Beteenden, beteendeanalys och tankens kraft

Just nu läser vi psykologi i skolan, med fokus på beteenden; hur de skapas, lärs in och vidmakthålls, samt hur de kan analyseras och i och med det också förändras. En sån där kurs som garanterat leaves you thinking, så att säga. Inte nog med att det är otroligt intressant och bra att kunna inför det framtida arbetet som fysioterapeut, det gör också att en börjar fundera på sina egna medvetna och omedvetna beteenden. Vad gör jag som är en naturlig reflex på saker? Vad är inlärt? Vilka eventuella problembeteenden har jag, hur vidmakthålls de och hur kan jag påverka och förändra dem?

Igår kväll tog vi vaccin i skolan (vi får göra det gratis inför att vi ska vara på sjukhus och ha praktik/jobba) och jag har tidigare varit livrädd för sprutor. Bara åsynen av en spruta, eller att prata om vaccinationer, har fått mig svimfärdig. Så spenderade jag sedan hela dagen igår med att läsa om just beteende, beteendeanalys och en liten touch av hur det kan förändras. När jag sedan cyklade till crossfiten innan vaccinationen körde jag en femton minuters beteendeanalys på mig själv: varför är jag spruträdd? Well, jag kunde inte komma på någon jobbig händelse men insåg att även om jag alltid varit rädd så har rädslan blivit med åren, vilket automatiskt ledde till nästa fråga: vad gör jag – eller vad är det – som gör att rädslan fortsätter finnas? Som förstärker beteendet? Kom fram till flera punkter som alla kan sammanfattas med att jag talar om för mig själv (och alla andra…) att jag är livrädd för sprutor och att jag kommer känna mig svimfärdig bara jag kommer in i rummet. Att det här kommer bli så jobbigt. Och klart som tusan att det blir jobbigt då! Vilket betyder att nästa gång jag ska ta en spruta är det ännu värre – för det var ju fruktansvärt – i mitt huvud – gången innan.

Så, utan att vi egentligen kommit till förändrings-delen i kursen ännu så började jag tänka ut hur jag istället ville att det skulle vara, och vad jag skulle göra för att komma dit. Om problemet är att jag intalar mig själv att jag är livrädd; pratar högt om det, lägger upp fötterna högt, vill helst ligga ned osv så måste jag ju göra i princip tvärtom för att inte fortsätta förstärka beteendet och med det rädslan. Så jag tänkte på att det ju aldrig varit hemskt egentligen mer än i mitt huvud, att det inte gör särskilt ont och att det bara skulle gå bra helt enkelt. Slängde ur mig till sköterskan typ fem sekunder innan hon stack att jag brukar vara spruträdd men hon hann knappt reagera på det, och jag bara satt där, kollade försiktigt åt ett annat håll fortfarande (behöver ju inte utmana ödet hur mycket som helst direkt) men råkade till och med kolla dit med sprutan fortfarande i utan att det kändes jobbigt (förut har jag kollat så långt bort jag kan tills personen sagt att det är klart). Det gjorde svinont denna gång så svor lite över det – men blev inte svimfärdig alls. Tog sedan ett blodprov som också gjorde ont men kollade ännu mer på när hon gjorde det – utan problem. Gick sen ut ur rummet och raka vägen till cykeln SÅ. JÄKLA. NÖJD. Förra gången satt jag i typ en kvart efteråt på golvet och åt choklad för att återfå lite energi och blod i huvudet.

Jag vet att alla rädslor, fobier eller beteenden absolut inte kan ändras på femton minuters analys av sig själv, men dit jag vill komma med det här (väldigt långa… att skriva kort är inte min grej) inlägget är hur jäkla häftig hjärnan är. Hur mycket vi kan påverka oss själva och vår kropp bara genom att tänka andra tankar, genom att ta makten över den där monkey minden som gärna drar iväg och babblar och babblar och babblar.

Slutligen:
Vilka beteenden har du som kanske inte alltid främjar dig i ditt liv?
Vad gör du – eller vilka saker finns det – som förstärker detta beteende?
Och vad behöver du – kan du göra något nu direkt? – för att börja förändra beteendet?

Make your passion your living and you’ll never work another day in your life

Du vet uttrycket att knyta ihop säcken?! Har du någonsin varit med om att det faktiskt sker, upplevt känslan av att säcken faktiskt knyts, att cirkeln sluts, efter åratal av tankar, funderingar, drömmar och jobb? Det har jag. Eller, jag är där nu. Jag kan inte beskriva känslan jag i princip konstant går runt med på ett bättre sätt än så. Det är som sockerdricka som bubblar inombords, som ett stormigt hav som rusar fram i varenda cell i kroppen, som ett fyrverkeri på nyårsafton.

Det är rätt sjukt hur långt vi kan komma bara med tankens kraft (och såklart vara öppen för möjligheter som ges, och våga testa sig fram, och en hel del hårt jobb). Idag har jag nämligen gjort något som jag drömt om ganska länge; jag har för första gången föreläst för (eller snarare haft workshop/samtal med) ett gäng ungdomar om stress och hur vi kan förebygga och hantera stressen. Har haft denna dröm i typ tio år, att få föreläsa och att jobba med ungdomar, men att den skulle slå in nu, ”bara sådär”, en solig måndag i oktober, det hade jag inte trott ens för en vecka sen. Och samtidigt; så självklart, så rätt. Som sagt, säcken knyts ihop. Cirkeln sluts. This is it. This. Is. It.

Jag blev en gång i en förvirrad period över vad-vill-jag-bli-i-mitt-liv tipsad om en övning som gick ut på att skriva ned alla drömmar en någonsin haft på ett papper och sedan vad det var som lockade med de yrkena/drömmarna. Uppgiften var sedan att hitta ett samband mellan de olika faktorerna för att på något sätt hitta exakt det en vill göra och vara i livet. Jag gjorde övningen – jag tror till och med jag har kvar papperet någonstans – och mitt samband var i princip inspirera, instruera och utbilda och/eller kopplat till hälsa på något sätt. Ridlärare, skribent, au pair, socionom, folkhälsopedagog, yogalärare, fysioterapeut…

Till saken hör att jag för inte så många år sedan hatade att prata inför folk. Eller rättare sagt, jag gillade det men jag var alltid sjukt nervös innan och under så till den grad att jag inte hade en aning om vad jag sa. Ändå drömde jag om att föreläsa. Inspirera, instruera, utbilda… Scenskräcken blev lite bättre under studietiden i Kristianstad när grupparbetena nästan alltid handlade om saker en brann för och var påläst inom och på jobbet de senaste två åren har jag ju pratat inför folk stup i kvarten – även på engelska inför nästan hundra personer – utan några problem. Som yogalärare har jag ju också tränat på det och är aldrig nervös inför en klass längre (i början var jag dönervös…) – och förra veckan instruerade jag dessutom hela klassen på engelska pga att det var en icke-svensktalande deltagare där. Åter igen: utan problem. Inspirera, instruera, utbilda… kopplat till hälsa…

Så i torsdags fick jag ett samtal och long story short; idag var jag alltså i Stockholm och föreläste för nyanlända ungdomar om stress och stresshantering via en organisation som heter Stiftelsen Choice. Tanken är att jag ska komma tillbaka fler gånger och prata om andra hälsorelaterade ämnen också. Inspirera, instruera, utbilda… hälsa… Jag har haft den här känslan av att cirkeln sluts i några månader nu, typ sedan jag började fysioterapeututbildningen, men i och med detta blev känslan ännu starkare. This is it. Jag är verkligen på väg nu. Och det handlar inte bara om föreläsningar även om det såklart är en del, det handlar om yogan, om utbildningen och allt vi lär oss där (har snart köpt alla böcker fastän jag typ inte behöver bara för att de är så intressanta så vill ha dem kvar efter kursen…), om framtida yrken och arbetsplatser och arbetsuppgifter som den kommer innebära, leda till, möjliggöra, det handlar om alla tankar och idéer jag har för både den närmaste och långsiktiga framtiden, om att sitta och jobba på ett tåg på väg någonstans i Sverige, om att göra tjejklassikern och träna crossfit, om livet och om att våga följa sina drömmar. Det handlar om känslan inombords, om energin som bubblar som sockerdricka, om att äntligen, efter så många år av sökande, känna att jag har hittat rätt. Hittat hem. This is it. Säcken knyts långsamt ihop nu, cirkeln slut. This. Is. It.

This.

Is.

It.

I guess home is where your heart is, after all.

Listen to your body

Kort update från yogamattan (har yogat klart men inte rest mig): bara för att jag skrev inlägget igår om att träna på morgonen så kände jag efter det att idag vill jag inte göra det. Eller jag behövde sova och Emil började sent så passade på att sova lite längre när jag slapp vakna av hans alarm. Kände mig mer utvilad än på länge när jag vaknade, gick upp direkt men skippade träningen, drog på yogakläder och gjorde några mjuka rörelser på balkongen. Inget avancerat, inget som höjde pulsen ens lite utan bara mjuk skön stretch. Det är tydligen minusgrader så det var uppiggande ändå. Avslutade med några minuters stillhet, rehab för hälen och sen det obligatoriska citronvattnet. SÅ SKÖNT!

Som sagt – balans handlar om att lyssna på kroppen och välja det som känns bäst här och nu. (Hade dock varit skönt med en löptur nu när det är så kyligt – älskar att springa de första dagarna med minusgrader på morgonen! – men inte idag)

Balance is not something you find, it’s something you create

Jag har ett väldigt angenämt problem just nu: jag vill träna för mycket och för ofta. Inte för att jag ”måste” träna eller så, utan bara för att jag vill. För att jag tycker att det är kul och skönt och det finns så mycket jag vill hinna göra och träna (på) så tiden räcker liksom inte till. Har till exempel inte cyklat eller simmat på flera månader. För visso ingen panik och var sak har sin tid, men det är ju skönt och roligt! Jag vill ju! Att jag tar upp detta nu är för att de senaste dagarna har innehållit ett litet dilemma. Jag har pluggat och jobbat en hel del hemifrån denna vecka pga lite föreläsningar men varit för trött för att åka till kontoret efter helgens jobb. Jag är så. jäkla. trött (!!!) på morgonen, snoozar i hundra år och det känns som hjärnan är som sirap. Det bästa sättet för att bota tröttheten? Träning. Allra helst en löptur i morgonkylan. Dessutom är det ju så mycket skönare att sätta sig i soffan och plugga eller jobba resten av dagen då. Älskar känslan av att krypa ner under en filt, fortfarande i träningskläder, dricka te, äta frukost och plugga eller jobba. När musklerna är varma men man samtidigt är lite kall av kylan ute. Det är en speciell känsla som inte går att beskriva och som bara går att få under det kalla halvåret.

Men till mitt (jag vet, väldigt angenäma) dilemma: jag vill även träna crossfit på eftermiddagen, och egentligen ”vill” jag ju inte träna två pass per dag (eller jag VILL ju, men det är inte så bra för återhämtningen…). Och då blir det lite problematiskt. För jag vill ju inte heller riktigt välja och prioritera något, eftersom det betyder att jag prioriterar bort det andra (och löpturen är ju så skön och bra för resten av dagen men crossfiten är mer träning och ”ger mer” just nu känns det som och vill ju utnyttja det när jag betalat för det och det är så kul att lära sig massa nytt (typ idag tränade vi på handstand pushup, dvs handstående till huvudstående tillbaka till handstående)!). Igår och idag har jag därför faktiskt tagit en superlugn joggingtur på morgonen, bara tjugo minuter runt Årsta typ, iallafall. Ingen hög puls, ingen prestation, inget pressa sig själv, inget annat mål än att komma ut, få andas frisk luft och kicka igång och väcka kroppen. Dagsformen bestämmer tempot helt och oftast är det verkligen superlångsamt (även för att vara jag). Skulle jag hellre vilja gå så gör jag det (men det har inte hänt hittills). Det är ju trots allt bevisat att hjärnan funkar som allra bäst efter 20-40 minuters träning (läs Anders Hansen för mer info). De dagar jag har skola på morgonen cyklar jag ju nästan tjugo minuter, inklusive världens jobbigaste backe, så då vaknar jag ju ändå och får upp pulsen lite. Men att gå från sängen direkt till soffan eller stolen funkar liksom inte. Då kommer jag aldrig igång med det jag ska göra för hjärnan är kvar i sömn-läge.

Hursomhelst, det kanske låter extremt men jag tänker att så länge jag inte gör det varje dag, har dagar då jag vilar helt och hållet också, så länge jag äter ordentligt (which I do…) och så länge jag gör det för att det är kul och känns bra och så länge jag lyssnar på kroppen och inte tvingar mig till någonting (vilket jag verkligen inte gör, mer än upp ur sängen men det måste jag ju göra oavsett om jag ska träna eller inte och det känns mer lockande med en löptur än datorn direkt) (och så länge det framförallt sker de dagar jag jobbar eller pluggar från ryggläge i soffan resten av dagen och därmed vilar rejält emellan) så är det ingen fara. Dessutom är crossfit-passen oftast runt 45 minuter aktiv träningstid, absolut svinjobbiga ibland, men kanske i 20-25 minuter, däremellan är det uppvärmning, träna teknik, mm. Skulle jag istället springa en mil eller så och pressa kontant i över en timme – ja då skulle jag absolut inte träna två gånger den dagen. Så, vissa dagar vill jag helt enkelt träna två gånger på en dag och det funkar utmärkt, andra dagar vill jag inte träna alls utan bara ligga i soffan och kolla serier och äta godis hela dagen. Det är ju det som är balans. Att lyssna på kroppen, leva i nuet. Att göra det som känns bäst för mig. Att tvinga mig själv att träna x antal gånger i veckan fastän jag varken vill eller orkar, fysiskt eller mentalt – det vore värre för mig för då skulle jag verkligen känna att jag gör det för att jag måste, inte för att jag vill. Och om det är någonting som är viktigt för min hälsa så är det motivation och känna att det jag gör är kul. (Därmed inte sagt att det är värre för någon annan – det handlar som sagt om att lyssna på din kropp och göra det som känns bäst för dig).

Nu ska jag hoppa in i duschen och krypa upp i soffan en stund innan sovdags. Godnatt!

Live as if you were to die tomorrow, learn as if you were to live forever.

Var var du för ett år sedan? Var trodde du då att du skulle vara idag? Och var är du idag i förhållande till det?

Jag såg ett inlägg på Instagram häromveckan av Lofsan om att lära sig nya saker trots att man börjar bli vuxen. I hennes fall handlade om en träningsövning men frågan gällde allt man lärt sig som är träningsrelaterat, även insikter man fått och liknande, det senaste året. Jag började fundera lite på det där och insåg hur mycket som hänt på ett år. Detta var mitt svar på inlägget:

Det sammanfattar ju det hela ganska bra, och då är det bara en bråkdel av allt – och bara det träningsrelaterade – som hänt det senaste året. Och bara det jag på något sätt lärt mig/utvecklats inom.

Det var inte längesedan som jag inte vågade gå på gymmet, allra minst bland fria vikter. Tyckte inte att jag visste hur man gjorde, kunde inga övningar, var rädd för att göra fel, osv. Gick sedan på något Bodypump-pass och med inspiration från de övningarna vågade jag mig till gymmet. Därifrån har det alltså gått till att jag ledde cirkelfys både på gymmet i början av sommaren och för Emils fotbollstjejer på semestern och häromveckan tränade mitt första crossfit-pass någonsin (nej, andra! har kört ett prova-på en gång för många år sedan!). För visso med instruktör men det var ju ett helt nytt ställe, i princip bara fria vikter eller andra redskap och jag har funderat på det i några år men inte riktigt vågat mig dit heller för ”jag är för svag” eller ”jag vet inte hur man gör” (ohwell, kanske därför jag borde gått dit tidigare?!). Jag kanske inte har lärt mig hur mycket som helst i praktiken, men jag har utvecklats mentalt i förhållande till styrketräning, rejält.

Vad gäller Tjejklassikern så har jag ju först och främst lärt mig både åka skidor, cykla och simma på ett helt annat sätt än jag tidigare gjort i och med all träning. Även om jag hade som mål att bara ta mig runt på alla loppen, så har ju träningen varit mer målinriktad än tidigare och jag har fokuserat på att förbättra både teknik och uthållighet (för att inte tala om att sätta sig in i all utrustning). Jämfört med förra året så springer jag ju tydligen både snabbare och bättre (och orkar mer) så jag hoppas att jag inom ett år till kan ha utvecklats ännu mer på de andra grenarna också!

Och slutligen – alla utbildningar: yogalärare för både barn och vuxna, instruktör för fysisk aktivitet på recept, fysioterapeut… För varje utbildning, varje föreläsning, varje praktisk övning, varje gång jag leder en klass, varje gång läser en bok inom något relaterat till träning, hälsa, fysisk aktivitet eller fysioterapi, så inser jag och känner jag hur mycket jag är på rätt väg. This is it. Det är det här jag vill och ska göra. Och precis som jag skrev i inlägget på Instagram så älskar jag att lära mig nya saker och kommer inte sluta med det någonsin – oavsett om det gäller utbildningar, kurser eller att läsa själv.

Det är galet hur mycket som hinner hända på ett år när en börjar tänka på det. Var är jag om ett år från nu liksom? Jag kommer fortfarande vara student men precis ha påbörjat termin tre, men sen då? What else? Hur kommer min vardag se ut? Vad har jag lärt mig tills dess? Jag har skrivit om det innan, men jag tror att det är otroligt viktigt att reflektera över detta för att inse hur långt en har kommit, att du kanske har allt det där (eller något av det) som du en gång drömde om och ville ha, att du är den du en gång ville vara. Vi är ofta väldigt bra på att springa vidare, sträva efter mer och aldrig vara helt nöjd, men jag tror att det är viktigt att stanna upp ibland och se allt som en klarat av redan, alla de där sakerna som en gång var det en ville göra, och vara nöjd och stolt över det också. Och det behöver såklart inte handla om träning, det kan handla om vad som helst (i min värld råkar ju träning vara den största delen eftersom det både är ett av mina största intressen OCH på sätt och vis mitt blivande yrke vilket betyder att den mesta utvecklingen i mitt liv är tränings/hälsorelaterat just nu).

Så var var du för ett år sedan? Var ville du då vara idag? Var är du idag? Och var vill du vara, om ett år från nu?

Kladdkaka med salt kolafrosting

Hade kalas för Jost som fyllt år i helgen och jag bakade en kladdkaka med salt kolafrosting som var helt fantastisk! Sen är ju jag i och för sig svag för just salted caramel generellt.

Botten är som sagt en vanlig kladdkaka, sen uppepå är det frosting gjord på:

  • 175 gram Philadelphia
  • 3,5 dl vispgrädde
  • 2,5 dl kolasås
  • Flingsalt

Egentligen var det mindre av allt men hade mer Philadelphia som inte skulle använts annars så gjorde mer än en sats på frostingen och tur var väl det för den var helt otroligt god! Man vispar ihop grädden och Philadelphian, sen rör man i kolasåsen och saltet, spritsar på kladdkakan när den svalnat och sen toppat med kolasås, hackad Daim och lite extra salt (om man vill). Frostingen som blev över frös vi in och gjorde till glass, den var otroligt god att äta när den bara fryst lite smått och var som mjukglass i konsistensen. För den som vill ha receptet ordentligt finns det hos bakamedfrida.

Söndagsmys

Fortsätter maxa hösten så mycket det går. Klockan ringde kvart över sju imorse för att åka och kolla på en ny cykel (som jag köpte!!!). Sen åkte jag hem, åt frukost och körde till min faster i Dala-Järna för att träffa dem och rida. Så himla härligt – och fick till och med rida två hästar, den andra bara en väldigt kort stund dock då jag bara skulle testa tölta efter att min kusin ridit honom lite. Det var oavsett underbart att vara i stallet och utomhus i solen över halva dagen – jag önskar att jag hade tid för att rida och vara i stallet typ en gång i veckan men dagarna och timmarna räcker ju inte till! Synd, för det här är ju fantastiskt:

Dalahöst när den är som bäst

Hösten hörrni – hur härlig är den inte?! Igår tog jag och mamma en kort löptur på kvällen efter en heldag med jobb och plugg, och idag började jag dagen med ett träningspass ute på Lugnet med systrarna Kallurs Motionsklubben och sen en promenad upp till hoppbackarna och bara titta hur fint det är överallt:

Sista bilden är från @motionsklubben på Instagram. Det var ett ganska enkelt upplägg på passet men väldigt kul och man får ju lite extra pepp när man tränar tillsammans med folk (totalt var vi nästan 50 stycken). Kommer kännas i benen imorn! Lägg dessutom till några plusgrader och strålande höstsol så har ni receptet på en perfekt lördagmorgon!

Sen har jag tillbringat resten av dagen under en filt i fåtöljen; läst, druckit te, ätit kanelbulle (och mat innan såklart) och sovit en stund. Så skönt och precis vad jag behöver! Vill spendera fler helger såhär i höst, inte nödvändigtvis i dalarna men med tidiga kvällar, tidiga morgnar, träning och mysiga dagar. Nu ska jag baka kladdkaka och duscha och fixa mig innan släkten kommer hit på middag.

Hello autumn

Eftersom träning är den bästa medicinen mot stress så började jag gårdagen (som gick i ett resten av dagen) med en kort men superhärlig löptur. Ganska seg kropp efter eventuellt lite för lite vila denna vecka (och crossfiten dagen innan?!), men solen sken och det var superhärlig höstmorgon-kyla ute. Och så fint med alla färger på träden! Kolla bara:

Dessutom blev det vantar- och pannbandspremiär då det var 1 grad ute.

Sen var jag hos frisören, jobbade några timmar på SAIF, cyklade till Fyrishov och hämtade ett paket och sen jobbade jag i receptionen på Nordic hela eftermiddagen och kvällen. Kom hem efter halv tio igår kväll, packade lite, duschade och sov. Nu sitter jag på tåget och är snart framme i Falun där jag ska hänga i helgen. Just nu skiner solen, det är en nästan helt blå himmel och träden är sådär fint gul-orange-röda (till skillnad från i Uppsala där det var en betydligt gråare höstmorgon idag, se bild nedan). Ser fram emot en härlig helg, förutom att umgås med familjen och träffa släkten, så tänker jag försöka passa på att vara utomhus i skogen/naturen en massa.

Nu ska jag packa ihop och kliva av tåget!

Don’t be afraid to fail, be afraid not to try

Det går verkligen inte bra för mig att försöka skriva oftare, inte så att jag kan skylla på att jag inte har tid (även om det varit mycket på den senaste tiden) utan snarare så att jag helt enkelt inte prioriterar det. Vilket är synd, för jag tycker ju om att skriva ned mina tankar och dela med mig av det som händer. Men jag tänker att det får vara så just nu, kanske har jag mer tid att prioritera på bloggen snart.

Sedan sist har jag:

Sprungit en runda som planerat och det var så fint och så härligt: 

Skördat tomater i mängder (kylan gjorde att jag var tvungen ta in dem så får de mogna inne):

Gjort morgonyogan på den numera väldigt kalla balkongen. Det är nackdelen med kylan, det är svårt att hålla liv i den traditionen och att yoga inomhus är inte lika skönt. Det är ju så skönt att få väcka kroppen med rörelse och frisk, kylig morgonluft. Men brukar yoga inomhus och sen gå ut och ta några djupa andetag på balkongen iallafall, förutom denna gång då, då jag gjorde hela praktiken ute:

För att sen krypa upp i soffan med detta:

Har även hunnit springa Rosa bandet-loppet (Lidingöloppet 10km) som inte bara slutade med en bättre tid än förra året utan även en mycket bättre känsla. I år var det roligt! Jobbigt, men roligt! Sprang med mamma och Jost första 5 kilometerna så vi tog det lugnt och skönt över alla backar, sen fick mamma problem med knäet och var tvungen gå, så då bestämde jag mig för att springa själv. Insåg rätt snart att jag inte var så långt ifrån förra årets tid trots att jag gick ut rätt hårt då (alldeles för hårt, vilket gjorde att det blev svinjobbigt hela tiden) och bestämde mig för att satsa på att slå tiden. Det betydde att jag fick pusha mig själv lite utanför min comfort zone, men det resulterade ju också i att jag slog förra årets tid och att jag dessutom kom i mål ganska trött för en gångs skull. De senaste månadernas träning har gett resultat med andra ord – fysiskt i att jag orkar springa längre och snabbare men framförallt mentalt i att jag vågar och orkar pusha mig och använda pannbenet lite mer än förut. Jag brukade vara rättså lat och bekväm av mig när det blev jobbigt och vågade inte pressa mig själv men litade inte heller på min egen kapacitet. Därför har jag tränat på det, sprungit både längre och kortare pass där jag legat på en lite högre nivå än vanligt för att visa mig själv att jag kan, för att vänja mig själv vid att det kan vara jobbigt och för att såklart orka göra det ännu mer. Därför kunde jag ligga på en väldigt hög ansträngning i flera kilometer och springa i mål på en ganska bra tid.

Nu dröjer det några månader till nästa lopp som är Tjejvasan i februari, och tills dess ska jag träna skidor (såklart), lite löpning (för hur härligt är det inte att springa nu när hösten färgar alla träden i miljoner färger och skidorna går ju inte att ta fram riktigt än) och framförallt mitt nyfunna (sedan idag….) intresse: crossfit!

Körde alltså mitt första crossfit-pass på Crossfit Vanheim i Uppsala idag och det var så himla kul! Hade tänkt ha fokus på styrketräning nu de kommande veckorna så det här passar perfekt. Crossfit handlar ju väldigt mycket om bra teknik vilket är exakt vad jag vill lära mig (i kombination med att utmana mig själv och bygga styrka). Ser fram emot att utveckla styrketräningen och styrkan för att på så vis kunna prestera ännu bättre på loppen under 2019. (Och det där kan nog vara en av de meningar jag absolut aldrig trodde jag skulle höra mig själv säga/skriva – men livet förändras och mer om det en annan dag). Det var iallafall sjukt kul, och vilken gemenskap och känsla det var där inne!