tid

Tid. Äntligen finns den. Tiden. För stillhet. Eftertanke. Kreativitet. Känsla. För att göra allt det där man velat så länge, men inte hunnit. Prioriterat. Valt. För att vara. Bara vara. För allt. För inget. Ingen stress. Inga måsten.

Maybe, we are all just walking each other home

Den trettioförsta december 2019 gjorde jag samma ritual som jag gjort de senaste åren, summerade året som varit, reflekterade över året som skulle komma och skrev min intention för det nya året. Jag valde då – helt omedveten om vad som komma skulle – TID OCH SPACE.

Och nu, knappt tre månader senare sitter jag här. Isolerad sedan nästan två veckor tillbaka (frivilligt för att inte bidra till smittspridning samt för att själv inte bli smittad inför praktiken som börjar på måndag, det gick dock sådär eftersom jag ändå blev sjuk häromdagen, men det är en annan femma).

De här nästan två veckorna i isolering har gett mycket tid. Tid till att tänka. På allt möjligt, men framförallt på hur det – trots all osäkerhet, all panik, all ekonomisk kris, all allvarlig sjukdom och dödsfall som absolut inte ska förringas – också finns något positivt i det hela. Varje mynt har två sidor, osv. Det sägs att vattnet i Venedigs kanaler är klarare än någonsin på grund av den minskade mängden båtar, det sägs att luften i Kina är friskare på grund av minskade utsläpp från bilar och fabriker, många väljer naturen framför gallerior och instängda miljöer, osv, osv, osv. Det är som att moder jord plötsligt får en chans att andas. Det är som att vi får en chans att andas. För plötsligt har människor tid. Om ingenting annat, så gav covid19-pandemin oss exakt det: TID. Tid att bromsa, tid att vara, tid att spendera i naturen, tid att hitta tillbaka till oss själva och till det som är viktigt i livet. Tid att prata med nära och kära – på riktigt, tid att visa omtanke och medmänsklighet, till människor omkring oss och till varandra. Människor FaceTimar sina äldre släktingar som sitter i karantän, grannar handlar åt sjuka grannar, Facebook-grupper skapas av studenter för att hjälpa högstadie- och gymnasieungdomar med skolarbete… Världen kommer tillsammans, och som jag läste någonstans imorse: covid19 gör ingen skillnad på människor, ingen skillnad på utseende, kön, hudfärg, kultur, ekonomi eller religion. Det drabbar alla, och det visar att vi är i grund och botten alla likadana.

Jag har under dessa två veckor, förutom att plugga en hel del, hunnit ta en promenad på morgonen och ändå träna senare under dagen, jag har tränat utomhus i naturen – precis så som jag egentligen gillar bäst, jag har spenderat timmar i köket med att laga mat och baka, jag har pratat med vänner och familj, jag har yogat och mediterat, jag har kommit på mig själv med att tänka ”det här vill jag köpa” för att i nästa stund tänka ”nej, jag behöver faktiskt inte det, det är inte viktigt”… Jag har haft TID. Till allt sånt som jag alltid tänker att jag vill göra mer av, som jag brukade göra mer av, men som jag nu aldrig prioriterar, för att något annat känns viktigare just då. Jag börjar långsamt hitta tillbaka hem.

Jag menar inte att alla behöver yoga, stå i köket flera timmar eller vara ute i naturen. Men kanske är covid19-pandemin en påminnelse om att hitta tillbaka till det som är viktigt för oss, viktigt för just dig. Kanske kan covid19-pandemin bli en hjälp för att hitta tillbaka hem.

Kanske är det som Ram Dass sa:

we are all just walking each other home.