Sommarlov

Sist jag skrev påbörjade vi precis terminens sista kurs och nu är den klar sedan några dagar tillbaka. Helt galet att det redan gått två år av tre på utbildningen! Förutom att då plugga en hel del, har jag den senaste tiden:

Kört igång gruppträning i Hågadalen (gå med i gruppen här om du är intresserad för mer info om tillfällen! Nästa tillfälle är idag kl 18!):

Ätit goda och mysiga frukostar:

Och goda middagar för den delen:

Umgåtts massa med mamma som behövde vara i stan pga annan anledning, vilket gjorde att vi tur i oturen fick nästan två veckor att umgås (utomhus och på distans). Vi hann med att cykla flera gånger, rida turridning, bada, gå promenad och ha picknick i Hågadalen, träna, mm:

Pysslat massa med blommor och plantor, snickrat och målat och fixat lite i lägenheten och låtit kreativiteten flöda:

Hängt med kompisar (mest utomhus och på distans):

Belönat mig själv efter ännu ett års slit i skolan med ett besök hos frisören där nästan två dm rök:

Nu har jag sommarlov och ser fram emot lite ledighet innan sommarjobbet drar igång! Det blir en hel del träning, målet är att få in 100 mil på cykeln innan 12 juni när Vätternrundan skulle gått av stapeln, och jag har hittills avklarat ca 88 träningsmil (utomhus) sedan 1 januari. Det betyder att jag har ganska många mil att klara av de kommande dagarna om jag ska nå mitt mål – så tur att jag har mycket ledig tid! Foten har dock börjat krångla igen trots ordentlig rehab de senaste veckorna och tidigare förbättring pga den, så det blir löparvila helt denna vecka vilket ju underlättar för cyklingen. Är också lite sugen på att anmäla mig till MinHalvvättern eller MinTjejvättern och köra hemifrån men vi får se. Kommer inte ha tålamodet och pannbenet för 10-15 mil i sträck i sadeln helt ensam, så isåfall får det bli ett uppdelat lopp på flera dagar tror jag. På tal om det, såhär såg det ut förra året när jag gick i mål. Nog är man bra sugen på att köra något lopp igen, men det får ju vänta ett tag till…

Och såhär såg det ut året innan, mitt första cykellopp någonsin. Vem hade väl då kunnat tro att jag faktiskt skulle bli hooked på riktigt på cyklingen och skaffa mig en racer och allt… Livet hörrni, vilken grej!

Life isn’t about waiting for the storm to pass, it’s about learning to dance in the rain

Citatet ovan kändes väldigt passande en dag som denna då det vräkt ner i princip hela dagen och med de rådande omständigheterna. Hur klyschigt det än må låta så är ju livet här och nu, och den här stunden är den enda stunden vi med säkerhet vet hur den är och blir. Det är jobbigt och tråkigt att inte få träffa folk och leva som man brukar, men jag tror också, precis som jag skrivit innan, att det finns saker att lära i den situation som är. Inte minst kan vi lära oss uppskatta det vi har och det liv vi lever, för man vet aldrig när det tas ifrån en.

Om vi fokuserar på det bokstavliga i citatet, kan jag dock inte låta bli att tycka att det är lite mysigt också, med regnet som smattrar mot rutorna, att få tända ljus och krypa upp i soffan med en kopp te och en bok. Jag får lätt lite ”prestationsångest” när det är soligt och fint väder, vill göra det och det och det och helst allt på samma gång. Regniga dagar ger därför en paus, lite andrum. En dag för att bara sitta i soffan och göra ingenting, eller pyssla med alla de där sakerna man ville göra inomhus men inte gör för att solen skiner ute.

En sån sak var att baka nya piroger eftersom de jag gjorde häromveckan hade tagit slut, och jag hade lite rotsaker som behövdes användas upp. Ändrade lite i receptet mot sist och de blev ännu godare denna gång! Perfekt att ha i frysen för när man behöver lite extra matigt mellis, eller en lättare lunch/middag.

Dock hade jag gjort en deal med mamma att springa Länge leve loppet så det var bara att dra på sig löparkläderna och ge sig ut. Jag såg ut som om jag duschat med kläderna på när jag kom hem, men det var bannemig ganska härligt också! Både under tiden (vad mer kan man göra än skratta åt eländet när himlen riktigt öppnar sig och dränker en totalt liksom?) men kanske framförallt efteråt…

En bild från tidigare i veckan, på tal om oväder…

Igår var iallafall en lite mer vårig dag. Cyklade till Boländerna på förmiddagen för att köpa nya cykelbyxor och behövde ”såklart” testa dem på riktigt när jag kom hem. Hade tänkt ta en kort tur men de funkade så bra och vädret var så härligt och kroppen kändes pigg så det slutade med över fem mil (så med turen till Boländerna blev det nog nästan sju mil totalt). Nu när jag äntligen har ett par bra cykelbyxor (de gamla fick jag skavsår av efter ett par mil, så motivationen sjönk rätt rejält på slutet till att ge sig ut alls) är det dags att samla mil och långpass igen! Ser fram emot många långturer med ett och annat fikastopp i sommar!

Avslutade sedan dagen med en riktigt god middag, välbehövligt efter de där fem milen.

Nu ska jag göra lite yoga innan jag sover. Imorgon börjar terminens sista kurs, tänk att vi snart avklarat två år av tre på utbildningen! Känns som det var nyss vi började…

Social distancing life

Inför 2020 satte jag – som jag skrev om här – TIME & SPACE som intention. Tyvärr tappade jag det helt innan året ens börjat när det blev mycket plugg och resor och flytt och allt på samma gång. Sen när hela social distansering-grejen kom insåg jag att det var min chans. I veckor fick jag plötsligt den där tiden och utrymmet till allt jag ville: yoga, meditation, kreativitet, naturen, matlagning, bakning…. tid att varva ned, bara vara.

Sen kom april och VFUn blev inställd och istället ”behövde” jag jobba ganska mycket och vips så tappade jag det igen. Fastnade framför ytterligare ett avsnitt av någon tv-serie på kvällarna, slöscrollade alltför länge på mobilen när jag vaknade, osv…. Nu har jag jobbat klart för denna period och i söndags tog jag mig tiden att göra en lång yogaklass, fastän jag hållit igång hela dagen och den spontana tanken var att lägga mig i soffan framför teven. Fastän jag inte skulle hinna kolla på ett avsnitt av serien jag håller på med nu. Fastän det skulle bli lite ”för sent” mot när jag egentligen ville gå och lägga mig. Jag insåg att det inte handlar om att HA tiden, det handlar om att TA sig tiden. Om det var skönt, underbart, precis vad jag behövde? Minst sagt!

Kvällen efter – utan att egentligen tänka på det – började jag plantera om en blomma, två blommor, tre blommor. Plötsligt hade jag spenderat flera timmar med att påta i jorden. Låta händerna bli smutsiga. Låta hjärnan vila från alla stimulin förutom känslan av jorden, och synen av de vackra plantorna. Låta kreativiteten flöda. Sen tog jag fram kameran som legat dammig i en låda alldeles för länge och bjöd in kreativiteten ytterligare och fotade de olika blommorna en lång stund. Nej, jag hann inte några avsnitt av tv-serien den kvällen heller, men i gengäld fick jag så mycket mer av det där jag egentligen vill ha. (Dessutom har jag nu en massa fina bilder som jag bara vill kolla på hela tiden men inte vet vad jag ska göra med, haha).

Efter det har jag flera gånger tagit upp kameran, fotat någon planta här, någon planta där. Redigerat bilder i timmar och även om det innebär skärmtid är det något annat än att fastna i det ändlösa scrollandet på sociala medier.

Förutom att fota blommor har jag också haft tid till att laga mat och baka lite mer och där är mitt problem nu att frysen är nästan full så kan inte baka något mer innan jag ätit lite av det:

Maybe, we are all just walking each other home

Den trettioförsta december 2019 gjorde jag samma ritual som jag gjort de senaste åren, summerade året som varit, reflekterade över året som skulle komma och skrev min intention för det nya året. Jag valde då – helt omedveten om vad som komma skulle – TID OCH SPACE.

Och nu, knappt tre månader senare sitter jag här. Isolerad sedan nästan två veckor tillbaka (frivilligt för att inte bidra till smittspridning samt för att själv inte bli smittad inför praktiken som börjar på måndag, det gick dock sådär eftersom jag ändå blev sjuk häromdagen, men det är en annan femma).

De här nästan två veckorna i isolering har gett mycket tid. Tid till att tänka. På allt möjligt, men framförallt på hur det – trots all osäkerhet, all panik, all ekonomisk kris, all allvarlig sjukdom och dödsfall som absolut inte ska förringas – också finns något positivt i det hela. Varje mynt har två sidor, osv. Det sägs att vattnet i Venedigs kanaler är klarare än någonsin på grund av den minskade mängden båtar, det sägs att luften i Kina är friskare på grund av minskade utsläpp från bilar och fabriker, många väljer naturen framför gallerior och instängda miljöer, osv, osv, osv. Det är som att moder jord plötsligt får en chans att andas. Det är som att vi får en chans att andas. För plötsligt har människor tid. Om ingenting annat, så gav covid19-pandemin oss exakt det: TID. Tid att bromsa, tid att vara, tid att spendera i naturen, tid att hitta tillbaka till oss själva och till det som är viktigt i livet. Tid att prata med nära och kära – på riktigt, tid att visa omtanke och medmänsklighet, till människor omkring oss och till varandra. Människor FaceTimar sina äldre släktingar som sitter i karantän, grannar handlar åt sjuka grannar, Facebook-grupper skapas av studenter för att hjälpa högstadie- och gymnasieungdomar med skolarbete… Världen kommer tillsammans, och som jag läste någonstans imorse: covid19 gör ingen skillnad på människor, ingen skillnad på utseende, kön, hudfärg, kultur, ekonomi eller religion. Det drabbar alla, och det visar att vi är i grund och botten alla likadana.

Jag har under dessa två veckor, förutom att plugga en hel del, hunnit ta en promenad på morgonen och ändå träna senare under dagen, jag har tränat utomhus i naturen – precis så som jag egentligen gillar bäst, jag har spenderat timmar i köket med att laga mat och baka, jag har pratat med vänner och familj, jag har yogat och mediterat, jag har kommit på mig själv med att tänka ”det här vill jag köpa” för att i nästa stund tänka ”nej, jag behöver faktiskt inte det, det är inte viktigt”… Jag har haft TID. Till allt sånt som jag alltid tänker att jag vill göra mer av, som jag brukade göra mer av, men som jag nu aldrig prioriterar, för att något annat känns viktigare just då. Jag börjar långsamt hitta tillbaka hem.

Jag menar inte att alla behöver yoga, stå i köket flera timmar eller vara ute i naturen. Men kanske är covid19-pandemin en påminnelse om att hitta tillbaka till det som är viktigt för oss, viktigt för just dig. Kanske kan covid19-pandemin bli en hjälp för att hitta tillbaka hem.

Kanske är det som Ram Dass sa:

we are all just walking each other home.

It’s just another rainy Sunday afternoon

Eller inte riktigt, varken idag eller när bilderna nedan togs. De är från i lördags när jag bakade scones till frukost och fick lite foto-feeling med min nya mobil (som har väldigt bra kamera måste jag säga?).

Och såhär mysigt blev ”vardagsrummet” med nya mattan och min djungel av plantor:

Idag är det fredag och jag är ”ledig” från praktiken på grund av studiedag, dvs hemma-plugg-dag och en rapport som ska skrivas. Men jag påbörjade rapporten redan igår på VFUn medans jag väntade och fortsatte på tågresan igår kväll och skriva är ju min grej så det tog ungefär en och en halv timme idag och nu är den inskickad och jag är helt ledig tills på måndag! Det var välbehövligt, förra veckan var jag inte så brutalt trött som jag trott att jag skulle vara, men denna ska vi inte tala om. Men vi har också fått ta många patienter själva denna vecka – inklusive ett patientmöte helt själv där handledaren och den andra studenten bara stod tysta och tittade – så gissar att det är därför jag är mycket tröttare nu, förra veckan var mer titta på. Det är dock så himla roligt! Vill typ inte gå hem på dagarna, och längtar efter att få gå dit varje dag, så det är ju ett väldigt bra betyg! Nu ska jag belöna mig med säsongens troligtvis sista cykeltur innan det blir för halt och kallt för racercyklar.

Make your passion your living and you’ll never work another day in your life

Du vet uttrycket att knyta ihop säcken?! Har du någonsin varit med om att det faktiskt sker, upplevt känslan av att säcken faktiskt knyts, att cirkeln sluts, efter åratal av tankar, funderingar, drömmar och jobb? Det har jag. Eller, jag är där nu. Jag kan inte beskriva känslan jag i princip konstant går runt med på ett bättre sätt än så. Det är som sockerdricka som bubblar inombords, som ett stormigt hav som rusar fram i varenda cell i kroppen, som ett fyrverkeri på nyårsafton.

Det är rätt sjukt hur långt vi kan komma bara med tankens kraft (och såklart vara öppen för möjligheter som ges, och våga testa sig fram, och en hel del hårt jobb). Idag har jag nämligen gjort något som jag drömt om ganska länge; jag har för första gången föreläst för (eller snarare haft workshop/samtal med) ett gäng ungdomar om stress och hur vi kan förebygga och hantera stressen. Har haft denna dröm i typ tio år, att få föreläsa och att jobba med ungdomar, men att den skulle slå in nu, ”bara sådär”, en solig måndag i oktober, det hade jag inte trott ens för en vecka sen. Och samtidigt; så självklart, så rätt. Som sagt, säcken knyts ihop. Cirkeln sluts. This is it. This. Is. It.

Jag blev en gång i en förvirrad period över vad-vill-jag-bli-i-mitt-liv tipsad om en övning som gick ut på att skriva ned alla drömmar en någonsin haft på ett papper och sedan vad det var som lockade med de yrkena/drömmarna. Uppgiften var sedan att hitta ett samband mellan de olika faktorerna för att på något sätt hitta exakt det en vill göra och vara i livet. Jag gjorde övningen – jag tror till och med jag har kvar papperet någonstans – och mitt samband var i princip inspirera, instruera och utbilda och/eller kopplat till hälsa på något sätt. Ridlärare, skribent, au pair, socionom, folkhälsopedagog, yogalärare, fysioterapeut…

Till saken hör att jag för inte så många år sedan hatade att prata inför folk. Eller rättare sagt, jag gillade det men jag var alltid sjukt nervös innan och under så till den grad att jag inte hade en aning om vad jag sa. Ändå drömde jag om att föreläsa. Inspirera, instruera, utbilda… Scenskräcken blev lite bättre under studietiden i Kristianstad när grupparbetena nästan alltid handlade om saker en brann för och var påläst inom och på jobbet de senaste två åren har jag ju pratat inför folk stup i kvarten – även på engelska inför nästan hundra personer – utan några problem. Som yogalärare har jag ju också tränat på det och är aldrig nervös inför en klass längre (i början var jag dönervös…) – och förra veckan instruerade jag dessutom hela klassen på engelska pga att det var en icke-svensktalande deltagare där. Åter igen: utan problem. Inspirera, instruera, utbilda… kopplat till hälsa…

Så i torsdags fick jag ett samtal och long story short; idag var jag alltså i Stockholm och föreläste för nyanlända ungdomar om stress och stresshantering via en organisation som heter Stiftelsen Choice. Tanken är att jag ska komma tillbaka fler gånger och prata om andra hälsorelaterade ämnen också. Inspirera, instruera, utbilda… hälsa… Jag har haft den här känslan av att cirkeln sluts i några månader nu, typ sedan jag började fysioterapeututbildningen, men i och med detta blev känslan ännu starkare. This is it. Jag är verkligen på väg nu. Och det handlar inte bara om föreläsningar även om det såklart är en del, det handlar om yogan, om utbildningen och allt vi lär oss där (har snart köpt alla böcker fastän jag typ inte behöver bara för att de är så intressanta så vill ha dem kvar efter kursen…), om framtida yrken och arbetsplatser och arbetsuppgifter som den kommer innebära, leda till, möjliggöra, det handlar om alla tankar och idéer jag har för både den närmaste och långsiktiga framtiden, om att sitta och jobba på ett tåg på väg någonstans i Sverige, om att göra tjejklassikern och träna crossfit, om livet och om att våga följa sina drömmar. Det handlar om känslan inombords, om energin som bubblar som sockerdricka, om att äntligen, efter så många år av sökande, känna att jag har hittat rätt. Hittat hem. This is it. Säcken knyts långsamt ihop nu, cirkeln slut. This. Is. It.

This.

Is.

It.

I guess home is where your heart is, after all.

What we learn with pleasure, we never forget

Så, lite mer än tre veckor har gått på fysioterapeutprogrammet och hittills känns det så rätt! Förvisso har jag tillgodoräknat mig en hel del och inte varit i skolan överdrivet mycket vissa dagar, men det som jag varit med på har varit väldigt intressant. Vi har börjat lite smått med rörelse- och hållningsanalys, beteendeförändringar och motivation. Just nu mest touchar vi vid allt, men nästa kurs (som börjar om en och en halv vecka) är psykologi där det redan då blir mer fördjupning, sen lite mer av övergripande och i december dyker vi rakt in i anatomi och fysiologi. Några av de svåraste och jobbigaste kurserna på hela utbildningen sägs det, men det ska också bli så intressant! (Dessutom har jag ju läst lite sånt redan så inbillar mig att jag iallafall har lite försprång tack vare det). Hursomhelst så känns det som sagt väldigt bra och för varje föreläsning vi har, och åtminstone varje ny föreläsare vi har, så kommer jag på ytterligare en sak/ett ämne jag vill jobba med. Listan har alltså gått från tre-fyra saker som jag skulle vilja fokusera på till sju-åtta på tre veckor, och då har vi bara touchat på ytan av saker… Det blir väldigt spännande att se var jag hamnar efter dessa tre år – men det är ju exakt det som är det fantastiska med livet!

Förutom studier så har jag jobbat lite, varit på lite nollningsaktiviteter, hängt med mamma och lillebror i Stockholm en eftermiddag och firat födelsedag. Av oklar anledning har jag knappt fotat någonting de senaste veckorna men här kommer det lilla jag har.

Svingod pizza i Stockholm, på Meno Male i typ Vasastan (mvh tjejen med sämst lokalsinne)

Haft praktiska övningar och examinationer där en fick gå i träningskläder hela dagen – drömmen!

Temafest på nollningen – lag Danzbandzveckan! (Alla lag hade festivaler som namn)

Bra löptur häromdagen – personbästa i distans! Delvis pga sprang här och det var så skönt så ville inte springa hem igen:

Druckit ungefär 10000000 koppar te de senaste veckorna…

Fick besök av Josefine en natt innan hon skulle till Stockholm på kurs. Vi gick på italiensk restaurang och åt pizza och drack bellini och vin, och sen på Miss Voon som är en bar högst upp på ett hotell och drack drinkar.

Hade avslutningsgasque (= sittning, dvs finmiddag) i lördags för nollningen. Förutom att studierna i sig är roliga (och tur är väl det…) så är ju alla sittningar en av höjdpunkterna med att vara student igen!

Nu ska jag eventuellt pallra mig ut på en kort joggingtur. Har träningsvärk från helvetet rent ut sagt sedan måndagens benpass på gymmet, men skulle vilja springa en sista runda innan söndagens lopp och imorrn är gränsfall, speciellt för löpning. Fredag och lördag blir iallafall garanterat vilodagar så benen är pigga till söndag! Ska bli så kul, även om jag också är lite orolig eftersom förra året var fruktansvärt… Men siktar – som det ser ut nu – på att springa med en bra känsla hela vägen snarare än på en bra tid.

Your body is your temple, keep it pure and clean for the soul to reside in

Jag vet inte exakt vad som hänt, men den senaste månaden har två saker liksom smugit sig in i mitt liv:

1. Jag tycker det är kul att laga mat. Har haft noll inspiration de senaste åren typ men nu har det plötsligt – och ÄNTLIGEN – vänt.

2. Jag har plötsligt börjat äta hälsosammare. Inte så att jag ätit superonyttigt innan, och inte så att det är ägg och kvarg och inga kolhydrater alls nu (det kommer aldrig hända), men bara lite mer hälsosamt helt enkelt.

Det började med att jag blev sugen på soppor och gjorde på diverse olika grönsaker och rotfrukter, och samtidigt började tänka att jag ville äta mer vegetariskt (men det har jag tänkt 100 gånger tidigare också utan att det hänt något). Pratade med en kompis som bestämt sig för att bara köra och tänkte att hur svårt kan det vara (svar: mycket svårt). Försökte äta helt vegetariskt några dagar men insåg att det var svårare än jag trott, speciellt dagar när jag kom hem lite senare eller inte orkade laga mat. Däremot de andra dagarna när jag hade tid var det lite lättare; fortsatte med soppor men köpte även vegetarisk färs som jag lagade en massa på och började känna att det var rätt kul att stå i köket. Samtidigt kände jag också att jag var fed up på pasta, iallafall hemlagade enkla rätter (åt ju både pasta och pizza och hamburgare när vi var i Stockholm förra helgen) och började göra andra alternativ till istället och nu har det utvecklats så att jag tycker att det är kul att experimentera fram saker och inte har ätit pasta på en och en halv vecka (jag brukade äta det flera gånger i veckan). Har istället ätit sötpotatis, Pauluns supermix (tips!!) och idag; blomkålsmos. Gjorde det en gång innan häromåret men inte gjort det sedan dess, men så hade vi blomkål i kylen som behövde användas och då kom jag på det igen. Superlätt att göra (koka blomkålen, ha i lite smör och grädde, mixa och krydda) och väldigt gott blev det!

Till det gjorde jag hemmagjorda ”köttbullar” (vegetariska, min standardrätt på sistone) och en asgod brunsås. Och åt några hemmaodlade tomater! Det ser inte mycket ut för världen men det var fantastiskt gott och det bästa är att Emil inte vill ha så mycket vegetariskt så jag får det mesta för mig själv (mvh självisk person).

Det konstigaste är som sagt att det kom från ingenstans, det var inget medvetet beslut att ”nu ska jag äta hälsosamt!” utan det bara blev. Och jag tror faktiskt att det är en mer långsiktig väg till förändring. Och det känns bra, kroppen förtjänar ju bra energi och näring. (Därmed inte sagt att jag inte kommer äta kött, eller onyttigare saker, också, jag gjorde hamburgare (vegetariska) häromdagen och skulle gärna äta pizza om det bjuds och jag ÄLSKAR sötsaker och fika så…….).

Nåja, nu ska jag vila några minuter innan jag ska till gymmet. Har yogaklass men passar på att träna en snabbis innan när jag ändå är där.

Life happens at the end of your comfort zone

Under våren när jag tränade så tänkte jag mycket på det här med att våga pressa lite hårdare och att jag ofta – både i träning och de lopp jag dittills gjort – har svårt att ta ut mig helt. Jag fegar för jag vill orka runt hela rundan/loppet vilket resulterar i att jag ofta har energi kvar efteråt. Efter att ha funderat på det, upplevt det på både Tjejvättern och Tjejvansbro och pratat med folk om det har jag börjat pusha mig lite hårdare när jag tränar, börjat testa mina gränser och se hur mycket jag klarar. Och majoriteten av gångerna är det ju mer än vad jag tror, även om det kan vara riktigt jävla jobbigt under tiden. Det har gått så pass långt att jag nästan kan gilla det, kanske inte för stunden, men efteråt. Känslan av att ha använt hela sin fysiska kapacitet, av att kroppen har fått jobba på max, av att den har fått göra det den faktiskt är skapt för. Och för att det är kul när en klarar mer än en tror!

Hursomhelst, det har inneburit att jag kört minitriathlon för mig själv två gånger, kört en träningstävling i triathlon förra veckan, sprungit mycket och framförallt snabbare än någonsin tidigare, osv. I helgen slog jag personbästa på milen efter att bara ha löptränat sedan början av juni sedan hälsporren, till exempel. Idag hade jag en riktig pissdag med trötthet och ont i magen och less på allt (mest pga den tiden i månaden, ni som vet ni vet…….) vilket slutade med att jag åkte hem tidigare från jobbet, köpte glass när jag handlade på vägen hem och jobbade från balkongen (och klämde nästan hela glasspaketet, haha) de sista timmarna. Var påväg att ta vilodag för jag kände bara nejnejnej till allt, sådär så jag ville mest dra täcket över huvudet och vakna om nån vecka, men sen tänkte jag ett steg längre, på de stundande loppen (Stockholm Triathlon på söndag och Tjejmilen veckan efter) och framförallt på att om det är någonting som gör humöret bättre så är det ett riktigt kickass-svinigt jobbigt träningspass så jag drog på mig löparkläderna och gick ut. Sprang fem kilometer och försökte snitta nästan en minut snabbare per kilometer än mitt vanliga tempo för att delvis träna på högre hastighet än vanligtvis, för att bli sådär riktigt jäkla (skönt) trött och för att jag behövde testa gränserna lite inför loppen och det gick bra – var fyra sekunder från mitt tidigare personbästa på fem kilometer (som jag på något oklart sätt tog totalt otränad när jag sprang blodomloppet häromåret) och jag klarade tidsmålet för dagen med femton sekunders marginal. Känslan efteråt? Nästan kräkfärdig men det var SÅ SKÖNT (inte kräkfärdigheten då men endorfinerna och allt!!). Nu är jag astrött och ska sova tidigt, förhoppningsvis blir imorgon en bättre dag.

Ps. Hur härligt är det inte att hösten snart är här?!?! Älskar att slänga ihop en god soppa och tända ljus och krypa upp i soffan med en bra bok. Längtar så efter kyligare dagar!

Meatfree monday

Som sagt vill jag börja äta mer vegetariskt (eller veganskt men dit känns steget något större i dagsläget) och idag när jag kom hem från jobbet ekade kylen ganska tom. Hade dock vegetariska (veganska till och med tror jag?) filébitar från Hälsans kök i frysen, hittade tacosås- och krydda, några grönsaker och tortillas så lyckades slänga ihop en vegetarisk taco till kvällsmat. Och så gott det blev! Ser inte mycket ut för världen men det smakade fantastiskt, och det ger inte alls samma tunga mättnadskänsla som med kött.

Såhär gjorde jag:

Stekte filébitarna i kokosolja, blandade i chicken taco-krydda, riven morot och vatten. Hackade grönsaker (sallad, tomat, majs), slängde på allt på en tortilla och toppade med någon tropical salsa taco-sås som vi hade i kylen. SÅ GOTT!

Nu: yogaklass!