Yoga games 2020

Var på Yoga games i Stockholm igår och precis som alltid var det FANTASTISKT. Det här skrev jag på min Instagram igår, tycker det summerar helgen ganska bra:

Idag var en ledig dag i skolan (eller ”självstudier” som det så fint heter), men jag hade en PT-timme bokad 7.30 imorse så någon sovmorgon blev det inte. Sen cyklade jag hem och myste till det i soffan innan jag var på ett möte och sen fick besök av Maja några timmar. Så, så mycket självstudier och plugg har det inte blivit idag, men däremot lite företags-jobb med inspiration från helgen. Plugget tar jag ikapp resten av veckan! Det har varit mycket de sista veckorna och denna kurs (pediatrik och geriatrik) känns ganska enkel, så jag tog en välförtjänst vilodag.

It’s just another rainy Sunday afternoon

Eller inte riktigt, varken idag eller när bilderna nedan togs. De är från i lördags när jag bakade scones till frukost och fick lite foto-feeling med min nya mobil (som har väldigt bra kamera måste jag säga?).

Och såhär mysigt blev ”vardagsrummet” med nya mattan och min djungel av plantor:

Idag är det fredag och jag är ”ledig” från praktiken på grund av studiedag, dvs hemma-plugg-dag och en rapport som ska skrivas. Men jag påbörjade rapporten redan igår på VFUn medans jag väntade och fortsatte på tågresan igår kväll och skriva är ju min grej så det tog ungefär en och en halv timme idag och nu är den inskickad och jag är helt ledig tills på måndag! Det var välbehövligt, förra veckan var jag inte så brutalt trött som jag trott att jag skulle vara, men denna ska vi inte tala om. Men vi har också fått ta många patienter själva denna vecka – inklusive ett patientmöte helt själv där handledaren och den andra studenten bara stod tysta och tittade – så gissar att det är därför jag är mycket tröttare nu, förra veckan var mer titta på. Det är dock så himla roligt! Vill typ inte gå hem på dagarna, och längtar efter att få gå dit varje dag, så det är ju ett väldigt bra betyg! Nu ska jag belöna mig med säsongens troligtvis sista cykeltur innan det blir för halt och kallt för racercyklar.

Our deepest fear is not that we are inadequate…

our deepest fear is that we are powerful beyond measure. it is our light, not our darkness, that most frightens us. we ask ourselves, who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous? actually, who are you not to be? you are a child of God. you playing small does not serve the world. there is nothing enlightened about shrinking, so that other people won’t feel insecure around you. we are all meant to shine, as children do. we were born to make manifest the glory of God, that is within us. it’s not just in some of us, it is in everyone. and as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. as we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others.

Dikten ovan läste jag på yogaklassen jag höll häromdagen, med fokus på core, manipura chakra, vår inre styrka och glöd, vår kärna (den första klassen på Campus1477 förresten – och hela 31 personer som kom!).

I jantelags-Sverige så passar ju – tyvärr – den där dikten väldigt bra, det är ju precis så det är. Vi är många gånger inte bara rädda för att ”misslyckas” (jag tror dock inte att man kan misslyckas, jag tror bara att man kan lära sig saker och utvecklas, men det är en annan diskussion) med det vi drömmer om och vill göra, vi är ofta rädda för att ens göra det. ”Who am I to be brilliant, gorgeous, talented and fabulous?”. Vi förminskar oss själva, uppväxta med jantelagens ”du ska inte tro att du är något”.

Men genom att våga stå upp för oss själva, genom att våga följa vår inre röst, genom att våga låta vårt ljus lysa, kan vi inte bara leva ett mer autentiskt liv, fyllt av det vi vill ha. Vi kan också visa andra att det är tillåtet att följa sina drömmar, att låta sitt ljus lysa.

Så såhär i början av det nya året: vad skulle du göra om du inte behövde vara orolig för att misslyckas – men inte heller för att lyckas? Vad drömmer du om? Vem vill du vara? Vad vill du göra? På vilket sätt vill och kan du vara brilliant, gorgeous, talented och fabulous? Vad skulle du allra helst göra, om du vore fri från din rädsla? Om du inte behövde oroa dig för jantelagen och vad andra tycker (för det behöver du inte!)? Och kanske viktigast av allt; vad kan du göra för att bli fri från den? Vilket steg kan du ta idag, här och nu, för att bli fri och låta ditt ljus lysa?

2019 har bara börjat och ligger fortfarande framför dig som ett tomt, vitt ark, redo att fyllas med din berättelse. Så vilken berättelse vill du berätta?

our deepest fear is not that we are inadequate. our deepest fear is that we are powerful beyond measure. it is our light, not our darkness, that most frightens us…

Movement. Just simple movement.

Jag har tappat min morgonyogapraktik lite de senaste veckorna, har inte känt mig motiverad eller sugen. Imorse vaknade jag dock med träningsvärk och stel kropp och minusgrader utanför dörren så bestämde mig för att göra en variant av yoga: ute på balkongen, några djupa andetag, några övningar för att sträcka ut kroppen och bara landa litegrann. Ingen matta, inga häftiga yogakläder, ingen timmeslång praktik. Bara en kort stund av frisk luft och enkel rörelse. Det där som egentligen är det viktiga, det som egentligen är yoga. Lite såhär såg det ut, vill du se hela filmen så finns den på instagram:

Bilderna är för visso printscreens från filmen jag filmade efteråt (exakt lika som när jag gjorde första gången dock), men de är totalt oredigerade och ni ser ju ljuset! Ni kan ju bara föreställa er hur fin soluppgången var. Älskar att det börjar bli vår så solen tittar fram på balkongen och in i lägenheten igen.

Vill du göra något liknande? Känn efter vilka rörelser just din kropp vill ha idag, och om du gör dem stående behöver du inte ens en matta (om du inte vill sitta eller ligga i snön dvs). Eller så rullar du ut mattan uppepå snön, det är också fantastiskt!

And now we welcome the new year, full of things that have never been

2019. Nytt år – nya möjligheter, eller? 2018 avslutades i hundraåttio med fysiologikurs i skolan, sluta på jobbet, åka till Stockholm en helg med tjejgänget, träna (väldigt många mil skidor framförallt dessa sista veckor), ha lucia i skolan och temafest med programmet, fira jul, umgås med familj och vänner och däremellan också försöka hinna med lite vila. Firade in det nya året med en härlig kväll som gick alldeles för fort tillsammans med bra vänner, god mat, spel och väldigt många skratt. Bjuder på en bildbomb från de senaste en och en halv månaderna, även om det egentligen bara är en bråkdel av allt jag gjort:

 

Överlag var 2018 ett bra men omtumlande år. Året då jag efter mycket tänkande bestämde mig för att följa en dröm och säga upp mig och börja plugga igen, året då jag klarade Tjejklassikern (och påbörjade en till), då jag gjorde debut i triathlon och började träna crossfit, året då min farmor gick bort, då inte bara ett utan två hus där jag tillbringat mycket av min tid såldes vilket var jobbigare än jag förväntat mig även om det egentligen bara var hus. Ett år då jag rest runt halva Sverige som vanligt; Dalarna, Stockholm, Blekinge, Skåne, Karlstad… då det blev en favorit i repris med en vecka i Nice med familjen och där vi hann besöka både Frankrike, Monaco och Italien. Där vintern bröd på skidåkning och snö långt in i april och sommaren sedan bjöd på utlandsvärme under flera månader. Det blev ett år av glädje, men också av sorg. Och ännu ett år där jag lärt mig ytterligare lite mer om vem jag är, vad jag vill göra och hur jag vill leva mitt liv.

Med det är det dags att stänga kapitlet om 2018 och påbörja ett nytt, och jag kunde inte vara mer redo. Ser fram emot 2019 med allt vad det innebär: utbildningen som bara blir intressantare och intressantare (om än väldigt jobbig med sjukt mycket plugg just nu), praktik till hösten, mer yogajobb och förhoppningsvis ett givande sommarjobb så småningom, att göra klart ytterligare en tjej/kortklassiker och fortsätta känna rörelseglädje, att kanske göra debut på en längre triathlondistans till sommaren och framförallt: att fortsätta leva livet på det sätt som får mig att må bra, att fortsätta sträva efter balans i livet. Jag har två intentioner för 2019: ”grounded and free” och ”how is this perfect?”. 2018 har varit ett år där jag inte riktigt känt att jag haft fötterna på jorden hela tiden, där karusellen ibland snurrat lite för fort (som ganska ofta i perioder i mitt liv) och det är något jag vill försöka bli bättre på att inte känna i år. Jag vill bli bättre på att landa, stanna upp, känna mig stabil och trygg och på så vis också kunna njuta av frihet och äventyr. Det finns ett citat som jag brukar prata om på yogan ibland som jag hörde på någon klass någon gång – root down to lift up – och det är lite så jag tänker mig det. För att kunna blomma ut, känna frihet och öppenhet, så behöver man också ha tydliga, starka rötter nedåt som stabiliserar och fångar upp när det svajar. Den andra intentionen är kanske mer av ett mantra och taget rakt av från Johanna/Global yoga som skrivit om detta på sina sociala medier men jag tycker det säger det så bra. How is this perfect – hur är detta perfekt? Det betyder inte att allt måste vara perfekt jämt, det handlar bara om att hitta perfektionen i det som inte är det. I det lilla bor det vackra, osv…

Med de orden; 2019 nu kör vi!

You can do anything, but not everything

Så, de senaste veckornas tentaplugg och jobb och hälsa på familjen och party och träffa kompisar och träna tog ut sin rätt och nu ligger jag däckad hemma. Tror jag hade feber igår, idag känner jag mig för visso piggare men inte helt bra. Var påväg att stoppa i mig några alvedon och gå till det obligatoriska seminariet igår – och jobbet idag – men sen insåg jag att sjukdom faktiskt betyder att kroppen behöver vila så fick bita i det sura äpplet och göra kompletteringsuppgiften (tack och lov rätt enkel) igår och jobba hemifrån idag. Resterande tid har jag legat under en filt i soffan och kollat på min nya addiction New girl (vilket även är exakt vad jag ska göra bara jag skrivit klart detta, tillsammans med lite glass).

Några roliga saker sedan senast: har hälsat på familjen i Ronneby (vilket jag inte har en enda bild ifrån visade det sig), skrivit första tentan på Fysioterapeutprogrammet och firat den med tentafest med klassen, och i lördags höll jag och två till tjejer uppvärmning på Uppsalaruset i Sunnersta.

Nu ska jag fortsätta vila, tack och lov har vi inte ens något att göra i skolan just nu OCH jag har lämnat över det mesta till Emmie så har inget jobb att göra heller. Ganska tråkigt att vara sjuk just därför dock (okej det är alltid tråkigt att vara sjuk och jag är svindålig på det förutom typ första dagen då det är skönt, men hade redan en vilohelg med över ett dygn i soffan och kollade på tv vilket typ aldrig händer annars, så hade inte riktigt behovet av lugna dagar nu igen…). Jag hade ju gärna använt mina lediga dagar till något roligare än att ligga hemma själv, typ träna, umgås med kompisar, vara ute eller jobba på gymmet. Men that’s life och nu får jag verkligen practice what I preach: lyssna. på. kroppen. Så, tillbaka till soffan och New girl! (Ps. Har du inte sett det så kolla, I love it! Avsnitten är dessutom bara 20 minuter så även om man kollar typ 10 avsnitt så har inte hela dagen gått som när de är en timme, bästa!)

Make your passion your living and you’ll never work another day in your life

Du vet uttrycket att knyta ihop säcken?! Har du någonsin varit med om att det faktiskt sker, upplevt känslan av att säcken faktiskt knyts, att cirkeln sluts, efter åratal av tankar, funderingar, drömmar och jobb? Det har jag. Eller, jag är där nu. Jag kan inte beskriva känslan jag i princip konstant går runt med på ett bättre sätt än så. Det är som sockerdricka som bubblar inombords, som ett stormigt hav som rusar fram i varenda cell i kroppen, som ett fyrverkeri på nyårsafton.

Det är rätt sjukt hur långt vi kan komma bara med tankens kraft (och såklart vara öppen för möjligheter som ges, och våga testa sig fram, och en hel del hårt jobb). Idag har jag nämligen gjort något som jag drömt om ganska länge; jag har för första gången föreläst för (eller snarare haft workshop/samtal med) ett gäng ungdomar om stress och hur vi kan förebygga och hantera stressen. Har haft denna dröm i typ tio år, att få föreläsa och att jobba med ungdomar, men att den skulle slå in nu, ”bara sådär”, en solig måndag i oktober, det hade jag inte trott ens för en vecka sen. Och samtidigt; så självklart, så rätt. Som sagt, säcken knyts ihop. Cirkeln sluts. This is it. This. Is. It.

Jag blev en gång i en förvirrad period över vad-vill-jag-bli-i-mitt-liv tipsad om en övning som gick ut på att skriva ned alla drömmar en någonsin haft på ett papper och sedan vad det var som lockade med de yrkena/drömmarna. Uppgiften var sedan att hitta ett samband mellan de olika faktorerna för att på något sätt hitta exakt det en vill göra och vara i livet. Jag gjorde övningen – jag tror till och med jag har kvar papperet någonstans – och mitt samband var i princip inspirera, instruera och utbilda och/eller kopplat till hälsa på något sätt. Ridlärare, skribent, au pair, socionom, folkhälsopedagog, yogalärare, fysioterapeut…

Till saken hör att jag för inte så många år sedan hatade att prata inför folk. Eller rättare sagt, jag gillade det men jag var alltid sjukt nervös innan och under så till den grad att jag inte hade en aning om vad jag sa. Ändå drömde jag om att föreläsa. Inspirera, instruera, utbilda… Scenskräcken blev lite bättre under studietiden i Kristianstad när grupparbetena nästan alltid handlade om saker en brann för och var påläst inom och på jobbet de senaste två åren har jag ju pratat inför folk stup i kvarten – även på engelska inför nästan hundra personer – utan några problem. Som yogalärare har jag ju också tränat på det och är aldrig nervös inför en klass längre (i början var jag dönervös…) – och förra veckan instruerade jag dessutom hela klassen på engelska pga att det var en icke-svensktalande deltagare där. Åter igen: utan problem. Inspirera, instruera, utbilda… kopplat till hälsa…

Så i torsdags fick jag ett samtal och long story short; idag var jag alltså i Stockholm och föreläste för nyanlända ungdomar om stress och stresshantering via en organisation som heter Stiftelsen Choice. Tanken är att jag ska komma tillbaka fler gånger och prata om andra hälsorelaterade ämnen också. Inspirera, instruera, utbilda… hälsa… Jag har haft den här känslan av att cirkeln sluts i några månader nu, typ sedan jag började fysioterapeututbildningen, men i och med detta blev känslan ännu starkare. This is it. Jag är verkligen på väg nu. Och det handlar inte bara om föreläsningar även om det såklart är en del, det handlar om yogan, om utbildningen och allt vi lär oss där (har snart köpt alla böcker fastän jag typ inte behöver bara för att de är så intressanta så vill ha dem kvar efter kursen…), om framtida yrken och arbetsplatser och arbetsuppgifter som den kommer innebära, leda till, möjliggöra, det handlar om alla tankar och idéer jag har för både den närmaste och långsiktiga framtiden, om att sitta och jobba på ett tåg på väg någonstans i Sverige, om att göra tjejklassikern och träna crossfit, om livet och om att våga följa sina drömmar. Det handlar om känslan inombords, om energin som bubblar som sockerdricka, om att äntligen, efter så många år av sökande, känna att jag har hittat rätt. Hittat hem. This is it. Säcken knyts långsamt ihop nu, cirkeln slut. This. Is. It.

This.

Is.

It.

I guess home is where your heart is, after all.

Live as if you were to die tomorrow, learn as if you were to live forever.

Var var du för ett år sedan? Var trodde du då att du skulle vara idag? Och var är du idag i förhållande till det?

Jag såg ett inlägg på Instagram häromveckan av Lofsan om att lära sig nya saker trots att man börjar bli vuxen. I hennes fall handlade om en träningsövning men frågan gällde allt man lärt sig som är träningsrelaterat, även insikter man fått och liknande, det senaste året. Jag började fundera lite på det där och insåg hur mycket som hänt på ett år. Detta var mitt svar på inlägget:

Det sammanfattar ju det hela ganska bra, och då är det bara en bråkdel av allt – och bara det träningsrelaterade – som hänt det senaste året. Och bara det jag på något sätt lärt mig/utvecklats inom.

Det var inte längesedan som jag inte vågade gå på gymmet, allra minst bland fria vikter. Tyckte inte att jag visste hur man gjorde, kunde inga övningar, var rädd för att göra fel, osv. Gick sedan på något Bodypump-pass och med inspiration från de övningarna vågade jag mig till gymmet. Därifrån har det alltså gått till att jag ledde cirkelfys både på gymmet i början av sommaren och för Emils fotbollstjejer på semestern och häromveckan tränade mitt första crossfit-pass någonsin (nej, andra! har kört ett prova-på en gång för många år sedan!). För visso med instruktör men det var ju ett helt nytt ställe, i princip bara fria vikter eller andra redskap och jag har funderat på det i några år men inte riktigt vågat mig dit heller för ”jag är för svag” eller ”jag vet inte hur man gör” (ohwell, kanske därför jag borde gått dit tidigare?!). Jag kanske inte har lärt mig hur mycket som helst i praktiken, men jag har utvecklats mentalt i förhållande till styrketräning, rejält.

Vad gäller Tjejklassikern så har jag ju först och främst lärt mig både åka skidor, cykla och simma på ett helt annat sätt än jag tidigare gjort i och med all träning. Även om jag hade som mål att bara ta mig runt på alla loppen, så har ju träningen varit mer målinriktad än tidigare och jag har fokuserat på att förbättra både teknik och uthållighet (för att inte tala om att sätta sig in i all utrustning). Jämfört med förra året så springer jag ju tydligen både snabbare och bättre (och orkar mer) så jag hoppas att jag inom ett år till kan ha utvecklats ännu mer på de andra grenarna också!

Och slutligen – alla utbildningar: yogalärare för både barn och vuxna, instruktör för fysisk aktivitet på recept, fysioterapeut… För varje utbildning, varje föreläsning, varje praktisk övning, varje gång jag leder en klass, varje gång läser en bok inom något relaterat till träning, hälsa, fysisk aktivitet eller fysioterapi, så inser jag och känner jag hur mycket jag är på rätt väg. This is it. Det är det här jag vill och ska göra. Och precis som jag skrev i inlägget på Instagram så älskar jag att lära mig nya saker och kommer inte sluta med det någonsin – oavsett om det gäller utbildningar, kurser eller att läsa själv.

Det är galet hur mycket som hinner hända på ett år när en börjar tänka på det. Var är jag om ett år från nu liksom? Jag kommer fortfarande vara student men precis ha påbörjat termin tre, men sen då? What else? Hur kommer min vardag se ut? Vad har jag lärt mig tills dess? Jag har skrivit om det innan, men jag tror att det är otroligt viktigt att reflektera över detta för att inse hur långt en har kommit, att du kanske har allt det där (eller något av det) som du en gång drömde om och ville ha, att du är den du en gång ville vara. Vi är ofta väldigt bra på att springa vidare, sträva efter mer och aldrig vara helt nöjd, men jag tror att det är viktigt att stanna upp ibland och se allt som en klarat av redan, alla de där sakerna som en gång var det en ville göra, och vara nöjd och stolt över det också. Och det behöver såklart inte handla om träning, det kan handla om vad som helst (i min värld råkar ju träning vara den största delen eftersom det både är ett av mina största intressen OCH på sätt och vis mitt blivande yrke vilket betyder att den mesta utvecklingen i mitt liv är tränings/hälsorelaterat just nu).

Så var var du för ett år sedan? Var ville du då vara idag? Var är du idag? Och var vill du vara, om ett år från nu?

What we learn with pleasure, we never forget

Så, lite mer än tre veckor har gått på fysioterapeutprogrammet och hittills känns det så rätt! Förvisso har jag tillgodoräknat mig en hel del och inte varit i skolan överdrivet mycket vissa dagar, men det som jag varit med på har varit väldigt intressant. Vi har börjat lite smått med rörelse- och hållningsanalys, beteendeförändringar och motivation. Just nu mest touchar vi vid allt, men nästa kurs (som börjar om en och en halv vecka) är psykologi där det redan då blir mer fördjupning, sen lite mer av övergripande och i december dyker vi rakt in i anatomi och fysiologi. Några av de svåraste och jobbigaste kurserna på hela utbildningen sägs det, men det ska också bli så intressant! (Dessutom har jag ju läst lite sånt redan så inbillar mig att jag iallafall har lite försprång tack vare det). Hursomhelst så känns det som sagt väldigt bra och för varje föreläsning vi har, och åtminstone varje ny föreläsare vi har, så kommer jag på ytterligare en sak/ett ämne jag vill jobba med. Listan har alltså gått från tre-fyra saker som jag skulle vilja fokusera på till sju-åtta på tre veckor, och då har vi bara touchat på ytan av saker… Det blir väldigt spännande att se var jag hamnar efter dessa tre år – men det är ju exakt det som är det fantastiska med livet!

Förutom studier så har jag jobbat lite, varit på lite nollningsaktiviteter, hängt med mamma och lillebror i Stockholm en eftermiddag och firat födelsedag. Av oklar anledning har jag knappt fotat någonting de senaste veckorna men här kommer det lilla jag har.

Svingod pizza i Stockholm, på Meno Male i typ Vasastan (mvh tjejen med sämst lokalsinne)

Haft praktiska övningar och examinationer där en fick gå i träningskläder hela dagen – drömmen!

Temafest på nollningen – lag Danzbandzveckan! (Alla lag hade festivaler som namn)

Bra löptur häromdagen – personbästa i distans! Delvis pga sprang här och det var så skönt så ville inte springa hem igen:

Druckit ungefär 10000000 koppar te de senaste veckorna…

Fick besök av Josefine en natt innan hon skulle till Stockholm på kurs. Vi gick på italiensk restaurang och åt pizza och drack bellini och vin, och sen på Miss Voon som är en bar högst upp på ett hotell och drack drinkar.

Hade avslutningsgasque (= sittning, dvs finmiddag) i lördags för nollningen. Förutom att studierna i sig är roliga (och tur är väl det…) så är ju alla sittningar en av höjdpunkterna med att vara student igen!

Nu ska jag eventuellt pallra mig ut på en kort joggingtur. Har träningsvärk från helvetet rent ut sagt sedan måndagens benpass på gymmet, men skulle vilja springa en sista runda innan söndagens lopp och imorrn är gränsfall, speciellt för löpning. Fredag och lördag blir iallafall garanterat vilodagar så benen är pigga till söndag! Ska bli så kul, även om jag också är lite orolig eftersom förra året var fruktansvärt… Men siktar – som det ser ut nu – på att springa med en bra känsla hela vägen snarare än på en bra tid.

Your body is your temple, keep it pure and clean for the soul to reside in

Jag vet inte exakt vad som hänt, men den senaste månaden har två saker liksom smugit sig in i mitt liv:

1. Jag tycker det är kul att laga mat. Har haft noll inspiration de senaste åren typ men nu har det plötsligt – och ÄNTLIGEN – vänt.

2. Jag har plötsligt börjat äta hälsosammare. Inte så att jag ätit superonyttigt innan, och inte så att det är ägg och kvarg och inga kolhydrater alls nu (det kommer aldrig hända), men bara lite mer hälsosamt helt enkelt.

Det började med att jag blev sugen på soppor och gjorde på diverse olika grönsaker och rotfrukter, och samtidigt började tänka att jag ville äta mer vegetariskt (men det har jag tänkt 100 gånger tidigare också utan att det hänt något). Pratade med en kompis som bestämt sig för att bara köra och tänkte att hur svårt kan det vara (svar: mycket svårt). Försökte äta helt vegetariskt några dagar men insåg att det var svårare än jag trott, speciellt dagar när jag kom hem lite senare eller inte orkade laga mat. Däremot de andra dagarna när jag hade tid var det lite lättare; fortsatte med soppor men köpte även vegetarisk färs som jag lagade en massa på och började känna att det var rätt kul att stå i köket. Samtidigt kände jag också att jag var fed up på pasta, iallafall hemlagade enkla rätter (åt ju både pasta och pizza och hamburgare när vi var i Stockholm förra helgen) och började göra andra alternativ till istället och nu har det utvecklats så att jag tycker att det är kul att experimentera fram saker och inte har ätit pasta på en och en halv vecka (jag brukade äta det flera gånger i veckan). Har istället ätit sötpotatis, Pauluns supermix (tips!!) och idag; blomkålsmos. Gjorde det en gång innan häromåret men inte gjort det sedan dess, men så hade vi blomkål i kylen som behövde användas och då kom jag på det igen. Superlätt att göra (koka blomkålen, ha i lite smör och grädde, mixa och krydda) och väldigt gott blev det!

Till det gjorde jag hemmagjorda ”köttbullar” (vegetariska, min standardrätt på sistone) och en asgod brunsås. Och åt några hemmaodlade tomater! Det ser inte mycket ut för världen men det var fantastiskt gott och det bästa är att Emil inte vill ha så mycket vegetariskt så jag får det mesta för mig själv (mvh självisk person).

Det konstigaste är som sagt att det kom från ingenstans, det var inget medvetet beslut att ”nu ska jag äta hälsosamt!” utan det bara blev. Och jag tror faktiskt att det är en mer långsiktig väg till förändring. Och det känns bra, kroppen förtjänar ju bra energi och näring. (Därmed inte sagt att jag inte kommer äta kött, eller onyttigare saker, också, jag gjorde hamburgare (vegetariska) häromdagen och skulle gärna äta pizza om det bjuds och jag ÄLSKAR sötsaker och fika så…….).

Nåja, nu ska jag vila några minuter innan jag ska till gymmet. Har yogaklass men passar på att träna en snabbis innan när jag ändå är där.