Be who you want to be

Den här idén om inlägg har legat som utkast sedan en dag i mitten av mars när jag åkte skidor och jag har snuddat vid ämnet tidigare, men jag har inte kommit mig för att skriva det helt förrän nu när jag haft samma epiphany flera gånger om sedan dess.

Det finns ett citat inom yogavärlden som säger att ”var den din yogamatta tror att du är”, våga vara modig eller sårbar eller rädd eller stark eller glad eller ledsen eller vad det nu handlar om, inte bara när du yogar utan alltid. Våga vara du.

Det här citatet slog mig när jag var ute och åkte skidor den där dagen i mitten av mars och det har slagit mig ett antal gånger till sedan dess; oftast i samband med någon träningsaktivitet. ”Var den dina skidor tror att du är” (eller cykeln eller gymmet eller våtdräkten – ni fattar poängen). I främsta hand handlar det dock inte så mycket om den jag är när jag står på skidorna eller cyklar eller simmar eller tränar något annat – där är jag nog ungefär lika modig eller stark eller lat oavsett vad det gäller – det handlar om den jag känner mig som. När jag tar på mig träningskläderna eller när jag står på startlinjen till ett lopp eller när jag väl är ute och tränar eller när jag ser bilder i efterhand eller spegelbilder eller bara min egen skugga för den delen. Jag känner mig som – och är – en sån som jag alltid velat vara. En sån som åker skidor och cyklar och simmar och tränar på gymmet och springer. Jag är en sån som tar skidorna under armen på lunchen och traskar till närmaste spår, en sån som ibland går upp tidigt på morgonen bara för att hinna träna innan jobbet, en sån som tillbringar timmar på gymmet, en sån som prioriterar träningen på något sätt även på semester både i Sverige och utomlands och till och med en sån som frivilligt och med glädje läser böcker om anatomi och fysiologi och träning när hon är ledig.

Och saken är ju den, att jag är den personen jämt. Inte bara i den stunden som jag faktiskt gör det.

Det här kanske låter självklart (alternativt väldigt flummigt eller skrytigt) men dit jag egentligen vill komma med det hela – lite som med det här inlägget om att en är en löpare oavsett vilken hastighet en springer i, en skidåkare oavsett hur duktig en är, osv  – är att ibland behöver vi stanna upp och inse hur långt vi har kommit, vart vi är idag jämfört med vart vi var för en månad, tre månader, ett år eller tio år sedan. Jag har som sagt alltid inspirerats av alla träningsprofiler i sociala medier och drömt om att vara en sån som tränar på riktigt, som kan saker om träning och som kanske till och med kan inspirera någon annan till rörelse och fysisk aktivitet, men jag har samtidigt också alltid tänkt att det kommer dröja länge tills jag är där. Att jag måste plugga i hundra år och jobba en massa och sen kommer jag kanske – men bara kanske – vara där. Well, jag är inte så säker på det längre. Jag är ju uppenbarligen en sån som tränar och jag kan faktiskt en hel del om träning vid det här laget och – för att fortsätta med skrytet – det är flera som sagt att de blivit inspirerade av mig/mina inlägg i sociala medier. Jag körde ju till och med två – mycket uppskattade – cirkelfyspass på gymmet häromveckan. Jag är den jag ville – och vill – vara.

Därmed inte sagt att jag ska nöja mig här och sluta jobba för mina drömmar (yes det finns många fler!), men jag tror helt enkelt att det kan vara bra att stanna upp, sluta jämföra sig med sociala medier hela tiden och klappa sig själv på axeln ibland. Det kommer (nästan) alltid finnas någon som kan mer eller är bättre eller bara mer känd, oavsett vad det gäller. Men vi behöver inse hur långt vi har kommit, att ens tio- eller femton- eller tjugo-åriga (eller tjugofyraåriga för den delen) jag skulle vara stolt och imponerad. Och att en kanske redan är – eller är på god väg att bli – den ens yogamatta eller skidor eller cykel tror att en är.

Och det finns såklart miljoner andra områden att applicera detta på också som inte har med träning att göra alls, några har jag skrivit om i inläggen nedan men några exempel utifrån mitt eget liv:

  • var den ditt kök tror att du är (en sån som kan laga mat helt okej och äta relativt balanserat)
  • var den dina plantor tror att du är (en sån som håller liv i plantor och odlar grönsaker själv och pysslar med dem)
  • var den din dator tror att du är (en sån som tillbringar kvällen med att skriva ett långt, något filosofiskt, blogginlägg, en sån som fotar och håller på med bilder, en sån som läser om nya saker)

Och såklart även – om det blir på rätt sätt – var den din omgivning tror att du är (dvs om det är den personen du vill vara). Jag umgicks härommånaden med en kompis och hennes kompis och vi kom in på att prata om olika frilufts/träningsaktiviteter, typ skidor och cykling och så. Jag pratade på rätt bra om allt jag vill göra eller gör och kompisens kompis frågade om jag var en friluftsmänniska varpå jag svarade nej och min kompis mest stirrade på mig och sa ”jo det är klart att du är! du gör ju friluftssaker hela tiden!” och det slog mig att ja, faktiskt. Jag kanske inte tältar eller vandrar eller paddlar kajak (än) som jag också skulle vilja, men jag är ju faktiskt väldigt mycket utomhus och gör någorlunda friluftiga aktiviteter, allra helst i naturen. Och jämfört med någon som aldrig gör det så är jag ju då en friluftsmänniska.

Så, summan av kardemumman: våga vara den du vill vara, sluta jämföra dig med andra (speciellt de som är bättre, kändare, mer erfarna eller liknande), var nöjd över hur långt du kommit idag men sluta heller aldrig drömma!

Avslutningsvis, några bilder från idag när jag simtränade vid Björklingebadet efter jobbet vilket var det som utlöste dessa tankar idag: jag är en sån som tar bilen ett par mil för att simträna inför ett lopp.

För mer läsning på liknande ämnen:
(inläggen är importerade från min gamla blogg, därav den något konstiga layouten och avsaknaden av bilder, har fortfarande inte lyckats lösa det)

Våga vara den du är och tro på dig själv och din egen förmåga.

Jag är en sån som gör Tjejklassikern!!!!!

Mer om den där lilla rösten i huvudet….

Only go as fast as the slowest part of you can go

Tog en mini-löptur på kvällskvisten idag för att känna in foten och knät. Det blev ett långsamt varv runt Årstaparken och fem backintervaller upp för kullen bara för att få upp lite puls. Det är klurigt det där med löpningen och att komma igång igen efter skada, det är så himla lätt att pusha sig för hårt, springa för snabbt eller långt, bara för att resten av kroppen känns pigg. Måste verkligen dra i handbromsen hela tiden när jag springer vilket är sjukt bra träning mentalt – plötsligt ligger ”prestationen” och målet inte i att springa snabbt och långt utan att springa så lite och långsamt och försiktigt så jag slipper smärta.

Hursomhelst, det kändes helt okej och hoppas på fortsatt okej känsla även imorn (smärtan i foten kommer oftast efter vila om den kommer). Oavsett så var det ju inte helt fel med detta som mål i backintervallerna:

Nu: dusch och sovdags!

Tjejvättern 2018

Igår cyklade jag alltså Tjejvättern och det var så mycket roligare och bättre och lättare än vad jag förväntat mig och jag är så jäkla stolt över mig själv som klarade det! Mer om det nedan, här kommer en recap av helgen och loppet:

Åkte till Motala på fredag eftermiddag och hämtade nummerlapp och sen vidare till Vadstena där vi (jag och mamma som var med som support och serviceteam och chaufför) bokat boende. Såhär fantastiskt fint var området där vi bodde (boendet var dock vandrarhem så det var som vandrarhem brukar vara). Åt god pasta på en mysig restaurang (dock med lite halvdålig service men vi är inte dom som klagar utan mest skrattade åt allt, haha) mitt på torget.

På lördagen ringde klockan 05.45 efter alldeles för lite och dålig sömn för min del (mvh börjar bli gammal och kan inte sova borta). Packade ihop, förberedde det sista, gjorde frukost och så körde vi mot Motala. Nervositeten var ett faktum men fick iallafall i mig en macka och smoothie. Väl framme var det bara att fortsätta äta, fixa iordning cykeln och mig själv och sen gick vi till starten. Kollade på folk (finns mycket intressanta människor på såna här event!) och var så nervös så jag trodde jag skulle spy, haha.

08.52 gick sen starten och loppet var igång! Första två milen rusade förbi och kroppen kändes sjukt bra, förutom en känning i baksidan av vänster lår. Tack vare att motorcykeln på bilden ovan åkte framför ett par kilometer så kunde jag inte stressa iväg vilket jag ofta gör när jag cyklar själv, istället hittade jag nästan direkt ett lugnt och bra tempo och skön kadens (tramphastighet) där jag cyklade i 23-24 km/h (mitt mål var att snitta minst 20 km/h om det kändes ok) och där pulsen och andningen var helt normala (okej nästan, pulsen var fortfarande hög och andningen snabb pga nervositet) och det kändes som jag kunde cykla för alltid – precis den känslan jag ville ha! Funderade på att skippa första depån för jag hade fått tips om det eftersom det är värsta backen på loppet precis efter, men valde ändå att stanna snabbt och dricka blåbärssoppa och äta en bulle. Passade även på att stretcha baksidan vilket gjorde att känningen släppte helt. Sedan började stigningen till Omberg, den ökända – och i stort sett enda rejäla – backen på Tjejvättern. Fick inte i lägsta växeln fram men klarade mig på tvåan och lägsta bak tack och lov, cyklade hela vägen upp vilket var jobbigt ja men ändå inte så jobbigt som jag trott. Någonstans här var tre mil avklarade vilket gjorde mig rätt chockad både i hur pigg jag kände mig och hur snabbt det gått. Väl uppe var det superfin utsikt och sen fortsatte färden ner igen. Smal väg, halvdålig asfalt och ganska mycket svängar gjorde de där 40 km/h som jag kom upp i ganska läskiga men ville inte heller bromsa och missa fart och att därmed kunna spara energi när jag var nere. Härlig känsla dock att swisha ned i den fina naturen och våga lita på sig själv och cykeln och det gick ju bra (det fanns dessutom de som åkte ännu snabbare ned, och i klunga till på köpet).

Sen fortsatte det med några mil platt, fyra mil passerades och någonstans efter fem mil (minns knappt när vi passerade fem dock?) var det dags för depå två. All vätska jag hällt i mig gjorde sig påmind så det fick bli ett lite längre stopp denna gång med toabesök och ännu mer blåbärssoppa, energidryck och bulle. Kände mig sjukt pigg fortfarande och var chockad över hur snabbt det gått. Och något förundrad över att jag då cyklat från Mockfjärd till Falun (mäter alltid alla distanser i avstånd från Mockfjärd i mitt huvud fortfarande). Skickade en snap till mamma för att förbereda henne på att det gick snabbare än förväntat innan jag cyklade vidare:

Plötsligt hade jag sen cyklat sex mil och sen sju mil och någonstans där började helvetet, om man får kalla det så. Sakta började knäet (vänster så samma som jag känt av låret i början) göra ont och ganska snabbt eskalerade det till brutal smärta (tänk: ungefär som det nog känns av att någon sticker knivar i dig, inte för att jag testat det men….). Vid tredje depån, någonstans vid 77 kilometer stannade jag, ”sprang” till sjukvårdstältet och fick benet tejpat. Mer bulle och blåbärssoppa och en energibar och sen vidare igen. Men solkräm och svett gjorde att tejpen satt i ungefär en minut vilket gjorde att smärtan ganska snabbt kom tillbaka (eller flyttade sig, oklart vilket då mitt minne är att det var framsida knä som gjorde ont först och baksida sen men jag kan ha känt det som framsida fast det var baksida/mitt i knäet). Hursomhelst var sista 25 kilometerna (loppet är 102 kilometer pga ny bansträckning) fruktansvärda och jag fick verkligen träna pannbenet, ta kilometer för kilometer. Eftersom det varken hjälpte att cykla snabbt eller långsamt så försökte jag trampa på rätt bra trots smärtan men det gick sådär tills sista milen och framförallt sista fem kilometerna. Då kände jag att ge upp där med en mil kvar (eller ännu mindre med fem kilometer bara inne i Motala kvar) för ett ont knä var inte ett alternativ när jag kommit så långt och kände mig så pigg i övrigt och att cykla långsamt hjälpte inte ett dugg utan skulle bara dra ut på lidandet så jag trampade som en galning (kändes det som iallafall), ignorerade smärtan fullständigt och tänkte att i värsta fall får någon fixa fram en rullstol eller komma med sjukvårdare och linda knäet vid målet eller bära mig till bilen. Så jag trampade och trampade och trampade och så kom jag in vid Göta kanal, hörde speakern i högtalarna, började se folk längs staketet som hejade och plötsligt var jag i mål, fick en medalj av ett barn och bara stod där. Försökte ta in att jag var i mål, gick några stapplande steg framåt (japp jag kunde gå trots allt!) och försökte se mamma. Lyckades inte och tänkte – gråtfärdig – ”nej hon hann inte hit, hon missade att det gick snabbare än vi trott” men sen plötsligt ropar hon på mig och vinkar och kommer med choklad-guld-medalj och fotar och jag bröt ihop fullständigt och skrattade och grät om vartannat. Förutom knäet – och uppenbarligen den mentala tröttheten – så kände jag mig helt okej ändå. Var inte supertrött fysiskt (jämfört med löpningen och skidorna) och hade inte ont någon annanstans. Satte mig mot ett träd för knäet började ge upp, proppade i mig dextrosol och vatten och resorb eftersom det ändå varit en jäkla prestation och ett rejält jobb för kroppen – och fortsatte skratta och gråta i en salig blandning.

Lyckades sen ta mig upp, halta bort till matståndet och hämta mat och satte oss i en park medan jag åt. Sen fick jag massage innan vi gick (haltade….) för att hämta diplom och sen bort till bilen, åkte till stranden för ett dopp och sen vidare hem.

Kom hem vid halv nio, åt pizza, duschade, hade på heat lotion på benet och la mig rätt tidigt. Vaknade halv nio imorse – pigg, utvilad och utan ont någonstans. Kände av knäet lite när jag gick i trappan ut, men inte annars och kroppen i övrigt är helt fit for fight igen. Det känns nästan lite tråkigt att inte känna av det mer, nu känns det nästan inte som det var en lika stor bragd – men bara nästan! Framförallt är jag – oavsett hur lite eller mycket trött och sliten jag är idag – så galet imponerad och stolt över mig själv och min kropp som klarade att cykla 102 kilometer, på mycket bättre tid än jag trott (hade räknat med 5,5-6 timmar och cyklade på 4.43) OCH utan att vara trött och sliten dagen efter! För även om en del av mig (typ prestationsångesten) tycker det känns tråkigt, så betyder det ju framförallt att jag faktiskt har tränat och förberett mig väldigt bra, och att min kropp är stark och i bra form! 10 mil när man bara tränat grenspecifikt i lite över en månad är långt och en jäkla prestation. Så heja kroppen och heja livet och heja mig själv! Och Tjejvättern – vi ses garanterat snart igen för du var himla bra!

Nu är det dags att ladda om för del fyra av tjejklassikern: en kilometer simning i Vansbro tjejsim. 8 juli, nästan på hemmaplan, är det dags! Ser fram emot det för det är bannemig himla roligt med lopp – så länge den enda tävlingen är mot sig själv och att genomföra det. Alla människor, stämningen, planeringen och förberedelserna, nervositeten innan, känslan under och stoltheten när man klarat det. Det blir garanterat mer sådant i framtiden – frågan är bara i vilken idrott och vilken distans…… det får framtiden visa.

Nice och Franska rivieran, del 2

Här kommer fortsättningen på bilderna från Nice och Frankrike!

Från torsdagen var det som sagt bara jag och mamma på dagarna, första dagen hängde vi bara på stranden hela eftermiddagen. Det stod i väder-apparna att det skulle vara mulet och regn men det blev blå himmel och sol, älskar när appen har så brutalt fel! Dessutom passade jag på att simträna ytterligare vilket blev mitt 100e (!!!!!!) träningspass sedan nyår. På kvällen var vi med Jost på cocktailparty på takterassen till hotellet där konferensen var.

 

På fredagen åkte vi äntligen till Italien, först till Ventimiglia som ligger precis efter gränsen mellan Frankrike och Italien där vi gick på marknad och sådär, och sedan tog vi bussen upp till Dolceacqua som är en liten medeltidsby uppe i bergen. Där åt vi mat, gick runt i staden och tog även en liten – något spontan – vandring upp i bergen ovanför byn. På vägen tillbaka till Nice köpte vi gelato i Ventimiglia och hoppade av tåget i Villefranche-sur-mer för att svalka oss snabbt i havet efter vandringen (vilket kan ha varit det snabbaste doppet ever – klev av tåget 17.17 och på nästa 17.47, däremellan sprang vi ned till stranden, bytte om, badade, bytte tillbaka till kläder och sprang tillbaka till tåget). Förutom att städerna i Italien såg ganska mycket ut som franska städer och byar så var Italien precis som jag förväntat mig: högljutt, lite mer av allt, massa god mat och god glass och såklart fantastiskt fint! Dolceacqua är tydligen så fint så Monet målat en tavla av byn (bron, den äldsta delen av staden och slottsruinen).

På lördagen skulle det återigen vara lite sämre väder men vi chansade och gick till stranden ändå, mest för att vi inte orkade göra så mycket annat än vila efter alla aktiviteter övriga dagar. Men, vi hade tur med vädret igen och det blev rätt mycket sol och blå himmel iallafall, så pass att vi låg på stranden i över sju timmar och såg ut som kräftor när dagen var slut, båda två (trots solskyddskräm).

Sen åt vi middag på en av restaurangerna vi ätit på tidigare i veckan men som tyvärr inte var lika bra service och mat den dagen som första gången men ändå helt okej. Och på söndag morgon gick flyget hem till Sverige där vi möttes av tropisk värme (32 grader när vi landade på Arlanda). Konstig känsla att kliva av planet i Sverige till sådan värme när det inte varit det i Frankrike.

Hursomhelst, tropisk värme eller ej, Frankrike (och Monaco och Italien…..) var som sagt helt fantastiskt och det var skönt med en veckas semester och paus från allt.

Nice och Franska rivieran, del 1

Så, Frankrike (och Monaco, och Italien) var FANTASTISKT, precis som alltid (det som var irriterande med att bo där är ju mest charmigt när en är på besök bara en vecka, förutom tågstrejk – den är precis lika irriterande nu som då…). Hursomhelst, hade tänkt köra en bildbomb med alla (redigerade) bilder i samma inlägg men inser att det nog blir alldeles för många så jag delar upp dem i två inlägg tror jag: söndag till onsdag (när Jesper och Jolly var med) och torsdag-söndag (när det var mest jag och mamma som hängde, då Jost var på konferens och de andra åkt hem).

Vi åkte ju på söndag morgon och kom fram ungefär vid lunch. Resten av dagen gick vi runt i Nice, i gamla staden, längs havet, i hamnen och upp på berget bredvid strandpromenaden – äkta turistdag med andra ord. Vädret var lite halvdåligt men väldigt varmt och Nice är ju alltid fantastiskt fint. Kolla bara bilderna här nedanför! (Och ja, många blombilder blev det, det är ju så tacksamt att fota!) På kvällen firade vi mors dag med bubbel och sen åt jag supergod risotto med räkor (jag vet att en inte ska äta stora räkor egentligen pga miljön men det är ju så gott + framgår inte alltid av menyn om det är stora eller små…).

På måndagen var vi i Monaco hela dagen, tanken var egentligen att vi skulle åka till Italien men det var tågstrejk så det gick inte. Däremot kunde vi ta buss till Monaco, så vi åkte dit, kikade runt i staden, drack rosé på en uteservering framför casinot, åt lunch och åkte sen hem igen. Det hade varit Monte Carlo Grand Prix dagen innan så hela staden (landet?!) var fullt av byggnadsställningar och läktare vilket förtog en hel del av upplevelsen. Men det är såklart ändå alltid nice att vara där. På kvällen åt vi supergod pizza på en italiensk restaurang i gamla stan i Nice – en av många goda pizzor (och måltider) den veckan.

På tisdagen bjöds det äntligen på strålande sol och riktig medelhavsvärme, så vi började dagen med en promenad ner till strandpromenaden och vidare till blomstermarknaden på Cours Saleya. Sen tog vi bussen till Villefranche-sur-mer och hängde på stranden hela dagen. Jag passade på att ta med våtdräkten och simträna med (och utan…) den.

På onsdagen var vi på stan hela förmiddagen och när jag tröttnat på att gå runt där (har verkligen tröttnat på att shoppa nu när jag har gjort en budget och inte vill slänga iväg pengar på spontanköp bara sådär) så gick jag hem, bytte om till träningskläder och joggade ner till stranden. Badade, solade, läste och tog det lugnt en stund. På kvällen åt vi middag på en supermysig restaurang på ett litet torg i gamla stan och jag fick äta musslor som jag längtat efter i flera dagar. Sen avslutade vi med supergod gelato till efterrätt från ett ställe som hade typ 30 olika smaker (och alla vi smakade var asgoda).

På torsdag förmiddag åkte Jesper och Jolly hem och Jost var på konferens hela dagarna, så då hängde jag och mamma resten av tiden (förutom kvällarna såklart när Jost och hans kollega Maria var med och åt och så). Men det kommer i nästa inlägg för annars kraschar nog servern av alla bilder…