om du lagar mat och tycker det är kul (eller inte för den delen) och det blir ätbart så är du en matlagningsperson, osv osv osv.

Jag är ganska bra på att tänka – eller ännu värre: prata högt – sådär. Ursäktar mig gärna i samtalet med andra ”ja alltså jag är ju ingen expert”, ”jag har inte så himla bra teknik”, ”jag gör det mest för att det är kul, inte för att jag är bra på det”, ”jag har ju ingen riktigt utbildning inom just det”, ”jag är ju ingen xxxx” osv osv osv. När jag började fundera på det här först så åkte jag runt runt runt på skidor i Årstaparken i isiga spår och funderade på kommande helgs Tjejvasan och kom på mig själv med att tänka ”nej men jag är ju ingen riktig skidåkare”. SÄGER VEM?! Så funderade jag lite till och insåg, att jag kanske inte är något proffs (Sverige verkar inte behöva så många fler såna efter årets OS ändå ?) och min teknik kan absolut förbättras men gör det mig till en inte-skidåkare för det? Måste man vara proffs och expert på skidor med exemplarisk teknik för att vara skidåkare? Isåfall vill jag nog inte ens vara skidåkare. Jag är ju en sån som åker skidor i isiga spår med halvdålig teknik pga isiga spår för att det är kul och skönt och jag mår bra av det. För att det tränar balansen och stabiliteten och för att det innebär att jag får vara utomhus och röra på kroppen och låta hjärtat arbeta. För att det är mitt intresse. Inte för att bli bäst på skidor, utan för att det är kul för stunden. Och det om nånting gör väl mig till en skidåkare?!

Det här går såklart att applicera på hundra andra saker både i mitt och säkert ditt liv också (tro mig, när en väl börjar fundera så finns det många liknande situationer) men nu tycker jag att det är dags att jantelagen och den där lilla rösten försvinner. Vi behöver dem inte, de gör oss bara ont och absolut ingen nytta.

Så kan vi komma överens om att sluta ursäkta oss själva och det vi gör? Okej, du springer – det gör dig till en löpare. Du lagar mat – det gör dig till en matlagningsperson. Du yogar – det gör dig till en yogi. Du spelar fotboll – det gör dig till en fotbollsspelare. Du behöver inte vara bäst för att det ska räknas.

Några fler saker jag ursäktar eller tänker att jag inte är, åtminstone i mitt huvud: en sån som kan ta hand om blommor och växter (när jag var yngre kunde jag i och för sig inte det), en sån som fotar ”på riktigt” (jag har bara sprungit runt med en kamera i högsta hugg sen jag var typ 10 bast?! och vad är ens på riktigt?), en sån som tränar och kan saker om träning (jag bara tränar upp till fyra-fem gånger i veckan och har både blivit starkare och fått bättre kondition?!), en sån som åker alpint (bara älskar det och skulle gärna bo i typ Åre och kunna åka hela tiden?!)…

That little voice in your head

Du vet den där lilla rösten i ditt huvud som gärna kommer fram när självförtroendet sviktar och du gör något du kanske inte är proffs på? Den där rösten som säger ”vem tror du att du är? Du är ju ingen löpare/skidåkare/person som tränar/kan laga mat/kan dansa/whatever det nu handlar om”. Den där lilla rösten som ibland till och med får utrymme att HÖRAS i samtalet med andra: ”Ja alltså jag är ju inte så bra på det, men…..”. Det är bannemig dags att den lär sig hålla sig undan hädanefter! VEM bestämmer vem som är en löpare eller skidåkare eller matlagningsperson eller friluftsmänniska eller dansare eller resefantast? Om du springer så är du en löpare – oavsett hastighet och distans och mål. Om du åker skidor så är du en skidåkare – oavsett hur bra eller dålig teknik du har. Om du lagar mat och tycker det är kul (eller inte för den delen) och det blir ätbart så är du en matlagningsperson, osv osv osv.

Jag är ganska bra på att tänka – eller ännu värre: prata högt – sådär. Ursäktar mig gärna i samtalet med andra ”ja alltså jag är ju ingen expert”, ”jag har inte så himla bra teknik”, ”jag gör det mest för att det är kul, inte för att jag är bra på det”, ”jag har ju ingen riktigt utbildning inom just det”, ”jag är ju ingen xxxx” osv osv osv. När jag började fundera på det här först så åkte jag runt runt runt på skidor i Årstaparken i isiga spår och funderade på kommande helgs Tjejvasan och kom på mig själv med att tänka ”nej men jag är ju ingen riktig skidåkare”. SÄGER VEM?! Så funderade jag lite till och insåg, att jag kanske inte är något proffs (Sverige verkar inte behöva så många fler såna efter årets OS ändå ) och min teknik kan absolut förbättras men gör det mig till en inte-skidåkare för det? Måste man vara proffs och expert på skidor med exemplarisk teknik för att vara skidåkare? Isåfall vill jag nog inte ens vara skidåkare. Jag är ju en sån som åker skidor i isiga spår med halvdålig teknik pga isiga spår för att det är kul och skönt och jag mår bra av det. För att det tränar balansen och stabiliteten och för att det innebär att jag får vara utomhus och röra på kroppen och låta hjärtat arbeta. För att det är mitt intresse. Inte för att bli bäst på skidor, utan för att det är kul för stunden. Och det om nånting gör väl mig till en skidåkare?!

Det här går såklart att applicera på hundra andra saker både i mitt och säkert ditt liv också (tro mig, när en väl börjar fundera så finns det många liknande situationer) men nu tycker jag att det är dags att jantelagen och den där lilla rösten försvinner. Vi behöver dem inte, de gör oss bara ont och absolut ingen nytta.

Så kan vi komma överens om att sluta ursäkta oss själva och det vi gör? Okej, du springer – det gör dig till en löpare. Du lagar mat – det gör dig till en matlagningsperson. Du yogar – det gör dig till en yogi. Du spelar fotboll – det gör dig till en fotbollsspelare. Du behöver inte vara bäst för att det ska räknas.

Några fler saker jag ursäktar eller tänker att jag inte är, åtminstone i mitt huvud: en sån som kan ta hand om blommor och växter (när jag var yngre kunde jag i och för sig inte det), en sån som fotar ”på riktigt” (jag har bara sprungit runt med en kamera i högsta hugg sen jag var typ 10 bast?! och vad är ens på riktigt?), en sån som tränar och kan saker om träning (jag bara tränar upp till fyra-fem gånger i veckan och har både blivit starkare och fått bättre kondition?!), en sån som åker alpint (bara älskar det och skulle gärna bo i typ Åre och kunna åka hela tiden?!)…