Life happens at the end of your comfort zone

Under våren när jag tränade så tänkte jag mycket på det här med att våga pressa lite hårdare och att jag ofta – både i träning och de lopp jag dittills gjort – har svårt att ta ut mig helt. Jag fegar för jag vill orka runt hela rundan/loppet vilket resulterar i att jag ofta har energi kvar efteråt. Efter att ha funderat på det, upplevt det på både Tjejvättern och Tjejvansbro och pratat med folk om det har jag börjat pusha mig lite hårdare när jag tränar, börjat testa mina gränser och se hur mycket jag klarar. Och majoriteten av gångerna är det ju mer än vad jag tror, även om det kan vara riktigt jävla jobbigt under tiden. Det har gått så pass långt att jag nästan kan gilla det, kanske inte för stunden, men efteråt. Känslan av att ha använt hela sin fysiska kapacitet, av att kroppen har fått jobba på max, av att den har fått göra det den faktiskt är skapt för. Och för att det är kul när en klarar mer än en tror!

Hursomhelst, det har inneburit att jag kört minitriathlon för mig själv två gånger, kört en träningstävling i triathlon förra veckan, sprungit mycket och framförallt snabbare än någonsin tidigare, osv. I helgen slog jag personbästa på milen efter att bara ha löptränat sedan början av juni sedan hälsporren, till exempel. Idag hade jag en riktig pissdag med trötthet och ont i magen och less på allt (mest pga den tiden i månaden, ni som vet ni vet…….) vilket slutade med att jag åkte hem tidigare från jobbet, köpte glass när jag handlade på vägen hem och jobbade från balkongen (och klämde nästan hela glasspaketet, haha) de sista timmarna. Var påväg att ta vilodag för jag kände bara nejnejnej till allt, sådär så jag ville mest dra täcket över huvudet och vakna om nån vecka, men sen tänkte jag ett steg längre, på de stundande loppen (Stockholm Triathlon på söndag och Tjejmilen veckan efter) och framförallt på att om det är någonting som gör humöret bättre så är det ett riktigt kickass-svinigt jobbigt träningspass så jag drog på mig löparkläderna och gick ut. Sprang fem kilometer och försökte snitta nästan en minut snabbare per kilometer än mitt vanliga tempo för att delvis träna på högre hastighet än vanligtvis, för att bli sådär riktigt jäkla (skönt) trött och för att jag behövde testa gränserna lite inför loppen och det gick bra – var fyra sekunder från mitt tidigare personbästa på fem kilometer (som jag på något oklart sätt tog totalt otränad när jag sprang blodomloppet häromåret) och jag klarade tidsmålet för dagen med femton sekunders marginal. Känslan efteråt? Nästan kräkfärdig men det var SÅ SKÖNT (inte kräkfärdigheten då men endorfinerna och allt!!). Nu är jag astrött och ska sova tidigt, förhoppningsvis blir imorgon en bättre dag.

Ps. Hur härligt är det inte att hösten snart är här?!?! Älskar att slänga ihop en god soppa och tända ljus och krypa upp i soffan med en bra bok. Längtar så efter kyligare dagar!

Ett svar på ”Life happens at the end of your comfort zone”

  1. ”..krypa upp i soffan”?!
    Det låter som något i stil med – sitter tajt-, håller ena kanten-, kom du får också plats-statement?!

    Skriv som det är!
    ..fläka ut mig i hela soffan så knappt kuddfan får plats, än mindre sambon!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *