Strength doesn’t come from what you can do, it comes from overcoming the things you thought you couldn’t do

I söndags körde jag som sagt Stockholm triathlon och knäet började strula igen, så i tisdags var jag på behandling på Muskelcentrum och fick nålar och stötvåg och sen har jag, förutom yogaklass måndag och onsdag, vilat från träning hela veckan. Men imorse kände jag att jag behövde testa formen inför lördag, bara för att se om det ens går att springa, och gav mig ut innan frukost (glömde dricka smoothien jag förberett, haha) och innan jobb. Det var dimmigt och ganska kyligt men så fantastiskt skönt! Knåpade ihop hela 5,5 kilometer i ett helt okej tempo och det kändes knappt jobbigt. Sen körde jag lite rehab, stretchade, åt frukost och gjorde mig klar och så åkte jag till jobbet. Kände mig så pigg och glad och nöjd över morgonträningen (det är bra härligt att börja dagen så alltså!), ända tills några timmar in på dagen när tröttheten slog över mig. Tror dock att det handlar mer om att jag bara sitter framför datorn timme ut och timme in, för jag är alltid trött efter några timmar på jobbet..

Hursomhelst, det var skönt med morgonträning och ska absolut försöka få in det som vana igen i höst. Så skönt att ha träningen gjord när man kommer hem också ju! En sak som slog mig när jag kom hem från löpturen imorse, och som jag tänkt lite på innan också, är det här med hur känslan och uppfattningen av avstånd och distanser ändras i takt med att livet och ens levnadsvanor förändras. Förr tyckte jag att fem kilometer var långt eller åtminstone lagom att springa, och framförallt var det jobbigt. Det tyckte jag även förra året, även om jag kunde springa längre då också (men då gick det väldigt långsamt). Nu sprang jag över fem kilometer på morgonen innan frukost utan att ens reflektera över det, och det kändes varken långt eller jobbigt. Det hänger ju helt klart ihop med att jag tränat mycket långa pass de senaste månaderna, både avstånd men framförallt tidsmässigt, både löpning och cykling och triathlon… uthålligheten – fysiskt och mentalt – och tålamodet har förbättrats helt enkelt. Nu är det så pass att jag nästan, men bara nästan – jag tror inte att jag kan den helgen, är sugen på att köra Lidingöloppet 15km i höst och det hade jag väl bara kunnat drömma om för ett år sedan när en mil kändes långt (missförstå mig inte, en mil är fortfarande långt att springa, men det KÄNNS inte lika jobbigt och långt som förut):

Samma sak var det med cykling förut: i vintras, innan jag köpte min nya cykel, så var Stenhagen (ca nio kilometer härifrån, andra sidan Uppsala) superlångt iväg och de yogaklasser jag hade där var ett projekt att ta sig till. Sen köpte jag min nya, bra, cykel och började cykla långpass och nu är det inget konstigt att sätta sig på cykeln den distansen för ett bad (gjorde det häromveckan, inte till Stenhagen dock) eller för en kort yogaklass eller för att göra något annat. Och att cykla den distansen bara för träningens skull känns knappt lönt, då ska det gå riktigt snabbt…

Så, det är intressant hur livet förändras. Hur vi förändras. Och det är kul att de att träningen ändå gör skillnad, både fysiskt och mentalt. Vilket leder till nästa tanke; hur kommer jag känna och uppleva och tycka om ännu ett år? Vilken distans känns lång respektive kort då?

Nu ska jag laga middag och packa väskan för imorn blir det tjejhelg i Stockholm med familjen, god mat, hotell och Tjejmilen!

Incredible change happens in your life when you decide to take control of what you do have power over instead of craving control over what you don’t

För tre år sedan ganska exakt, började jag fundera på att söka till Fysioterapeutprogrammet istället för det jag då läste. Efter lite tänkande bestämde jag mig ändå för att läsa klart folkhälsovetenskapen först och fundera på resten sen. Var på ett studiebesök på fysioterapin på falu lasarett och inspirerades men skulle fortfarande göra klart sista året först. För två år sedan hade jag sökt till programmet (nyligen utexaminerad folkhälsopedagog) och blev antagen som nionde reserv. Dagen innan hade jag fått mitt nuvarande jobb och jag valde arbetslivet istället för studierna. Nu, ytterligare två år senare, har jag återigen sökt, våndats och äntligen (!!!!) blivit antagen igen. Kontoret ska flytta till Stockholm och även om jag gärna jobbat på idrottens hus där vi ska sitta, så vill jag inte pendla. Jag insåg att det var tecknet jag väntat på. Det är dags nu. Så på måndag återgår jag alltså till skolbänken och blir student i tre år igen. Det är med lite skräckblandad förtjusning jag gör detta, men jag tänker att den bästa tiden för att göra något sånt här ändå är nu, jag blir ju inte yngre. Ju fler år jag jobbar, desto svårare blir det att vara student igen. Och jag har velat göra det i över tre år. Så länge har jag nog aldrig funderat och drömt om att göra en sak och sedan faktiskt gjort det – det brukar antingen ha tagit mig bara ett par veckor från tanke till handling eller ha runnit ut i sanden och ersatts av nya drömmar ganska snart – så det borde ju betyda att det är rätt.

Resten av livet då?

Well, jag kommer fortsätta på mitt nuvarande jobb på timmar tills en ersättare kommer in för att inte lämna dem i sticket (klurigt med uppsägningstid när man inte kommer in förrän i slutet av augusti……) och för att dryga ut kassan och studiemedlet en aning.

Kommer fortsätta med yogaklasser på Nordic Wellness, på tisdagar framöver, samt hoppa in lite i receptionen och kanske på andra klasser vid behov. (All erfarenhet är bra erfarenhet, jag älskar att vara på gymmet och alla kronor är välbehövliga som student!)

Dessutom kommer jag köra en omgång med ungdoms/tonårsyoga på Yogahuset med start i oktober vilket ska bli så himla kul! Barnyogan var mysig men magkänslan sa att ungdomsyoga vore ”bättre”. Jag vill kunna ha lite djupare teman och intentioner i klasserna, kunna prata om det vi testar, vilket ju är lättare med lite äldre barn/ungdomar. Och den åldern är ju dessutom otroligt känslig och perfekt för att lära sig, testa på och upptäcka närvaro, kroppsmedvetenhet, rörelseglädje, avslappning, självkänsla och allt annat som yogan för med sig. Så för dig med barn mellan ungefär elva och sexton år (något flexibelt beroende på ungdomens mognad) – stay tuned så kommer mer info vilken dag som helst!

Slutligen, drömmen vore att även kunna jobba lite mer med företaget. Kanske hålla någon workshop eller klass på skola eller idrottsförening precis som i höstas, ha någon kund som vill komma igång med träning, osv. Vi får se vad livet har att erbjuda och vad tiden räcker till för, men en sak är säker; precis som jag skrev i ett inlägg när jag varit på studiebesök på fysioterapin för tre år sedan; incredible change happens in your life when you decide to take control of what you do have power over instead of craving control over what you don’t.

Stockholm triathlon – race report

Efter tjejvansbrosimningen fick jag lite blodad tand på det här med lopp och började fundera på om jag kanske skulle köra Stockholm triathlon. Tänkte att supersprint-distans (400m simning, 10km cykling och 2,5km löpning) skulle vara lagom för att börja med när jag aldrig kört triathlon och inte hade jättelång tid på mig att träna. Testkörde en gång hemma i Falun och kände att jo, det här skulle funka. När jag sedan skulle anmäla mig, näst sista dagen på anmälningstiden, ville min kollega Cissi plötsligt med men hellre köra sprinten (750m simning, 20km cykling,  5km löpning) och jag tänkte att det skulle jag nog klara också. Körde en träningstävling i Björklinge med IK Fyris Triathlon där jag var totalt, överlägset absolut jättesämst och långt bakom alla andra (som hade riktiga tempocyklar och kör Ironman ibland visade det sig) men det var så kul och jag klarade det utan att vara helt sopslut efteråt. Så vi anmälde oss och i söndags var det dags.

Åkte till Stockholm, checkade in cykeln och alla saker i växlingsområdet, kikade på de som körde olympisk distans (dubbelt så långt som sprinten) och sedan började det bli dags för oss. Det jobbiga med triathlon, jämfört med bara ett löplopp eller cykellopp eller så, är att det är SÅ MYCKET SAKER att hålla reda på och så himla lätt att glömma något. Tror jag kontrollerade packningen tjugo gånger innan avfärd hemifrån, och lika många gånger på plats innan start. Simutrustning på, cykelutrustning redo på sin plats, löputrustning redo på sin. Iväg till starten och nervositeten var ett faktum (fast ändå inte så illa som de övriga loppen där jag knappt kunde äta någonting alls på hela morgonen).

 
Redo för start (ja jag har triathlondräkten under, det ska ju gå snabbt i växlingarna OCH eftersom man inte har trosor under den (det skaver när man cyklar) så blir det svårt att byta om mitt öppet i området, men den är i baddräktsliknande material så den torkar rätt snabbt faktiskt)

Tre minuter innan start börjar det regna och blåsa så när vi hoppar (japp, vi hoppade från en brygga) ner i vattnet är det rätt rejäla vågor. Det + adrenalinet av att vara igång innebar att jag inte hade en chans att kunna crawla som jag ändå tänkt så jag fick simma bröstsim mer eller mindre hela vägen. Svalde nog dessutom några liter av det äckliga vattnet från Riddarfjärden i Stockholm – men ingen magsjuka än iallafall! Simningen var jobbigare än jag trott och tog längre tid än ”planerat” på grund av vågorna men jag klarade det, klättrade upp från vattnet och sprang in i växlingen.

Av med våtdräkten och på med strumpor, skor, hjälm, glasögon och handskar, dricka lite resorb och ta en dextrosol och så ner med cykeln och iväg. Banan var tio kilometer och vände efter fem och vi cyklade två varv, så fyra (!!!!!) gånger cyklade vi över Västerbron – kommer hata den för resten av mitt liv. Lyckades ändå hålla bra tempo, speciellt med tanke på att jag inte ens hade en riktig racer, och så in i växlingen igen.

Upp med cykel på ställningen, av med hjälm, glasögon, handskar och dricka lite mer sen iväg ut på löpningen. Kände mig superpigg och stark, hade bra tempo och benen kändes inte så stumma som förväntat. Kom 1,5 kilometer och så small knäet till och vek sig. Det var exakt samma känsla som på Tjejvättern, som att någon stack knivar in i knäet. Försökte massera, trycka, skaka, gå, men inget hjälpte. Haltade mig fram och tänkte att jag inte skulle bryta bara för ett dumt knä, kom på att stretching av baksidan hjälpt senast så testade det och äntligen släppte det lite. Kunde lufsa fram de resterande kilometrarna men fick gå i uppförsbackarna och spurtade in sista hundra meterna på upploppet och in i mål. Och vilken fantastisk känsla! Det tråkiga var att inte vara helt slut och tagit ut sig som jag kunnat (börjar bli ett återkommande tema på mina lopp), men jag gick iallafall i mål – det var tveksamt när knäet var som värst även om jag absolut inte ville bryta – och jag hade kul vilket egentligen var mina mål. Tiden blev lite långsammare än jag tänkt men återigen, det var inte det viktigaste såhär första gången.

Summa kardemumma: det var SÅ JÄKLA ROLIGT med triathlon och det var absolut inte sista gången jag kör! Skulle till och med kunna tänka mig att köra Ironman någon gång i framtiden, om några år sådär. Med lite bättre utrustning, och ännu bättre träning…….. 🙂

Life happens at the end of your comfort zone

Under våren när jag tränade så tänkte jag mycket på det här med att våga pressa lite hårdare och att jag ofta – både i träning och de lopp jag dittills gjort – har svårt att ta ut mig helt. Jag fegar för jag vill orka runt hela rundan/loppet vilket resulterar i att jag ofta har energi kvar efteråt. Efter att ha funderat på det, upplevt det på både Tjejvättern och Tjejvansbro och pratat med folk om det har jag börjat pusha mig lite hårdare när jag tränar, börjat testa mina gränser och se hur mycket jag klarar. Och majoriteten av gångerna är det ju mer än vad jag tror, även om det kan vara riktigt jävla jobbigt under tiden. Det har gått så pass långt att jag nästan kan gilla det, kanske inte för stunden, men efteråt. Känslan av att ha använt hela sin fysiska kapacitet, av att kroppen har fått jobba på max, av att den har fått göra det den faktiskt är skapt för. Och för att det är kul när en klarar mer än en tror!

Hursomhelst, det har inneburit att jag kört minitriathlon för mig själv två gånger, kört en träningstävling i triathlon förra veckan, sprungit mycket och framförallt snabbare än någonsin tidigare, osv. I helgen slog jag personbästa på milen efter att bara ha löptränat sedan början av juni sedan hälsporren, till exempel. Idag hade jag en riktig pissdag med trötthet och ont i magen och less på allt (mest pga den tiden i månaden, ni som vet ni vet…….) vilket slutade med att jag åkte hem tidigare från jobbet, köpte glass när jag handlade på vägen hem och jobbade från balkongen (och klämde nästan hela glasspaketet, haha) de sista timmarna. Var påväg att ta vilodag för jag kände bara nejnejnej till allt, sådär så jag ville mest dra täcket över huvudet och vakna om nån vecka, men sen tänkte jag ett steg längre, på de stundande loppen (Stockholm Triathlon på söndag och Tjejmilen veckan efter) och framförallt på att om det är någonting som gör humöret bättre så är det ett riktigt kickass-svinigt jobbigt träningspass så jag drog på mig löparkläderna och gick ut. Sprang fem kilometer och försökte snitta nästan en minut snabbare per kilometer än mitt vanliga tempo för att delvis träna på högre hastighet än vanligtvis, för att bli sådär riktigt jäkla (skönt) trött och för att jag behövde testa gränserna lite inför loppen och det gick bra – var fyra sekunder från mitt tidigare personbästa på fem kilometer (som jag på något oklart sätt tog totalt otränad när jag sprang blodomloppet häromåret) och jag klarade tidsmålet för dagen med femton sekunders marginal. Känslan efteråt? Nästan kräkfärdig men det var SÅ SKÖNT (inte kräkfärdigheten då men endorfinerna och allt!!). Nu är jag astrött och ska sova tidigt, förhoppningsvis blir imorgon en bättre dag.

Ps. Hur härligt är det inte att hösten snart är här?!?! Älskar att slänga ihop en god soppa och tända ljus och krypa upp i soffan med en bra bok. Längtar så efter kyligare dagar!

Fall is about letting go of the old to create space for the new

Sommaren, eller iallafall semestern, är nu över och jag har varit tillbaka i vardagen och jobbat en vecka redan. Den här sommaren har varit helt fantastisk och jag tänker inte ens försöka att återberätta allt som hänt men kort sagt så har den varit en äkta sommar med massa sol och bad, en hel del träning – inklusive några lopp! -, vänner och familj, äventyr och aktiviteter och ganska många lata timmar i solstolen med en bok. Har hunnit vara i Dalarna väldigt länge, i Ronneby, i Malmö och i Gimo. Varit på bröllop, 25-årsfest, 50-årsfest, namngivning och begravning. Har njutit massa av naturen och testat lite nya aktiviteter, sett mängder av solnedgångar och badat under dygnets alla timmar. Helt enkelt exakt den sommar jag drömt om och velat ha så länge! Och lite såhär har det sett ut (inser dock att jag varit så upptagen med att leva och njuta av livet att jag inte fotat så mycket som jag brukar, men en del bilder har jag ändå):

Och nu är jag redo för hösten! Exakt vad den kommer innehålla visar sig om någon vecka, men planen och förhoppningen är att jag på ett eller annat vis kommer återgå till skolbänken. Mer om det senare. Dessutom ska jag köra mitt första riktiga triathlon (!!!!) i Stockholm redan nästa helg, springa Tjejmilen helgen efter det, fylla 26 och fortsätta med företaget. Och mycket annat såklart.

Angående företaget så har jag under sommaren utbildat mig till KRAFT-instruktör vilket innebär att jag kommer kunna börja erbjuda personlig träning för den som fått ett fysisk aktivitet på recept utskrivet eller som bara vill komma igång med träningen. Det kommer finnas möjlighet både att träna med mig (i Uppsala framförallt) men också att få enklare träningsprogram att genomföra hemma. Låter det intressant? Skriv en kommentar eller skicka ett mail till hello@josefintrogen.se så pratar vi mer!