Sommarlov

Sist jag skrev påbörjade vi precis terminens sista kurs och nu är den klar sedan några dagar tillbaka. Helt galet att det redan gått två år av tre på utbildningen! Förutom att då plugga en hel del, har jag den senaste tiden:

Kört igång gruppträning i Hågadalen (gå med i gruppen här om du är intresserad för mer info om tillfällen! Nästa tillfälle är idag kl 18!):

Ätit goda och mysiga frukostar:

Och goda middagar för den delen:

Umgåtts massa med mamma som behövde vara i stan pga annan anledning, vilket gjorde att vi tur i oturen fick nästan två veckor att umgås (utomhus och på distans). Vi hann med att cykla flera gånger, rida turridning, bada, gå promenad och ha picknick i Hågadalen, träna, mm:

Pysslat massa med blommor och plantor, snickrat och målat och fixat lite i lägenheten och låtit kreativiteten flöda:

Hängt med kompisar (mest utomhus och på distans):

Belönat mig själv efter ännu ett års slit i skolan med ett besök hos frisören där nästan två dm rök:

Nu har jag sommarlov och ser fram emot lite ledighet innan sommarjobbet drar igång! Det blir en hel del träning, målet är att få in 100 mil på cykeln innan 12 juni när Vätternrundan skulle gått av stapeln, och jag har hittills avklarat ca 88 träningsmil (utomhus) sedan 1 januari. Det betyder att jag har ganska många mil att klara av de kommande dagarna om jag ska nå mitt mål – så tur att jag har mycket ledig tid! Foten har dock börjat krångla igen trots ordentlig rehab de senaste veckorna och tidigare förbättring pga den, så det blir löparvila helt denna vecka vilket ju underlättar för cyklingen. Är också lite sugen på att anmäla mig till MinHalvvättern eller MinTjejvättern och köra hemifrån men vi får se. Kommer inte ha tålamodet och pannbenet för 10-15 mil i sträck i sadeln helt ensam, så isåfall får det bli ett uppdelat lopp på flera dagar tror jag. På tal om det, såhär såg det ut förra året när jag gick i mål. Nog är man bra sugen på att köra något lopp igen, men det får ju vänta ett tag till…

Och såhär såg det ut året innan, mitt första cykellopp någonsin. Vem hade väl då kunnat tro att jag faktiskt skulle bli hooked på riktigt på cyklingen och skaffa mig en racer och allt… Livet hörrni, vilken grej!

Life isn’t about waiting for the storm to pass, it’s about learning to dance in the rain

Citatet ovan kändes väldigt passande en dag som denna då det vräkt ner i princip hela dagen och med de rådande omständigheterna. Hur klyschigt det än må låta så är ju livet här och nu, och den här stunden är den enda stunden vi med säkerhet vet hur den är och blir. Det är jobbigt och tråkigt att inte få träffa folk och leva som man brukar, men jag tror också, precis som jag skrivit innan, att det finns saker att lära i den situation som är. Inte minst kan vi lära oss uppskatta det vi har och det liv vi lever, för man vet aldrig när det tas ifrån en.

Om vi fokuserar på det bokstavliga i citatet, kan jag dock inte låta bli att tycka att det är lite mysigt också, med regnet som smattrar mot rutorna, att få tända ljus och krypa upp i soffan med en kopp te och en bok. Jag får lätt lite ”prestationsångest” när det är soligt och fint väder, vill göra det och det och det och helst allt på samma gång. Regniga dagar ger därför en paus, lite andrum. En dag för att bara sitta i soffan och göra ingenting, eller pyssla med alla de där sakerna man ville göra inomhus men inte gör för att solen skiner ute.

En sån sak var att baka nya piroger eftersom de jag gjorde häromveckan hade tagit slut, och jag hade lite rotsaker som behövdes användas upp. Ändrade lite i receptet mot sist och de blev ännu godare denna gång! Perfekt att ha i frysen för när man behöver lite extra matigt mellis, eller en lättare lunch/middag.

Dock hade jag gjort en deal med mamma att springa Länge leve loppet så det var bara att dra på sig löparkläderna och ge sig ut. Jag såg ut som om jag duschat med kläderna på när jag kom hem, men det var bannemig ganska härligt också! Både under tiden (vad mer kan man göra än skratta åt eländet när himlen riktigt öppnar sig och dränker en totalt liksom?) men kanske framförallt efteråt…

En bild från tidigare i veckan, på tal om oväder…

Igår var iallafall en lite mer vårig dag. Cyklade till Boländerna på förmiddagen för att köpa nya cykelbyxor och behövde ”såklart” testa dem på riktigt när jag kom hem. Hade tänkt ta en kort tur men de funkade så bra och vädret var så härligt och kroppen kändes pigg så det slutade med över fem mil (så med turen till Boländerna blev det nog nästan sju mil totalt). Nu när jag äntligen har ett par bra cykelbyxor (de gamla fick jag skavsår av efter ett par mil, så motivationen sjönk rätt rejält på slutet till att ge sig ut alls) är det dags att samla mil och långpass igen! Ser fram emot många långturer med ett och annat fikastopp i sommar!

Avslutade sedan dagen med en riktigt god middag, välbehövligt efter de där fem milen.

Nu ska jag göra lite yoga innan jag sover. Imorgon börjar terminens sista kurs, tänk att vi snart avklarat två år av tre på utbildningen! Känns som det var nyss vi började…

Social distancing life

Inför 2020 satte jag – som jag skrev om här – TIME & SPACE som intention. Tyvärr tappade jag det helt innan året ens börjat när det blev mycket plugg och resor och flytt och allt på samma gång. Sen när hela social distansering-grejen kom insåg jag att det var min chans. I veckor fick jag plötsligt den där tiden och utrymmet till allt jag ville: yoga, meditation, kreativitet, naturen, matlagning, bakning…. tid att varva ned, bara vara.

Sen kom april och VFUn blev inställd och istället ”behövde” jag jobba ganska mycket och vips så tappade jag det igen. Fastnade framför ytterligare ett avsnitt av någon tv-serie på kvällarna, slöscrollade alltför länge på mobilen när jag vaknade, osv…. Nu har jag jobbat klart för denna period och i söndags tog jag mig tiden att göra en lång yogaklass, fastän jag hållit igång hela dagen och den spontana tanken var att lägga mig i soffan framför teven. Fastän jag inte skulle hinna kolla på ett avsnitt av serien jag håller på med nu. Fastän det skulle bli lite ”för sent” mot när jag egentligen ville gå och lägga mig. Jag insåg att det inte handlar om att HA tiden, det handlar om att TA sig tiden. Om det var skönt, underbart, precis vad jag behövde? Minst sagt!

Kvällen efter – utan att egentligen tänka på det – började jag plantera om en blomma, två blommor, tre blommor. Plötsligt hade jag spenderat flera timmar med att påta i jorden. Låta händerna bli smutsiga. Låta hjärnan vila från alla stimulin förutom känslan av jorden, och synen av de vackra plantorna. Låta kreativiteten flöda. Sen tog jag fram kameran som legat dammig i en låda alldeles för länge och bjöd in kreativiteten ytterligare och fotade de olika blommorna en lång stund. Nej, jag hann inte några avsnitt av tv-serien den kvällen heller, men i gengäld fick jag så mycket mer av det där jag egentligen vill ha. (Dessutom har jag nu en massa fina bilder som jag bara vill kolla på hela tiden men inte vet vad jag ska göra med, haha).

Efter det har jag flera gånger tagit upp kameran, fotat någon planta här, någon planta där. Redigerat bilder i timmar och även om det innebär skärmtid är det något annat än att fastna i det ändlösa scrollandet på sociala medier.

Förutom att fota blommor har jag också haft tid till att laga mat och baka lite mer och där är mitt problem nu att frysen är nästan full så kan inte baka något mer innan jag ätit lite av det:

Maybe, we are all just walking each other home

Den trettioförsta december 2019 gjorde jag samma ritual som jag gjort de senaste åren, summerade året som varit, reflekterade över året som skulle komma och skrev min intention för det nya året. Jag valde då – helt omedveten om vad som komma skulle – TID OCH SPACE.

Och nu, knappt tre månader senare sitter jag här. Isolerad sedan nästan två veckor tillbaka (frivilligt för att inte bidra till smittspridning samt för att själv inte bli smittad inför praktiken som börjar på måndag, det gick dock sådär eftersom jag ändå blev sjuk häromdagen, men det är en annan femma).

De här nästan två veckorna i isolering har gett mycket tid. Tid till att tänka. På allt möjligt, men framförallt på hur det – trots all osäkerhet, all panik, all ekonomisk kris, all allvarlig sjukdom och dödsfall som absolut inte ska förringas – också finns något positivt i det hela. Varje mynt har två sidor, osv. Det sägs att vattnet i Venedigs kanaler är klarare än någonsin på grund av den minskade mängden båtar, det sägs att luften i Kina är friskare på grund av minskade utsläpp från bilar och fabriker, många väljer naturen framför gallerior och instängda miljöer, osv, osv, osv. Det är som att moder jord plötsligt får en chans att andas. Det är som att vi får en chans att andas. För plötsligt har människor tid. Om ingenting annat, så gav covid19-pandemin oss exakt det: TID. Tid att bromsa, tid att vara, tid att spendera i naturen, tid att hitta tillbaka till oss själva och till det som är viktigt i livet. Tid att prata med nära och kära – på riktigt, tid att visa omtanke och medmänsklighet, till människor omkring oss och till varandra. Människor FaceTimar sina äldre släktingar som sitter i karantän, grannar handlar åt sjuka grannar, Facebook-grupper skapas av studenter för att hjälpa högstadie- och gymnasieungdomar med skolarbete… Världen kommer tillsammans, och som jag läste någonstans imorse: covid19 gör ingen skillnad på människor, ingen skillnad på utseende, kön, hudfärg, kultur, ekonomi eller religion. Det drabbar alla, och det visar att vi är i grund och botten alla likadana.

Jag har under dessa två veckor, förutom att plugga en hel del, hunnit ta en promenad på morgonen och ändå träna senare under dagen, jag har tränat utomhus i naturen – precis så som jag egentligen gillar bäst, jag har spenderat timmar i köket med att laga mat och baka, jag har pratat med vänner och familj, jag har yogat och mediterat, jag har kommit på mig själv med att tänka ”det här vill jag köpa” för att i nästa stund tänka ”nej, jag behöver faktiskt inte det, det är inte viktigt”… Jag har haft TID. Till allt sånt som jag alltid tänker att jag vill göra mer av, som jag brukade göra mer av, men som jag nu aldrig prioriterar, för att något annat känns viktigare just då. Jag börjar långsamt hitta tillbaka hem.

Jag menar inte att alla behöver yoga, stå i köket flera timmar eller vara ute i naturen. Men kanske är covid19-pandemin en påminnelse om att hitta tillbaka till det som är viktigt för oss, viktigt för just dig. Kanske kan covid19-pandemin bli en hjälp för att hitta tillbaka hem.

Kanske är det som Ram Dass sa:

we are all just walking each other home.

It’s just another rainy Sunday afternoon

Eller inte riktigt, varken idag eller när bilderna nedan togs. De är från i lördags när jag bakade scones till frukost och fick lite foto-feeling med min nya mobil (som har väldigt bra kamera måste jag säga?).

Och såhär mysigt blev ”vardagsrummet” med nya mattan och min djungel av plantor:

Idag är det fredag och jag är ”ledig” från praktiken på grund av studiedag, dvs hemma-plugg-dag och en rapport som ska skrivas. Men jag påbörjade rapporten redan igår på VFUn medans jag väntade och fortsatte på tågresan igår kväll och skriva är ju min grej så det tog ungefär en och en halv timme idag och nu är den inskickad och jag är helt ledig tills på måndag! Det var välbehövligt, förra veckan var jag inte så brutalt trött som jag trott att jag skulle vara, men denna ska vi inte tala om. Men vi har också fått ta många patienter själva denna vecka – inklusive ett patientmöte helt själv där handledaren och den andra studenten bara stod tysta och tittade – så gissar att det är därför jag är mycket tröttare nu, förra veckan var mer titta på. Det är dock så himla roligt! Vill typ inte gå hem på dagarna, och längtar efter att få gå dit varje dag, så det är ju ett väldigt bra betyg! Nu ska jag belöna mig med säsongens troligtvis sista cykeltur innan det blir för halt och kallt för racercyklar.

Om att läka, leva, växa och blomma

Jag har, i takt med att jag de senaste åren testat så, odla och plantera olika sorters växter och plantor också fascinerats över hur naturen är skapt för att överleva, läka, utvecklas och leva: en tomatskiva rakt ned i jorden som blir till en ny gigantisk planta och mängder av nya tomater, en avokadokärna som med tålamod och tid blir till en ny planta, en avbruten kvist från en planta i lite vatten eller direkt ned i jorden och plötsligt har den skapat nya rötter, grundat och stabiliserat sig igen, några tappade fröer på marken och plötsligt kommer grönt upp mellan plattorna på uteplatsen där ingenting var menat att växa, osv osv osv.

Det har fått mig att tänka. Inte bara på hur otroligt fascinerande naturen faktiskt är (jag menar VEM kom på det egentligen??? det är nästan så man blir religiös), men också på hur även vi borde vara – är – skapta på samma sätt. Skapta för att överleva, läka, utvecklas, leva och växa. När våra rötter plötsligt slits upp, när vi tappar fotfästet och vi känner oss som den där blomman eller fröet som flyger runt, runt i vinden så är också vi skapta för att – när chansen sedan ges – skapa nya rötter, grunda oss på ett nytt ställe och ett nytt sätt, hitta trygghet och stabilitet i det nya för att så småningom inte bara överleva utan faktiskt läka, leva, utvecklas, växa och förhoppningsvis även blomma på nytt.

Self care

Imorse vaknade jag med en ångest jag inte haft på väldigt länge – sådär som det gärna blir när man (jag) kört på lite för hårt lite för länge. Efter en stund på yogamattan i ett försök att lindra den gjorde jag det (för mig) enda rimliga en sådan dag: avbokade alla planer för dagen, bäddade ner mig på soffan med en kopp te, fulgrät hysteriskt i en timme, läste böcker, sov och sen lite rörelse när kroppen längtade efter det. Det blev nästan fyra mil på cykeln men helt utan krav på tid, distans eller prestation utan bara fokus på att ge kroppen det den är skapt för och den bästa medicinen som finns. Åt lunch och spenderade resten av dagen i soffan också, lika som jag ska göra resten av kvällen så är förhoppningsvis imorgon en bättre dag.

för visso en gammal bild men ungefär såhär har dagen sett ut (förutom att jag läst andra böcker)

Summertime

Nu var det ett tag sedan jag skrev igen. Sedan sist har jag jobbat en hel del, badat en massa, varit i Tansen, varit i Ronneby två gånger, Malmö en natt, Falun några gånger, fått besök från Schweiz, simmat Vansbro kortsim, haft möhippa för Josefine och sen varit brudtärna när hon och Anders gifte sig en galet varm dag i juli, tränat en del men också varit sjuk och tagit det lugnt, och mycket annat. Nu har jag äntligen några veckors ledigt innan skolan börjar i höst, men såhär har sommaren sett ut (det lilla jag fotat, har varit dålig på det i år):

En härlig dag vid Trollsjön i Tierp – fantastiskt ställe!

Älskar möhippa! Så kul att umgås massa kompisar en hel dag och göra roliga saker. När det dessutom är för en av ens bästa vänner blir det ju också lite extra speciellt!

Detta ställe! Två dygn här utan mobil eller kontakt med omvärlden var så välbehövligt!

Klarade Vansbro kortsim och därmed en svensk klassiker – korta!

Om möhippa är härligt så är ju bröllop ännu härligare! Jag träffade Josefine hos frisören vid 7.30, och kom hem vid 5.30 nästa morgon men var inte ens trött för jag var så exalterad efter dagen och natten… vilken grej att få vara med – och till och med stå bredvid dem fram i kyrkan – när två av ens bästa kompisar gifter sig och sen få fira tills solen går upp!

Fick som sagt besök från Schweiz en dag och det kändes precis som igår fastän det var 7 (!!!) år sedan jag var där.

Hade en härlig söndagkväll med pizza och kvällsbad och långa samtal om livet med en kär vän.

Såklart har inte livet varit guld och gröna skogar dygnet runt, men de där jobbiga stunderna med sömnlösa nätter eller breakdowns pga stress och trötthet fastnar ju inte på bild. Och även om det kanske på sätt och vis spär på bilden som ofta syns i sociala medier att allt är ”perfekt”, så väljer jag ändå att fokusera på och minnas alla de bra sakerna och stunderna i första hand. Det gör ju livet lite roligare än att minnas det sämre.

Livet kom emellan

Det var visst några månader sedan jag skrev sist – livet kom emellan helt enkelt. Det har varit massa plugg i skolan, jag har börjat jobba lite smått på mitt sommarjobb, har tränat inför kortvättern (som jag cyklar imorn!) och massa, massa annat. Här är iallafall ett axplock av vad som hänt sedan senast – har varit rätt dålig på att fota också tydligen.

Idag åker vi till Motala för att cykla Vätternrundan 100km imorgon – SÅ KUL! Packade och förberedde allt igår och det är ju nästan lika kul som själva loppet. Känner mig inte så redo som jag hoppats på – hade gärna cyklat några fler längre rundor – men det ska nog gå bra. Jag klarade det ju förra året!

And now we welcome the new year, full of things that have never been

2019. Nytt år – nya möjligheter, eller? 2018 avslutades i hundraåttio med fysiologikurs i skolan, sluta på jobbet, åka till Stockholm en helg med tjejgänget, träna (väldigt många mil skidor framförallt dessa sista veckor), ha lucia i skolan och temafest med programmet, fira jul, umgås med familj och vänner och däremellan också försöka hinna med lite vila. Firade in det nya året med en härlig kväll som gick alldeles för fort tillsammans med bra vänner, god mat, spel och väldigt många skratt. Bjuder på en bildbomb från de senaste en och en halv månaderna, även om det egentligen bara är en bråkdel av allt jag gjort:

 

Överlag var 2018 ett bra men omtumlande år. Året då jag efter mycket tänkande bestämde mig för att följa en dröm och säga upp mig och börja plugga igen, året då jag klarade Tjejklassikern (och påbörjade en till), då jag gjorde debut i triathlon och började träna crossfit, året då min farmor gick bort, då inte bara ett utan två hus där jag tillbringat mycket av min tid såldes vilket var jobbigare än jag förväntat mig även om det egentligen bara var hus. Ett år då jag rest runt halva Sverige som vanligt; Dalarna, Stockholm, Blekinge, Skåne, Karlstad… då det blev en favorit i repris med en vecka i Nice med familjen och där vi hann besöka både Frankrike, Monaco och Italien. Där vintern bröd på skidåkning och snö långt in i april och sommaren sedan bjöd på utlandsvärme under flera månader. Det blev ett år av glädje, men också av sorg. Och ännu ett år där jag lärt mig ytterligare lite mer om vem jag är, vad jag vill göra och hur jag vill leva mitt liv.

Med det är det dags att stänga kapitlet om 2018 och påbörja ett nytt, och jag kunde inte vara mer redo. Ser fram emot 2019 med allt vad det innebär: utbildningen som bara blir intressantare och intressantare (om än väldigt jobbig med sjukt mycket plugg just nu), praktik till hösten, mer yogajobb och förhoppningsvis ett givande sommarjobb så småningom, att göra klart ytterligare en tjej/kortklassiker och fortsätta känna rörelseglädje, att kanske göra debut på en längre triathlondistans till sommaren och framförallt: att fortsätta leva livet på det sätt som får mig att må bra, att fortsätta sträva efter balans i livet. Jag har två intentioner för 2019: ”grounded and free” och ”how is this perfect?”. 2018 har varit ett år där jag inte riktigt känt att jag haft fötterna på jorden hela tiden, där karusellen ibland snurrat lite för fort (som ganska ofta i perioder i mitt liv) och det är något jag vill försöka bli bättre på att inte känna i år. Jag vill bli bättre på att landa, stanna upp, känna mig stabil och trygg och på så vis också kunna njuta av frihet och äventyr. Det finns ett citat som jag brukar prata om på yogan ibland som jag hörde på någon klass någon gång – root down to lift up – och det är lite så jag tänker mig det. För att kunna blomma ut, känna frihet och öppenhet, så behöver man också ha tydliga, starka rötter nedåt som stabiliserar och fångar upp när det svajar. Den andra intentionen är kanske mer av ett mantra och taget rakt av från Johanna/Global yoga som skrivit om detta på sina sociala medier men jag tycker det säger det så bra. How is this perfect – hur är detta perfekt? Det betyder inte att allt måste vara perfekt jämt, det handlar bara om att hitta perfektionen i det som inte är det. I det lilla bor det vackra, osv…

Med de orden; 2019 nu kör vi!