Our deepest fear is not that we are inadequate…

our deepest fear is that we are powerful beyond measure. it is our light, not our darkness, that most frightens us. we ask ourselves, who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous? actually, who are you not to be? you are a child of God. you playing small does not serve the world. there is nothing enlightened about shrinking, so that other people won’t feel insecure around you. we are all meant to shine, as children do. we were born to make manifest the glory of God, that is within us. it’s not just in some of us, it is in everyone. and as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. as we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others.

Dikten ovan läste jag på yogaklassen jag höll häromdagen, med fokus på core, manipura chakra, vår inre styrka och glöd, vår kärna (den första klassen på Campus1477 förresten – och hela 31 personer som kom!).

I jantelags-Sverige så passar ju – tyvärr – den där dikten väldigt bra, det är ju precis så det är. Vi är många gånger inte bara rädda för att ”misslyckas” (jag tror dock inte att man kan misslyckas, jag tror bara att man kan lära sig saker och utvecklas, men det är en annan diskussion) med det vi drömmer om och vill göra, vi är ofta rädda för att ens göra det. ”Who am I to be brilliant, gorgeous, talented and fabulous?”. Vi förminskar oss själva, uppväxta med jantelagens ”du ska inte tro att du är något”.

Men genom att våga stå upp för oss själva, genom att våga följa vår inre röst, genom att våga låta vårt ljus lysa, kan vi inte bara leva ett mer autentiskt liv, fyllt av det vi vill ha. Vi kan också visa andra att det är tillåtet att följa sina drömmar, att låta sitt ljus lysa.

Så såhär i början av det nya året: vad skulle du göra om du inte behövde vara orolig för att misslyckas – men inte heller för att lyckas? Vad drömmer du om? Vem vill du vara? Vad vill du göra? På vilket sätt vill och kan du vara brilliant, gorgeous, talented och fabulous? Vad skulle du allra helst göra, om du vore fri från din rädsla? Om du inte behövde oroa dig för jantelagen och vad andra tycker (för det behöver du inte!)? Och kanske viktigast av allt; vad kan du göra för att bli fri från den? Vilket steg kan du ta idag, här och nu, för att bli fri och låta ditt ljus lysa?

2019 har bara börjat och ligger fortfarande framför dig som ett tomt, vitt ark, redo att fyllas med din berättelse. Så vilken berättelse vill du berätta?

our deepest fear is not that we are inadequate. our deepest fear is that we are powerful beyond measure. it is our light, not our darkness, that most frightens us…

And now we welcome the new year, full of things that have never been

2019. Nytt år – nya möjligheter, eller? 2018 avslutades i hundraåttio med fysiologikurs i skolan, sluta på jobbet, åka till Stockholm en helg med tjejgänget, träna (väldigt många mil skidor framförallt dessa sista veckor), ha lucia i skolan och temafest med programmet, fira jul, umgås med familj och vänner och däremellan också försöka hinna med lite vila. Firade in det nya året med en härlig kväll som gick alldeles för fort tillsammans med bra vänner, god mat, spel och väldigt många skratt. Bjuder på en bildbomb från de senaste en och en halv månaderna, även om det egentligen bara är en bråkdel av allt jag gjort:

 

Överlag var 2018 ett bra men omtumlande år. Året då jag efter mycket tänkande bestämde mig för att följa en dröm och säga upp mig och börja plugga igen, året då jag klarade Tjejklassikern (och påbörjade en till), då jag gjorde debut i triathlon och började träna crossfit, året då min farmor gick bort, då inte bara ett utan två hus där jag tillbringat mycket av min tid såldes vilket var jobbigare än jag förväntat mig även om det egentligen bara var hus. Ett år då jag rest runt halva Sverige som vanligt; Dalarna, Stockholm, Blekinge, Skåne, Karlstad… då det blev en favorit i repris med en vecka i Nice med familjen och där vi hann besöka både Frankrike, Monaco och Italien. Där vintern bröd på skidåkning och snö långt in i april och sommaren sedan bjöd på utlandsvärme under flera månader. Det blev ett år av glädje, men också av sorg. Och ännu ett år där jag lärt mig ytterligare lite mer om vem jag är, vad jag vill göra och hur jag vill leva mitt liv.

Med det är det dags att stänga kapitlet om 2018 och påbörja ett nytt, och jag kunde inte vara mer redo. Ser fram emot 2019 med allt vad det innebär: utbildningen som bara blir intressantare och intressantare (om än väldigt jobbig med sjukt mycket plugg just nu), praktik till hösten, mer yogajobb och förhoppningsvis ett givande sommarjobb så småningom, att göra klart ytterligare en tjej/kortklassiker och fortsätta känna rörelseglädje, att kanske göra debut på en längre triathlondistans till sommaren och framförallt: att fortsätta leva livet på det sätt som får mig att må bra, att fortsätta sträva efter balans i livet. Jag har två intentioner för 2019: ”grounded and free” och ”how is this perfect?”. 2018 har varit ett år där jag inte riktigt känt att jag haft fötterna på jorden hela tiden, där karusellen ibland snurrat lite för fort (som ganska ofta i perioder i mitt liv) och det är något jag vill försöka bli bättre på att inte känna i år. Jag vill bli bättre på att landa, stanna upp, känna mig stabil och trygg och på så vis också kunna njuta av frihet och äventyr. Det finns ett citat som jag brukar prata om på yogan ibland som jag hörde på någon klass någon gång – root down to lift up – och det är lite så jag tänker mig det. För att kunna blomma ut, känna frihet och öppenhet, så behöver man också ha tydliga, starka rötter nedåt som stabiliserar och fångar upp när det svajar. Den andra intentionen är kanske mer av ett mantra och taget rakt av från Johanna/Global yoga som skrivit om detta på sina sociala medier men jag tycker det säger det så bra. How is this perfect – hur är detta perfekt? Det betyder inte att allt måste vara perfekt jämt, det handlar bara om att hitta perfektionen i det som inte är det. I det lilla bor det vackra, osv…

Med de orden; 2019 nu kör vi!

Make your passion your living and you’ll never work another day in your life

Du vet uttrycket att knyta ihop säcken?! Har du någonsin varit med om att det faktiskt sker, upplevt känslan av att säcken faktiskt knyts, att cirkeln sluts, efter åratal av tankar, funderingar, drömmar och jobb? Det har jag. Eller, jag är där nu. Jag kan inte beskriva känslan jag i princip konstant går runt med på ett bättre sätt än så. Det är som sockerdricka som bubblar inombords, som ett stormigt hav som rusar fram i varenda cell i kroppen, som ett fyrverkeri på nyårsafton.

Det är rätt sjukt hur långt vi kan komma bara med tankens kraft (och såklart vara öppen för möjligheter som ges, och våga testa sig fram, och en hel del hårt jobb). Idag har jag nämligen gjort något som jag drömt om ganska länge; jag har för första gången föreläst för (eller snarare haft workshop/samtal med) ett gäng ungdomar om stress och hur vi kan förebygga och hantera stressen. Har haft denna dröm i typ tio år, att få föreläsa och att jobba med ungdomar, men att den skulle slå in nu, ”bara sådär”, en solig måndag i oktober, det hade jag inte trott ens för en vecka sen. Och samtidigt; så självklart, så rätt. Som sagt, säcken knyts ihop. Cirkeln sluts. This is it. This. Is. It.

Jag blev en gång i en förvirrad period över vad-vill-jag-bli-i-mitt-liv tipsad om en övning som gick ut på att skriva ned alla drömmar en någonsin haft på ett papper och sedan vad det var som lockade med de yrkena/drömmarna. Uppgiften var sedan att hitta ett samband mellan de olika faktorerna för att på något sätt hitta exakt det en vill göra och vara i livet. Jag gjorde övningen – jag tror till och med jag har kvar papperet någonstans – och mitt samband var i princip inspirera, instruera och utbilda och/eller kopplat till hälsa på något sätt. Ridlärare, skribent, au pair, socionom, folkhälsopedagog, yogalärare, fysioterapeut…

Till saken hör att jag för inte så många år sedan hatade att prata inför folk. Eller rättare sagt, jag gillade det men jag var alltid sjukt nervös innan och under så till den grad att jag inte hade en aning om vad jag sa. Ändå drömde jag om att föreläsa. Inspirera, instruera, utbilda… Scenskräcken blev lite bättre under studietiden i Kristianstad när grupparbetena nästan alltid handlade om saker en brann för och var påläst inom och på jobbet de senaste två åren har jag ju pratat inför folk stup i kvarten – även på engelska inför nästan hundra personer – utan några problem. Som yogalärare har jag ju också tränat på det och är aldrig nervös inför en klass längre (i början var jag dönervös…) – och förra veckan instruerade jag dessutom hela klassen på engelska pga att det var en icke-svensktalande deltagare där. Åter igen: utan problem. Inspirera, instruera, utbilda… kopplat till hälsa…

Så i torsdags fick jag ett samtal och long story short; idag var jag alltså i Stockholm och föreläste för nyanlända ungdomar om stress och stresshantering via en organisation som heter Stiftelsen Choice. Tanken är att jag ska komma tillbaka fler gånger och prata om andra hälsorelaterade ämnen också. Inspirera, instruera, utbilda… hälsa… Jag har haft den här känslan av att cirkeln sluts i några månader nu, typ sedan jag började fysioterapeututbildningen, men i och med detta blev känslan ännu starkare. This is it. Jag är verkligen på väg nu. Och det handlar inte bara om föreläsningar även om det såklart är en del, det handlar om yogan, om utbildningen och allt vi lär oss där (har snart köpt alla böcker fastän jag typ inte behöver bara för att de är så intressanta så vill ha dem kvar efter kursen…), om framtida yrken och arbetsplatser och arbetsuppgifter som den kommer innebära, leda till, möjliggöra, det handlar om alla tankar och idéer jag har för både den närmaste och långsiktiga framtiden, om att sitta och jobba på ett tåg på väg någonstans i Sverige, om att göra tjejklassikern och träna crossfit, om livet och om att våga följa sina drömmar. Det handlar om känslan inombords, om energin som bubblar som sockerdricka, om att äntligen, efter så många år av sökande, känna att jag har hittat rätt. Hittat hem. This is it. Säcken knyts långsamt ihop nu, cirkeln slut. This. Is. It.

This.

Is.

It.

I guess home is where your heart is, after all.

Listen to your body

Kort update från yogamattan (har yogat klart men inte rest mig): bara för att jag skrev inlägget igår om att träna på morgonen så kände jag efter det att idag vill jag inte göra det. Eller jag behövde sova och Emil började sent så passade på att sova lite längre när jag slapp vakna av hans alarm. Kände mig mer utvilad än på länge när jag vaknade, gick upp direkt men skippade träningen, drog på yogakläder och gjorde några mjuka rörelser på balkongen. Inget avancerat, inget som höjde pulsen ens lite utan bara mjuk skön stretch. Det är tydligen minusgrader så det var uppiggande ändå. Avslutade med några minuters stillhet, rehab för hälen och sen det obligatoriska citronvattnet. SÅ SKÖNT!

Som sagt – balans handlar om att lyssna på kroppen och välja det som känns bäst här och nu. (Hade dock varit skönt med en löptur nu när det är så kyligt – älskar att springa de första dagarna med minusgrader på morgonen! – men inte idag)

Live as if you were to die tomorrow, learn as if you were to live forever.

Var var du för ett år sedan? Var trodde du då att du skulle vara idag? Och var är du idag i förhållande till det?

Jag såg ett inlägg på Instagram häromveckan av Lofsan om att lära sig nya saker trots att man börjar bli vuxen. I hennes fall handlade om en träningsövning men frågan gällde allt man lärt sig som är träningsrelaterat, även insikter man fått och liknande, det senaste året. Jag började fundera lite på det där och insåg hur mycket som hänt på ett år. Detta var mitt svar på inlägget:

Det sammanfattar ju det hela ganska bra, och då är det bara en bråkdel av allt – och bara det träningsrelaterade – som hänt det senaste året. Och bara det jag på något sätt lärt mig/utvecklats inom.

Det var inte längesedan som jag inte vågade gå på gymmet, allra minst bland fria vikter. Tyckte inte att jag visste hur man gjorde, kunde inga övningar, var rädd för att göra fel, osv. Gick sedan på något Bodypump-pass och med inspiration från de övningarna vågade jag mig till gymmet. Därifrån har det alltså gått till att jag ledde cirkelfys både på gymmet i början av sommaren och för Emils fotbollstjejer på semestern och häromveckan tränade mitt första crossfit-pass någonsin (nej, andra! har kört ett prova-på en gång för många år sedan!). För visso med instruktör men det var ju ett helt nytt ställe, i princip bara fria vikter eller andra redskap och jag har funderat på det i några år men inte riktigt vågat mig dit heller för ”jag är för svag” eller ”jag vet inte hur man gör” (ohwell, kanske därför jag borde gått dit tidigare?!). Jag kanske inte har lärt mig hur mycket som helst i praktiken, men jag har utvecklats mentalt i förhållande till styrketräning, rejält.

Vad gäller Tjejklassikern så har jag ju först och främst lärt mig både åka skidor, cykla och simma på ett helt annat sätt än jag tidigare gjort i och med all träning. Även om jag hade som mål att bara ta mig runt på alla loppen, så har ju träningen varit mer målinriktad än tidigare och jag har fokuserat på att förbättra både teknik och uthållighet (för att inte tala om att sätta sig in i all utrustning). Jämfört med förra året så springer jag ju tydligen både snabbare och bättre (och orkar mer) så jag hoppas att jag inom ett år till kan ha utvecklats ännu mer på de andra grenarna också!

Och slutligen – alla utbildningar: yogalärare för både barn och vuxna, instruktör för fysisk aktivitet på recept, fysioterapeut… För varje utbildning, varje föreläsning, varje praktisk övning, varje gång jag leder en klass, varje gång läser en bok inom något relaterat till träning, hälsa, fysisk aktivitet eller fysioterapi, så inser jag och känner jag hur mycket jag är på rätt väg. This is it. Det är det här jag vill och ska göra. Och precis som jag skrev i inlägget på Instagram så älskar jag att lära mig nya saker och kommer inte sluta med det någonsin – oavsett om det gäller utbildningar, kurser eller att läsa själv.

Det är galet hur mycket som hinner hända på ett år när en börjar tänka på det. Var är jag om ett år från nu liksom? Jag kommer fortfarande vara student men precis ha påbörjat termin tre, men sen då? What else? Hur kommer min vardag se ut? Vad har jag lärt mig tills dess? Jag har skrivit om det innan, men jag tror att det är otroligt viktigt att reflektera över detta för att inse hur långt en har kommit, att du kanske har allt det där (eller något av det) som du en gång drömde om och ville ha, att du är den du en gång ville vara. Vi är ofta väldigt bra på att springa vidare, sträva efter mer och aldrig vara helt nöjd, men jag tror att det är viktigt att stanna upp ibland och se allt som en klarat av redan, alla de där sakerna som en gång var det en ville göra, och vara nöjd och stolt över det också. Och det behöver såklart inte handla om träning, det kan handla om vad som helst (i min värld råkar ju träning vara den största delen eftersom det både är ett av mina största intressen OCH på sätt och vis mitt blivande yrke vilket betyder att den mesta utvecklingen i mitt liv är tränings/hälsorelaterat just nu).

Så var var du för ett år sedan? Var ville du då vara idag? Var är du idag? Och var vill du vara, om ett år från nu?

Stockholm triathlon – race report

Efter tjejvansbrosimningen fick jag lite blodad tand på det här med lopp och började fundera på om jag kanske skulle köra Stockholm triathlon. Tänkte att supersprint-distans (400m simning, 10km cykling och 2,5km löpning) skulle vara lagom för att börja med när jag aldrig kört triathlon och inte hade jättelång tid på mig att träna. Testkörde en gång hemma i Falun och kände att jo, det här skulle funka. När jag sedan skulle anmäla mig, näst sista dagen på anmälningstiden, ville min kollega Cissi plötsligt med men hellre köra sprinten (750m simning, 20km cykling,  5km löpning) och jag tänkte att det skulle jag nog klara också. Körde en träningstävling i Björklinge med IK Fyris Triathlon där jag var totalt, överlägset absolut jättesämst och långt bakom alla andra (som hade riktiga tempocyklar och kör Ironman ibland visade det sig) men det var så kul och jag klarade det utan att vara helt sopslut efteråt. Så vi anmälde oss och i söndags var det dags.

Åkte till Stockholm, checkade in cykeln och alla saker i växlingsområdet, kikade på de som körde olympisk distans (dubbelt så långt som sprinten) och sedan började det bli dags för oss. Det jobbiga med triathlon, jämfört med bara ett löplopp eller cykellopp eller så, är att det är SÅ MYCKET SAKER att hålla reda på och så himla lätt att glömma något. Tror jag kontrollerade packningen tjugo gånger innan avfärd hemifrån, och lika många gånger på plats innan start. Simutrustning på, cykelutrustning redo på sin plats, löputrustning redo på sin. Iväg till starten och nervositeten var ett faktum (fast ändå inte så illa som de övriga loppen där jag knappt kunde äta någonting alls på hela morgonen).

 
Redo för start (ja jag har triathlondräkten under, det ska ju gå snabbt i växlingarna OCH eftersom man inte har trosor under den (det skaver när man cyklar) så blir det svårt att byta om mitt öppet i området, men den är i baddräktsliknande material så den torkar rätt snabbt faktiskt)

Tre minuter innan start börjar det regna och blåsa så när vi hoppar (japp, vi hoppade från en brygga) ner i vattnet är det rätt rejäla vågor. Det + adrenalinet av att vara igång innebar att jag inte hade en chans att kunna crawla som jag ändå tänkt så jag fick simma bröstsim mer eller mindre hela vägen. Svalde nog dessutom några liter av det äckliga vattnet från Riddarfjärden i Stockholm – men ingen magsjuka än iallafall! Simningen var jobbigare än jag trott och tog längre tid än ”planerat” på grund av vågorna men jag klarade det, klättrade upp från vattnet och sprang in i växlingen.

Av med våtdräkten och på med strumpor, skor, hjälm, glasögon och handskar, dricka lite resorb och ta en dextrosol och så ner med cykeln och iväg. Banan var tio kilometer och vände efter fem och vi cyklade två varv, så fyra (!!!!!) gånger cyklade vi över Västerbron – kommer hata den för resten av mitt liv. Lyckades ändå hålla bra tempo, speciellt med tanke på att jag inte ens hade en riktig racer, och så in i växlingen igen.

Upp med cykel på ställningen, av med hjälm, glasögon, handskar och dricka lite mer sen iväg ut på löpningen. Kände mig superpigg och stark, hade bra tempo och benen kändes inte så stumma som förväntat. Kom 1,5 kilometer och så small knäet till och vek sig. Det var exakt samma känsla som på Tjejvättern, som att någon stack knivar in i knäet. Försökte massera, trycka, skaka, gå, men inget hjälpte. Haltade mig fram och tänkte att jag inte skulle bryta bara för ett dumt knä, kom på att stretching av baksidan hjälpt senast så testade det och äntligen släppte det lite. Kunde lufsa fram de resterande kilometrarna men fick gå i uppförsbackarna och spurtade in sista hundra meterna på upploppet och in i mål. Och vilken fantastisk känsla! Det tråkiga var att inte vara helt slut och tagit ut sig som jag kunnat (börjar bli ett återkommande tema på mina lopp), men jag gick iallafall i mål – det var tveksamt när knäet var som värst även om jag absolut inte ville bryta – och jag hade kul vilket egentligen var mina mål. Tiden blev lite långsammare än jag tänkt men återigen, det var inte det viktigaste såhär första gången.

Summa kardemumma: det var SÅ JÄKLA ROLIGT med triathlon och det var absolut inte sista gången jag kör! Skulle till och med kunna tänka mig att köra Ironman någon gång i framtiden, om några år sådär. Med lite bättre utrustning, och ännu bättre träning…….. 🙂