Row row row your boat

Vilken helg det blev – precis vad jag längtat efter! Förutom tid med vänner och familj blev det massa rörelse och frisk luft och ett fantastiskt höstlandskap, och till och med en dag med solsken! Igår började jag dagen på sjön med tre kilometers rodd och det var precis lika fantastiskt (eller mer) som det ser ut:

It’s just another rainy Sunday afternoon

Eller inte riktigt, varken idag eller när bilderna nedan togs. De är från i lördags när jag bakade scones till frukost och fick lite foto-feeling med min nya mobil (som har väldigt bra kamera måste jag säga?).

Och såhär mysigt blev ”vardagsrummet” med nya mattan och min djungel av plantor:

Idag är det fredag och jag är ”ledig” från praktiken på grund av studiedag, dvs hemma-plugg-dag och en rapport som ska skrivas. Men jag påbörjade rapporten redan igår på VFUn medans jag väntade och fortsatte på tågresan igår kväll och skriva är ju min grej så det tog ungefär en och en halv timme idag och nu är den inskickad och jag är helt ledig tills på måndag! Det var välbehövligt, förra veckan var jag inte så brutalt trött som jag trott att jag skulle vara, men denna ska vi inte tala om. Men vi har också fått ta många patienter själva denna vecka – inklusive ett patientmöte helt själv där handledaren och den andra studenten bara stod tysta och tittade – så gissar att det är därför jag är mycket tröttare nu, förra veckan var mer titta på. Det är dock så himla roligt! Vill typ inte gå hem på dagarna, och längtar efter att få gå dit varje dag, så det är ju ett väldigt bra betyg! Nu ska jag belöna mig med säsongens troligtvis sista cykeltur innan det blir för halt och kallt för racercyklar.

Om att träna – eller inte träna

Denna vecka tappade jag träningsmotivationen helt. Gymkortet gick ut för denna gång, vädret lockade inte för utomhusträning och jag var trött efter många timmar på VFU varje dag. En del av mig visste ju att det skulle kännas bättre efter lite rörelse, det var ju huvudet som var trött och inte kroppen – och gymkortet var ju bara att förnya eller så är det ju ännu härligare att komma in efter att ha tränat ute i dåligt väder – men det gick ändå inte. Kunde inte förmå mig att ta mig iväg. Tack och lov så har ju jag privilegiet – för ja det är ett privilegium – att 90% av tiden vara motiverad och ha lust till att träna så efter att ha dividerat litegrann (okej ganska mycket första dagarna) med mig själv insåg jag att det var lika bra att släppa det för några dagar och lyssna på kroppen och hjärnan som ville vila och invänta motivationen igen. För – återigen tack och lov – så visste jag ju att den skulle komma tillbaka väldigt snart (och dessutom snittar jag typ 10 000 steg och 5 kilometers cykling om dagen nu med VFU och allt så jag rör ändå på kroppen). Men visst hade jag helt rätt, redan igår kom motivationen fram igen tillsammans med en strålande höstsol som ledde till ett långpass i skogen (där det var så fint som bilderna nedan visar) och nytt personbästa på hela femton kilometers löpning.

Det kanske inte funkar för alla, alla tycker inte om att träna och då förstår jag att det är svårt att invänta motivationen eller lusten till det, men det jag vill få sagt med detta är att om du precis som jag tycker att det är roligt majoriteten av tiden (eller för den delen, även om du inte tycker det) så behöver du inte vara så hård mot dig själv. Lyssna på kroppen och låt den vila när den vill och behöver det. För min del är det (delvis) vad som håller motivationen vid liv – att träningen sker på mina villkor, för att jag vill. Men mer om det en annan dag, nu väntar spikmattan och ett försök att bli av med huvudvärken som jag dragits med hela dagen.

Second year

Och där har vi börjat andra året, tredje terminen, på fysioterapeutprogrammet. Just nu läser vi en kurs som handlar om mobilisering och rehabilitering efter operationer (medicinska eller ortopediska) för att förbereda inför höstens praktik. Utöver det är vår klass ansvariga för terminens nollning vilket innebär massa roliga aktiviteter (och en del party). Det känns superkul att vara tillbaka, och kul att få göra massa praktiskt redan nu som man verkligen känner att man kommer ha nytta av redan om en månad (!!!).

Jag fick – tack och lov – min praktik i Uppsala på Akademiska Sjukhuset. Kommer bli så spännande att få vara där under fem veckor, och är så glad att få bo kvar hemma och inte behöva flytta iväg till Visby eller något liknande under så lång tid.

Och sedan jag senast skrev har jag hunnit vara i Dalarna och njuta av sista sommardagarna med sol och bad och båt (och så. fina. solnedgångar!!), vänner och familj, en ridtur, mm, springa Tjejmilen med mamma som sig bör och fixat ett balkongbord av en lastpall – och säkert massa annat såklart.

Vätternrundan 100

I söndags cyklade vi alltså Vätternrundan 100km (aka Kortvättern). Jämfört med i år var förra årets Tjejvättern (samma bana men dagen innan och för bara tjejer) a walk in the park. Det blåste uppemot 20m/s i vindbyarna (och det är många vindbyar när man cyklar på de öppna slätterna längs med Vättern), regnade störtskurar emellanåt och redan vid första depån efter 33km var jag helt sopslut och började känna av mina knän. Mitt mål från början var under fyra timmar, det ändrades sedan till att slå förra årets tid (4:43) och sedan till att bara ta mig i mål. Slutresultatet blev 4:25 vilket helt klart får ses som godkänt. Det bra med att cykla Vätternrundan 100km istället för Tjejvättern var att Halvvättern gick samma dag och till stor del samma bansträckning förutom en extra runda på fem mil, så det fanns många klungor att hänga på och ta hjälp av. Utan dem som drog i motvinden hade tiden blivit mycket sämre och orken ännu lägre.

Hur som helst, nu är 3/4 grenar i andra Tjej- (eller kort- det är ju samma) klassikern klar och bara simningen återstår. Det enda jag är orolig inför där är vattentemperaturen – är det kallt blir det ju riktigt jobbiga 25-30 minuter. På tal om kallt vatten, såhär fint (men riktigt jäkla kallt) var det när vi tog ett kvällsdopp i Vättern innan läggdags på lördagen:

Det är ändå något speciellt att ta ett dopp i en kall sjö, knata tillbaka upp till stugan och krypa ned under det varma täcket, somna med fönstret öppet och vakna till ljudet av fiskmåsarna. Precis som när vi var små och var i stugan i Tansen (eller för den delen hemma i Mockfjärd bara). Det är nog det jag saknar mest här i Uppsala – sjöar nära för spontana bad.

Livet kom emellan

Det var visst några månader sedan jag skrev sist – livet kom emellan helt enkelt. Det har varit massa plugg i skolan, jag har börjat jobba lite smått på mitt sommarjobb, har tränat inför kortvättern (som jag cyklar imorn!) och massa, massa annat. Här är iallafall ett axplock av vad som hänt sedan senast – har varit rätt dålig på att fota också tydligen.

Idag åker vi till Motala för att cykla Vätternrundan 100km imorgon – SÅ KUL! Packade och förberedde allt igår och det är ju nästan lika kul som själva loppet. Känner mig inte så redo som jag hoppats på – hade gärna cyklat några fler längre rundor – men det ska nog gå bra. Jag klarade det ju förra året!

Heja kroppen!

Igår trotsade jag förkylningen som jag dragits med i en månad snart och åkte tjejvasan. Tog det lugnt men fokuserade på bra teknik vilket gav ett resultat på 36 minuter snabbare än förra året – skönt när hård träning lönar sig! Trodde jag skulle vara däckad idag då jag egentligen inte borde startat med tanke på hur jag mådde, men jag mår riktigt bra idag också. Fortfarande rätt rejäl hosta men inte så mycket värre än innan. Tänk ändå vad kroppen är fantastisk! Tre mil på skidor och personligt rekord i hastighet (helt ärligt, har kanske åkt milen en gång i ungefär samma tempo, nu åkte jag tre mil i det tempot!), nästan ingen träning på en månad och en förkylning i kroppen och ändå presterar den så jäkla bra! ❤️? (rekommenderar dock ingen att åka tre mil med förkylning – var livrädd hela vägen att kroppen skulle balla ur totalt men ville inte missa det när jag laddat så länge för det)

Dagen innan åkte för övrigt dessa två kortvasan för första gången och jag var med som coach/chaufför/assistent/publik/hejarklack, vilket också var himla kul (och jag är så imponerad av deras prestation!). Har ju aldrig gillat det här med tävlingar egentligen, men när det är för skojs skull på det här sättet så älskar jag det! Både att köra själv och att vara med som hjälp, tydligen. Alla förberedelser, planering, stämningen, känslan efteråt….. underbart!

Något annat som är underbart är att fysiologi-tentan som jag skrev om senast blev godkänd!!! Ska inte säga att det bara berodde på mitt positiva tänkande, för det låg en jäkla massa plugg bakom också, men jag tror absolut att det bidrog. Allt blev ju exakt som jag sett framför mig innan!

I torsdags, innan avfärd till dalarna, skrev jag även tenta i anatomi som är vad jag sysslat med sedan senast jag skrev… använde samma taktik som senast – hårt plugg och positivt tänkande – och det kändes iallafall bra. Det visar sig om sisådär 20 dagar om jag blev godkänd även på denna.

Nu ska jag ut och njuta av solen en stund! Skulle vilja göra något – åka skridskor eller slalom tex – men kroppen behöver vila och jag hinner inte pga ska åka med Josefine till Gävle om några timmar, men kan åtminstone gå ut i solen tills dess.

Att oroa sig är som att gå på samma begravning flera gånger

I lördags skrev jag fysiologi-tentan, den största och svåraste på hela utbildningen sägs det. Den som femtio-sextio procent blivit underkända på vissa terminer. Har i sedan början av december när kursen började haft en konstant stress över hur det ska gå. 300 instuderingsfrågor att svara på och lära in svaren från. Latinska ord. Föreläsningar i mängder. Celler, molekyler, joner…. för någon som aldrig gillat kemi kändes det tufft och för att göra det hela ännu värre har vi under hela tiden också stressat upp varandra ”Gud jag kommer ALDRIG lära mig detta” ”jag är så orolig för tentan” ”jag kommer inte klara tentan”, osv. Någon gång i mitten av förra veckan när jag satt mina uppåt tio timmar om dagen och pluggade, insåg jag att jag måste ändra mitt mindset. Klart jag inte kommer lära mig om jag hela tiden intalar mig själv att jag inte kommer klara det (lite som klart jag kommer vara påväg att svimma av sprutorna om jag säger det till mig själv och hela världen, som jag skrev om här). Så jag bestämde mig för att tänka positivt istället; se framför mig hur jag fick tentan i handen, känna känslan av att kunna svara på allt, av att gå därifrån och känna att jag hade klarat det. Tänkte att jag ju klarat alla tentor hittills och att jag ju faktiskt har ganska lätt för mig när det gäller att lära mig saker, så varför skulle jag inte klara det denna gång?

Och vet du vad? Stressen minskade, svaren fastnade och när jag fick tentan i min hand kunde jag svara på första tio frågorna utan att ens behöva tänka efter. Sedan kom några frågor jag inte kunde alls (typ latinska ord som jag inte pluggat in) och några jag är osäker på men överlag – väldigt bra känsla! Jag vet inte om jag klarat den, det kan ju vara så att de svaren jag pluggat in från instuderingsfrågorna är fel eller för lite, men det kändes väldigt bra och jag kommer bli ordentligt besviken (och något irriterad på rättningen) om jag inte klarar den. Men framförallt – jag är och var inte lika orolig och stressad de sista dagarna (och klarar jag den inte så har jag ju ändå pluggat ordentligt och gjort mitt bästa så vad mer kunde jag gjort?!).

Det här kanske låter som skryt, eller som att tänk positivt så löser sig allt, men det handlar egentligen inte om min tenta specifikt. Det är bara ett exempel på hur hjärnan fungerar, hur stark tankens kraft är. Självklart hade jag inte haft samma bra känsla bara med positivt tänkande men inget plugg, det låg mycket hårt arbete bakom också, men som Mia Törnblom skriver i en av sina böcker; att oroa sig för något är som att gå på samma begravning flera gånger – först i tanken och sen i verkligheten. Och vem vill göra det, egentligen? Då är det ju bättre att se det positivt tills något annat är ett faktum (dvs resultaten kommer) och hantera det den dagen. För tänk om jag klarar den – då har jag ju oroat mig och varit stressad helt i onödan! Och klarar jag den inte så tjänar det ju ändå ingenting till att oroa sig för det i förväg, jag måste ändå göra omtentan.

Bild från när jag i fredags bestämde mig för att jag hade pluggat klart och åkte skidor i ett fantastiskt vinterlandskap istället

Förutom att det är ett exempel på positivt tänkande, så är det också ett exempel på law of attraction – attraktionslagen. Det vi tänker på, bra som dåligt, är det vi attraherar och drar åt oss. Det blev ju exakt som jag föreställt mig; kändes bra när jag kollade på och kunde svara på frågorna, gick därifrån med en härlig känsla av att nog ändå ha klarat det. Kan skriva massa om law of attraction men det sparar jag till ett annat inlägg. Det enda jag tänker säga nu är att var observant på dina tankar, inte bara kan de göra att du får ”gå på samma begravning” flera gånger vilket ju är tråkigt, jag tror också att de kan påverka din omgivning och ditt liv mer än vad du tror. Lite såhär:

Så, vad vill du vara, attrahera, skapa?

Och slutligen, några till bilder från fredagens skidtur som var så fantastisk fin:

Our deepest fear is not that we are inadequate…

our deepest fear is that we are powerful beyond measure. it is our light, not our darkness, that most frightens us. we ask ourselves, who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous? actually, who are you not to be? you are a child of God. you playing small does not serve the world. there is nothing enlightened about shrinking, so that other people won’t feel insecure around you. we are all meant to shine, as children do. we were born to make manifest the glory of God, that is within us. it’s not just in some of us, it is in everyone. and as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. as we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others.

Dikten ovan läste jag på yogaklassen jag höll häromdagen, med fokus på core, manipura chakra, vår inre styrka och glöd, vår kärna (den första klassen på Campus1477 förresten – och hela 31 personer som kom!).

I jantelags-Sverige så passar ju – tyvärr – den där dikten väldigt bra, det är ju precis så det är. Vi är många gånger inte bara rädda för att ”misslyckas” (jag tror dock inte att man kan misslyckas, jag tror bara att man kan lära sig saker och utvecklas, men det är en annan diskussion) med det vi drömmer om och vill göra, vi är ofta rädda för att ens göra det. ”Who am I to be brilliant, gorgeous, talented and fabulous?”. Vi förminskar oss själva, uppväxta med jantelagens ”du ska inte tro att du är något”.

Men genom att våga stå upp för oss själva, genom att våga följa vår inre röst, genom att våga låta vårt ljus lysa, kan vi inte bara leva ett mer autentiskt liv, fyllt av det vi vill ha. Vi kan också visa andra att det är tillåtet att följa sina drömmar, att låta sitt ljus lysa.

Så såhär i början av det nya året: vad skulle du göra om du inte behövde vara orolig för att misslyckas – men inte heller för att lyckas? Vad drömmer du om? Vem vill du vara? Vad vill du göra? På vilket sätt vill och kan du vara brilliant, gorgeous, talented och fabulous? Vad skulle du allra helst göra, om du vore fri från din rädsla? Om du inte behövde oroa dig för jantelagen och vad andra tycker (för det behöver du inte!)? Och kanske viktigast av allt; vad kan du göra för att bli fri från den? Vilket steg kan du ta idag, här och nu, för att bli fri och låta ditt ljus lysa?

2019 har bara börjat och ligger fortfarande framför dig som ett tomt, vitt ark, redo att fyllas med din berättelse. Så vilken berättelse vill du berätta?

our deepest fear is not that we are inadequate. our deepest fear is that we are powerful beyond measure. it is our light, not our darkness, that most frightens us…