Strength doesn’t come from what you can do, it comes from overcoming the things you thought you couldn’t do

I söndags körde jag som sagt Stockholm triathlon och knäet började strula igen, så i tisdags var jag på behandling på Muskelcentrum och fick nålar och stötvåg och sen har jag, förutom yogaklass måndag och onsdag, vilat från träning hela veckan. Men imorse kände jag att jag behövde testa formen inför lördag, bara för att se om det ens går att springa, och gav mig ut innan frukost (glömde dricka smoothien jag förberett, haha) och innan jobb. Det var dimmigt och ganska kyligt men så fantastiskt skönt! Knåpade ihop hela 5,5 kilometer i ett helt okej tempo och det kändes knappt jobbigt. Sen körde jag lite rehab, stretchade, åt frukost och gjorde mig klar och så åkte jag till jobbet. Kände mig så pigg och glad och nöjd över morgonträningen (det är bra härligt att börja dagen så alltså!), ända tills några timmar in på dagen när tröttheten slog över mig. Tror dock att det handlar mer om att jag bara sitter framför datorn timme ut och timme in, för jag är alltid trött efter några timmar på jobbet..

Hursomhelst, det var skönt med morgonträning och ska absolut försöka få in det som vana igen i höst. Så skönt att ha träningen gjord när man kommer hem också ju! En sak som slog mig när jag kom hem från löpturen imorse, och som jag tänkt lite på innan också, är det här med hur känslan och uppfattningen av avstånd och distanser ändras i takt med att livet och ens levnadsvanor förändras. Förr tyckte jag att fem kilometer var långt eller åtminstone lagom att springa, och framförallt var det jobbigt. Det tyckte jag även förra året, även om jag kunde springa längre då också (men då gick det väldigt långsamt). Nu sprang jag över fem kilometer på morgonen innan frukost utan att ens reflektera över det, och det kändes varken långt eller jobbigt. Det hänger ju helt klart ihop med att jag tränat mycket långa pass de senaste månaderna, både avstånd men framförallt tidsmässigt, både löpning och cykling och triathlon… uthålligheten – fysiskt och mentalt – och tålamodet har förbättrats helt enkelt. Nu är det så pass att jag nästan, men bara nästan – jag tror inte att jag kan den helgen, är sugen på att köra Lidingöloppet 15km i höst och det hade jag väl bara kunnat drömma om för ett år sedan när en mil kändes långt (missförstå mig inte, en mil är fortfarande långt att springa, men det KÄNNS inte lika jobbigt och långt som förut):

Samma sak var det med cykling förut: i vintras, innan jag köpte min nya cykel, så var Stenhagen (ca nio kilometer härifrån, andra sidan Uppsala) superlångt iväg och de yogaklasser jag hade där var ett projekt att ta sig till. Sen köpte jag min nya, bra, cykel och började cykla långpass och nu är det inget konstigt att sätta sig på cykeln den distansen för ett bad (gjorde det häromveckan, inte till Stenhagen dock) eller för en kort yogaklass eller för att göra något annat. Och att cykla den distansen bara för träningens skull känns knappt lönt, då ska det gå riktigt snabbt…

Så, det är intressant hur livet förändras. Hur vi förändras. Och det är kul att de att träningen ändå gör skillnad, både fysiskt och mentalt. Vilket leder till nästa tanke; hur kommer jag känna och uppleva och tycka om ännu ett år? Vilken distans känns lång respektive kort då?

Nu ska jag laga middag och packa väskan för imorn blir det tjejhelg i Stockholm med familjen, god mat, hotell och Tjejmilen!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *