That little voice in your head

Du vet den där lilla rösten i ditt huvud som gärna kommer fram när självförtroendet sviktar och du gör något du kanske inte är proffs på? Den där rösten som säger ”vem tror du att du är? Du är ju ingen löpare/skidåkare/person som tränar/kan laga mat/kan dansa/whatever det nu handlar om”. Den där lilla rösten som ibland till och med får utrymme att HÖRAS i samtalet med andra: ”Ja alltså jag är ju inte så bra på det, men…..”. Det är bannemig dags att den lär sig hålla sig undan hädanefter! VEM bestämmer vem som är en löpare eller skidåkare eller matlagningsperson eller friluftsmänniska eller dansare eller resefantast? Om du springer så är du en löpare – oavsett hastighet och distans och mål. Om du åker skidor så är du en skidåkare – oavsett hur bra eller dålig teknik du har. Om du lagar mat och tycker det är kul (eller inte för den delen) och det blir ätbart så är du en matlagningsperson, osv osv osv.

Jag är ganska bra på att tänka – eller ännu värre: prata högt – sådär. Ursäktar mig gärna i samtalet med andra ”ja alltså jag är ju ingen expert”, ”jag har inte så himla bra teknik”, ”jag gör det mest för att det är kul, inte för att jag är bra på det”, ”jag har ju ingen riktigt utbildning inom just det”, ”jag är ju ingen xxxx” osv osv osv. När jag började fundera på det här först så åkte jag runt runt runt på skidor i Årstaparken i isiga spår och funderade på kommande helgs Tjejvasan och kom på mig själv med att tänka ”nej men jag är ju ingen riktig skidåkare”. SÄGER VEM?! Så funderade jag lite till och insåg, att jag kanske inte är något proffs (Sverige verkar inte behöva så många fler såna efter årets OS ändå ?) och min teknik kan absolut förbättras men gör det mig till en inte-skidåkare för det? Måste man vara proffs och expert på skidor med exemplarisk teknik för att vara skidåkare? Isåfall vill jag nog inte ens vara skidåkare. Jag är ju en sån som åker skidor i isiga spår med halvdålig teknik pga isiga spår för att det är kul och skönt och jag mår bra av det. För att det tränar balansen och stabiliteten och för att det innebär att jag får vara utomhus och röra på kroppen och låta hjärtat arbeta. För att det är mitt intresse. Inte för att bli bäst på skidor, utan för att det är kul för stunden. Och det om nånting gör väl mig till en skidåkare?!

Det här går såklart att applicera på hundra andra saker både i mitt och säkert ditt liv också (tro mig, när en väl börjar fundera så finns det många liknande situationer) men nu tycker jag att det är dags att jantelagen och den där lilla rösten försvinner. Vi behöver dem inte, de gör oss bara ont och absolut ingen nytta.

Så kan vi komma överens om att sluta ursäkta oss själva och det vi gör? Okej, du springer – det gör dig till en löpare. Du lagar mat – det gör dig till en matlagningsperson. Du yogar – det gör dig till en yogi. Du spelar fotboll – det gör dig till en fotbollsspelare. Du behöver inte vara bäst för att det ska räknas.

Några fler saker jag ursäktar eller tänker att jag inte är, åtminstone i mitt huvud: en sån som kan ta hand om blommor och växter (när jag var yngre kunde jag i och för sig inte det), en sån som fotar ”på riktigt” (jag har bara sprungit runt med en kamera i högsta hugg sen jag var typ 10 bast?! och vad är ens på riktigt?), en sån som tränar och kan saker om träning (jag bara tränar upp till fyra-fem gånger i veckan och har både blivit starkare och fått bättre kondition?!), en sån som åker alpint (bara älskar det och skulle gärna bo i typ Åre och kunna åka hela tiden?!)…

Ett svar på ”That little voice in your head”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *