Sommarlov

Sist jag skrev påbörjade vi precis terminens sista kurs och nu är den klar sedan några dagar tillbaka. Helt galet att det redan gått två år av tre på utbildningen! Förutom att då plugga en hel del, har jag den senaste tiden:

Kört igång gruppträning i Hågadalen (gå med i gruppen här om du är intresserad för mer info om tillfällen! Nästa tillfälle är idag kl 18!):

Ätit goda och mysiga frukostar:

Och goda middagar för den delen:

Umgåtts massa med mamma som behövde vara i stan pga annan anledning, vilket gjorde att vi tur i oturen fick nästan två veckor att umgås (utomhus och på distans). Vi hann med att cykla flera gånger, rida turridning, bada, gå promenad och ha picknick i Hågadalen, träna, mm:

Pysslat massa med blommor och plantor, snickrat och målat och fixat lite i lägenheten och låtit kreativiteten flöda:

Hängt med kompisar (mest utomhus och på distans):

Belönat mig själv efter ännu ett års slit i skolan med ett besök hos frisören där nästan två dm rök:

Nu har jag sommarlov och ser fram emot lite ledighet innan sommarjobbet drar igång! Det blir en hel del träning, målet är att få in 100 mil på cykeln innan 12 juni när Vätternrundan skulle gått av stapeln, och jag har hittills avklarat ca 88 träningsmil (utomhus) sedan 1 januari. Det betyder att jag har ganska många mil att klara av de kommande dagarna om jag ska nå mitt mål – så tur att jag har mycket ledig tid! Foten har dock börjat krångla igen trots ordentlig rehab de senaste veckorna och tidigare förbättring pga den, så det blir löparvila helt denna vecka vilket ju underlättar för cyklingen. Är också lite sugen på att anmäla mig till MinHalvvättern eller MinTjejvättern och köra hemifrån men vi får se. Kommer inte ha tålamodet och pannbenet för 10-15 mil i sträck i sadeln helt ensam, så isåfall får det bli ett uppdelat lopp på flera dagar tror jag. På tal om det, såhär såg det ut förra året när jag gick i mål. Nog är man bra sugen på att köra något lopp igen, men det får ju vänta ett tag till…

Och såhär såg det ut året innan, mitt första cykellopp någonsin. Vem hade väl då kunnat tro att jag faktiskt skulle bli hooked på riktigt på cyklingen och skaffa mig en racer och allt… Livet hörrni, vilken grej!

Social distancing life

Inför 2020 satte jag – som jag skrev om här – TIME & SPACE som intention. Tyvärr tappade jag det helt innan året ens börjat när det blev mycket plugg och resor och flytt och allt på samma gång. Sen när hela social distansering-grejen kom insåg jag att det var min chans. I veckor fick jag plötsligt den där tiden och utrymmet till allt jag ville: yoga, meditation, kreativitet, naturen, matlagning, bakning…. tid att varva ned, bara vara.

Sen kom april och VFUn blev inställd och istället ”behövde” jag jobba ganska mycket och vips så tappade jag det igen. Fastnade framför ytterligare ett avsnitt av någon tv-serie på kvällarna, slöscrollade alltför länge på mobilen när jag vaknade, osv…. Nu har jag jobbat klart för denna period och i söndags tog jag mig tiden att göra en lång yogaklass, fastän jag hållit igång hela dagen och den spontana tanken var att lägga mig i soffan framför teven. Fastän jag inte skulle hinna kolla på ett avsnitt av serien jag håller på med nu. Fastän det skulle bli lite ”för sent” mot när jag egentligen ville gå och lägga mig. Jag insåg att det inte handlar om att HA tiden, det handlar om att TA sig tiden. Om det var skönt, underbart, precis vad jag behövde? Minst sagt!

Kvällen efter – utan att egentligen tänka på det – började jag plantera om en blomma, två blommor, tre blommor. Plötsligt hade jag spenderat flera timmar med att påta i jorden. Låta händerna bli smutsiga. Låta hjärnan vila från alla stimulin förutom känslan av jorden, och synen av de vackra plantorna. Låta kreativiteten flöda. Sen tog jag fram kameran som legat dammig i en låda alldeles för länge och bjöd in kreativiteten ytterligare och fotade de olika blommorna en lång stund. Nej, jag hann inte några avsnitt av tv-serien den kvällen heller, men i gengäld fick jag så mycket mer av det där jag egentligen vill ha. (Dessutom har jag nu en massa fina bilder som jag bara vill kolla på hela tiden men inte vet vad jag ska göra med, haha).

Efter det har jag flera gånger tagit upp kameran, fotat någon planta här, någon planta där. Redigerat bilder i timmar och även om det innebär skärmtid är det något annat än att fastna i det ändlösa scrollandet på sociala medier.

Förutom att fota blommor har jag också haft tid till att laga mat och baka lite mer och där är mitt problem nu att frysen är nästan full så kan inte baka något mer innan jag ätit lite av det:

tid

Tid. Äntligen finns den. Tiden. För stillhet. Eftertanke. Kreativitet. Känsla. För att göra allt det där man velat så länge, men inte hunnit. Prioriterat. Valt. För att vara. Bara vara. För allt. För inget. Ingen stress. Inga måsten.

Maybe, we are all just walking each other home

Den trettioförsta december 2019 gjorde jag samma ritual som jag gjort de senaste åren, summerade året som varit, reflekterade över året som skulle komma och skrev min intention för det nya året. Jag valde då – helt omedveten om vad som komma skulle – TID OCH SPACE.

Och nu, knappt tre månader senare sitter jag här. Isolerad sedan nästan två veckor tillbaka (frivilligt för att inte bidra till smittspridning samt för att själv inte bli smittad inför praktiken som börjar på måndag, det gick dock sådär eftersom jag ändå blev sjuk häromdagen, men det är en annan femma).

De här nästan två veckorna i isolering har gett mycket tid. Tid till att tänka. På allt möjligt, men framförallt på hur det – trots all osäkerhet, all panik, all ekonomisk kris, all allvarlig sjukdom och dödsfall som absolut inte ska förringas – också finns något positivt i det hela. Varje mynt har två sidor, osv. Det sägs att vattnet i Venedigs kanaler är klarare än någonsin på grund av den minskade mängden båtar, det sägs att luften i Kina är friskare på grund av minskade utsläpp från bilar och fabriker, många väljer naturen framför gallerior och instängda miljöer, osv, osv, osv. Det är som att moder jord plötsligt får en chans att andas. Det är som att vi får en chans att andas. För plötsligt har människor tid. Om ingenting annat, så gav covid19-pandemin oss exakt det: TID. Tid att bromsa, tid att vara, tid att spendera i naturen, tid att hitta tillbaka till oss själva och till det som är viktigt i livet. Tid att prata med nära och kära – på riktigt, tid att visa omtanke och medmänsklighet, till människor omkring oss och till varandra. Människor FaceTimar sina äldre släktingar som sitter i karantän, grannar handlar åt sjuka grannar, Facebook-grupper skapas av studenter för att hjälpa högstadie- och gymnasieungdomar med skolarbete… Världen kommer tillsammans, och som jag läste någonstans imorse: covid19 gör ingen skillnad på människor, ingen skillnad på utseende, kön, hudfärg, kultur, ekonomi eller religion. Det drabbar alla, och det visar att vi är i grund och botten alla likadana.

Jag har under dessa två veckor, förutom att plugga en hel del, hunnit ta en promenad på morgonen och ändå träna senare under dagen, jag har tränat utomhus i naturen – precis så som jag egentligen gillar bäst, jag har spenderat timmar i köket med att laga mat och baka, jag har pratat med vänner och familj, jag har yogat och mediterat, jag har kommit på mig själv med att tänka ”det här vill jag köpa” för att i nästa stund tänka ”nej, jag behöver faktiskt inte det, det är inte viktigt”… Jag har haft TID. Till allt sånt som jag alltid tänker att jag vill göra mer av, som jag brukade göra mer av, men som jag nu aldrig prioriterar, för att något annat känns viktigare just då. Jag börjar långsamt hitta tillbaka hem.

Jag menar inte att alla behöver yoga, stå i köket flera timmar eller vara ute i naturen. Men kanske är covid19-pandemin en påminnelse om att hitta tillbaka till det som är viktigt för oss, viktigt för just dig. Kanske kan covid19-pandemin bli en hjälp för att hitta tillbaka hem.

Kanske är det som Ram Dass sa:

we are all just walking each other home.

It’s just another rainy Sunday afternoon

Eller inte riktigt, varken idag eller när bilderna nedan togs. De är från i lördags när jag bakade scones till frukost och fick lite foto-feeling med min nya mobil (som har väldigt bra kamera måste jag säga?).

Och såhär mysigt blev ”vardagsrummet” med nya mattan och min djungel av plantor:

Idag är det fredag och jag är ”ledig” från praktiken på grund av studiedag, dvs hemma-plugg-dag och en rapport som ska skrivas. Men jag påbörjade rapporten redan igår på VFUn medans jag väntade och fortsatte på tågresan igår kväll och skriva är ju min grej så det tog ungefär en och en halv timme idag och nu är den inskickad och jag är helt ledig tills på måndag! Det var välbehövligt, förra veckan var jag inte så brutalt trött som jag trott att jag skulle vara, men denna ska vi inte tala om. Men vi har också fått ta många patienter själva denna vecka – inklusive ett patientmöte helt själv där handledaren och den andra studenten bara stod tysta och tittade – så gissar att det är därför jag är mycket tröttare nu, förra veckan var mer titta på. Det är dock så himla roligt! Vill typ inte gå hem på dagarna, och längtar efter att få gå dit varje dag, så det är ju ett väldigt bra betyg! Nu ska jag belöna mig med säsongens troligtvis sista cykeltur innan det blir för halt och kallt för racercyklar.

Home sweet home

De sista veckorna har jag fixat lite i lägenheten, sånt där som jag tänkt på länge men inte kommit mig för att göra, och nu älskar jag den ännu mer! Tänk vad lite småsaker kan göra för känslan och myset. Jag har bland annat fixat sovalkoven med ljusslinga, foton och en torkad bukett eukalyptus: 

Jag har också fått en supermysig matta som gör det lite mer till ett ”vardagsrum” i rummet. Hade den i Kristianstad också och jag älskar den! 

Och så fixade jag ju ett bord till balkongen av en lastpall som jag dock inte hunnit använda supermycket eftersom hösten kom, men det ser fint ut iallafall: