Don’t be afraid to fail, be afraid not to try

Det går verkligen inte bra för mig att försöka skriva oftare, inte så att jag kan skylla på att jag inte har tid (även om det varit mycket på den senaste tiden) utan snarare så att jag helt enkelt inte prioriterar det. Vilket är synd, för jag tycker ju om att skriva ned mina tankar och dela med mig av det som händer. Men jag tänker att det får vara så just nu, kanske har jag mer tid att prioritera på bloggen snart.

Sedan sist har jag:

Sprungit en runda som planerat och det var så fint och så härligt: 

Skördat tomater i mängder (kylan gjorde att jag var tvungen ta in dem så får de mogna inne):

Gjort morgonyogan på den numera väldigt kalla balkongen. Det är nackdelen med kylan, det är svårt att hålla liv i den traditionen och att yoga inomhus är inte lika skönt. Det är ju så skönt att få väcka kroppen med rörelse och frisk, kylig morgonluft. Men brukar yoga inomhus och sen gå ut och ta några djupa andetag på balkongen iallafall, förutom denna gång då, då jag gjorde hela praktiken ute:

För att sen krypa upp i soffan med detta:

Har även hunnit springa Rosa bandet-loppet (Lidingöloppet 10km) som inte bara slutade med en bättre tid än förra året utan även en mycket bättre känsla. I år var det roligt! Jobbigt, men roligt! Sprang med mamma och Jost första 5 kilometerna så vi tog det lugnt och skönt över alla backar, sen fick mamma problem med knäet och var tvungen gå, så då bestämde jag mig för att springa själv. Insåg rätt snart att jag inte var så långt ifrån förra årets tid trots att jag gick ut rätt hårt då (alldeles för hårt, vilket gjorde att det blev svinjobbigt hela tiden) och bestämde mig för att satsa på att slå tiden. Det betydde att jag fick pusha mig själv lite utanför min comfort zone, men det resulterade ju också i att jag slog förra årets tid och att jag dessutom kom i mål ganska trött för en gångs skull. De senaste månadernas träning har gett resultat med andra ord – fysiskt i att jag orkar springa längre och snabbare men framförallt mentalt i att jag vågar och orkar pusha mig och använda pannbenet lite mer än förut. Jag brukade vara rättså lat och bekväm av mig när det blev jobbigt och vågade inte pressa mig själv men litade inte heller på min egen kapacitet. Därför har jag tränat på det, sprungit både längre och kortare pass där jag legat på en lite högre nivå än vanligt för att visa mig själv att jag kan, för att vänja mig själv vid att det kan vara jobbigt och för att såklart orka göra det ännu mer. Därför kunde jag ligga på en väldigt hög ansträngning i flera kilometer och springa i mål på en ganska bra tid.

Nu dröjer det några månader till nästa lopp som är Tjejvasan i februari, och tills dess ska jag träna skidor (såklart), lite löpning (för hur härligt är det inte att springa nu när hösten färgar alla träden i miljoner färger och skidorna går ju inte att ta fram riktigt än) och framförallt mitt nyfunna (sedan idag….) intresse: crossfit!

Körde alltså mitt första crossfit-pass på Crossfit Vanheim i Uppsala idag och det var så himla kul! Hade tänkt ha fokus på styrketräning nu de kommande veckorna så det här passar perfekt. Crossfit handlar ju väldigt mycket om bra teknik vilket är exakt vad jag vill lära mig (i kombination med att utmana mig själv och bygga styrka). Ser fram emot att utveckla styrketräningen och styrkan för att på så vis kunna prestera ännu bättre på loppen under 2019. (Och det där kan nog vara en av de meningar jag absolut aldrig trodde jag skulle höra mig själv säga/skriva – men livet förändras och mer om det en annan dag). Det var iallafall sjukt kul, och vilken gemenskap och känsla det var där inne!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *