Life isn’t about waiting for the storm to pass, it’s about learning to dance in the rain

Citatet ovan kändes väldigt passande en dag som denna då det vräkt ner i princip hela dagen och med de rådande omständigheterna. Hur klyschigt det än må låta så är ju livet här och nu, och den här stunden är den enda stunden vi med säkerhet vet hur den är och blir. Det är jobbigt och tråkigt att inte få träffa folk och leva som man brukar, men jag tror också, precis som jag skrivit innan, att det finns saker att lära i den situation som är. Inte minst kan vi lära oss uppskatta det vi har och det liv vi lever, för man vet aldrig när det tas ifrån en.

Om vi fokuserar på det bokstavliga i citatet, kan jag dock inte låta bli att tycka att det är lite mysigt också, med regnet som smattrar mot rutorna, att få tända ljus och krypa upp i soffan med en kopp te och en bok. Jag får lätt lite ”prestationsångest” när det är soligt och fint väder, vill göra det och det och det och helst allt på samma gång. Regniga dagar ger därför en paus, lite andrum. En dag för att bara sitta i soffan och göra ingenting, eller pyssla med alla de där sakerna man ville göra inomhus men inte gör för att solen skiner ute.

En sån sak var att baka nya piroger eftersom de jag gjorde häromveckan hade tagit slut, och jag hade lite rotsaker som behövdes användas upp. Ändrade lite i receptet mot sist och de blev ännu godare denna gång! Perfekt att ha i frysen för när man behöver lite extra matigt mellis, eller en lättare lunch/middag.

Dock hade jag gjort en deal med mamma att springa Länge leve loppet så det var bara att dra på sig löparkläderna och ge sig ut. Jag såg ut som om jag duschat med kläderna på när jag kom hem, men det var bannemig ganska härligt också! Både under tiden (vad mer kan man göra än skratta åt eländet när himlen riktigt öppnar sig och dränker en totalt liksom?) men kanske framförallt efteråt…

En bild från tidigare i veckan, på tal om oväder…

Igår var iallafall en lite mer vårig dag. Cyklade till Boländerna på förmiddagen för att köpa nya cykelbyxor och behövde ”såklart” testa dem på riktigt när jag kom hem. Hade tänkt ta en kort tur men de funkade så bra och vädret var så härligt och kroppen kändes pigg så det slutade med över fem mil (så med turen till Boländerna blev det nog nästan sju mil totalt). Nu när jag äntligen har ett par bra cykelbyxor (de gamla fick jag skavsår av efter ett par mil, så motivationen sjönk rätt rejält på slutet till att ge sig ut alls) är det dags att samla mil och långpass igen! Ser fram emot många långturer med ett och annat fikastopp i sommar!

Avslutade sedan dagen med en riktigt god middag, välbehövligt efter de där fem milen.

Nu ska jag göra lite yoga innan jag sover. Imorgon börjar terminens sista kurs, tänk att vi snart avklarat två år av tre på utbildningen! Känns som det var nyss vi började…

Social distancing life

Inför 2020 satte jag – som jag skrev om här – TIME & SPACE som intention. Tyvärr tappade jag det helt innan året ens börjat när det blev mycket plugg och resor och flytt och allt på samma gång. Sen när hela social distansering-grejen kom insåg jag att det var min chans. I veckor fick jag plötsligt den där tiden och utrymmet till allt jag ville: yoga, meditation, kreativitet, naturen, matlagning, bakning…. tid att varva ned, bara vara.

Sen kom april och VFUn blev inställd och istället ”behövde” jag jobba ganska mycket och vips så tappade jag det igen. Fastnade framför ytterligare ett avsnitt av någon tv-serie på kvällarna, slöscrollade alltför länge på mobilen när jag vaknade, osv…. Nu har jag jobbat klart för denna period och i söndags tog jag mig tiden att göra en lång yogaklass, fastän jag hållit igång hela dagen och den spontana tanken var att lägga mig i soffan framför teven. Fastän jag inte skulle hinna kolla på ett avsnitt av serien jag håller på med nu. Fastän det skulle bli lite ”för sent” mot när jag egentligen ville gå och lägga mig. Jag insåg att det inte handlar om att HA tiden, det handlar om att TA sig tiden. Om det var skönt, underbart, precis vad jag behövde? Minst sagt!

Kvällen efter – utan att egentligen tänka på det – började jag plantera om en blomma, två blommor, tre blommor. Plötsligt hade jag spenderat flera timmar med att påta i jorden. Låta händerna bli smutsiga. Låta hjärnan vila från alla stimulin förutom känslan av jorden, och synen av de vackra plantorna. Låta kreativiteten flöda. Sen tog jag fram kameran som legat dammig i en låda alldeles för länge och bjöd in kreativiteten ytterligare och fotade de olika blommorna en lång stund. Nej, jag hann inte några avsnitt av tv-serien den kvällen heller, men i gengäld fick jag så mycket mer av det där jag egentligen vill ha. (Dessutom har jag nu en massa fina bilder som jag bara vill kolla på hela tiden men inte vet vad jag ska göra med, haha).

Efter det har jag flera gånger tagit upp kameran, fotat någon planta här, någon planta där. Redigerat bilder i timmar och även om det innebär skärmtid är det något annat än att fastna i det ändlösa scrollandet på sociala medier.

Förutom att fota blommor har jag också haft tid till att laga mat och baka lite mer och där är mitt problem nu att frysen är nästan full så kan inte baka något mer innan jag ätit lite av det: