Self care

Imorse vaknade jag med en ångest jag inte haft på väldigt länge – sådär som det gärna blir när man (jag) kört på lite för hårt lite för länge. Efter en stund på yogamattan i ett försök att lindra den gjorde jag det (för mig) enda rimliga en sådan dag: avbokade alla planer för dagen, bäddade ner mig på soffan med en kopp te, fulgrät hysteriskt i en timme, läste böcker, sov och sen lite rörelse när kroppen längtade efter det. Det blev nästan fyra mil på cykeln men helt utan krav på tid, distans eller prestation utan bara fokus på att ge kroppen det den är skapt för och den bästa medicinen som finns. Åt lunch och spenderade resten av dagen i soffan också, lika som jag ska göra resten av kvällen så är förhoppningsvis imorgon en bättre dag.

för visso en gammal bild men ungefär såhär har dagen sett ut (förutom att jag läst andra böcker)

Livet kom emellan

Det var visst några månader sedan jag skrev sist – livet kom emellan helt enkelt. Det har varit massa plugg i skolan, jag har börjat jobba lite smått på mitt sommarjobb, har tränat inför kortvättern (som jag cyklar imorn!) och massa, massa annat. Här är iallafall ett axplock av vad som hänt sedan senast – har varit rätt dålig på att fota också tydligen.

Idag åker vi till Motala för att cykla Vätternrundan 100km imorgon – SÅ KUL! Packade och förberedde allt igår och det är ju nästan lika kul som själva loppet. Känner mig inte så redo som jag hoppats på – hade gärna cyklat några fler längre rundor – men det ska nog gå bra. Jag klarade det ju förra året!

And now we welcome the new year, full of things that have never been

2019. Nytt år – nya möjligheter, eller? 2018 avslutades i hundraåttio med fysiologikurs i skolan, sluta på jobbet, åka till Stockholm en helg med tjejgänget, träna (väldigt många mil skidor framförallt dessa sista veckor), ha lucia i skolan och temafest med programmet, fira jul, umgås med familj och vänner och däremellan också försöka hinna med lite vila. Firade in det nya året med en härlig kväll som gick alldeles för fort tillsammans med bra vänner, god mat, spel och väldigt många skratt. Bjuder på en bildbomb från de senaste en och en halv månaderna, även om det egentligen bara är en bråkdel av allt jag gjort:

 

Överlag var 2018 ett bra men omtumlande år. Året då jag efter mycket tänkande bestämde mig för att följa en dröm och säga upp mig och börja plugga igen, året då jag klarade Tjejklassikern (och påbörjade en till), då jag gjorde debut i triathlon och började träna crossfit, året då min farmor gick bort, då inte bara ett utan två hus där jag tillbringat mycket av min tid såldes vilket var jobbigare än jag förväntat mig även om det egentligen bara var hus. Ett år då jag rest runt halva Sverige som vanligt; Dalarna, Stockholm, Blekinge, Skåne, Karlstad… då det blev en favorit i repris med en vecka i Nice med familjen och där vi hann besöka både Frankrike, Monaco och Italien. Där vintern bröd på skidåkning och snö långt in i april och sommaren sedan bjöd på utlandsvärme under flera månader. Det blev ett år av glädje, men också av sorg. Och ännu ett år där jag lärt mig ytterligare lite mer om vem jag är, vad jag vill göra och hur jag vill leva mitt liv.

Med det är det dags att stänga kapitlet om 2018 och påbörja ett nytt, och jag kunde inte vara mer redo. Ser fram emot 2019 med allt vad det innebär: utbildningen som bara blir intressantare och intressantare (om än väldigt jobbig med sjukt mycket plugg just nu), praktik till hösten, mer yogajobb och förhoppningsvis ett givande sommarjobb så småningom, att göra klart ytterligare en tjej/kortklassiker och fortsätta känna rörelseglädje, att kanske göra debut på en längre triathlondistans till sommaren och framförallt: att fortsätta leva livet på det sätt som får mig att må bra, att fortsätta sträva efter balans i livet. Jag har två intentioner för 2019: ”grounded and free” och ”how is this perfect?”. 2018 har varit ett år där jag inte riktigt känt att jag haft fötterna på jorden hela tiden, där karusellen ibland snurrat lite för fort (som ganska ofta i perioder i mitt liv) och det är något jag vill försöka bli bättre på att inte känna i år. Jag vill bli bättre på att landa, stanna upp, känna mig stabil och trygg och på så vis också kunna njuta av frihet och äventyr. Det finns ett citat som jag brukar prata om på yogan ibland som jag hörde på någon klass någon gång – root down to lift up – och det är lite så jag tänker mig det. För att kunna blomma ut, känna frihet och öppenhet, så behöver man också ha tydliga, starka rötter nedåt som stabiliserar och fångar upp när det svajar. Den andra intentionen är kanske mer av ett mantra och taget rakt av från Johanna/Global yoga som skrivit om detta på sina sociala medier men jag tycker det säger det så bra. How is this perfect – hur är detta perfekt? Det betyder inte att allt måste vara perfekt jämt, det handlar bara om att hitta perfektionen i det som inte är det. I det lilla bor det vackra, osv…

Med de orden; 2019 nu kör vi!

Make your passion your living and you’ll never work another day in your life

Du vet uttrycket att knyta ihop säcken?! Har du någonsin varit med om att det faktiskt sker, upplevt känslan av att säcken faktiskt knyts, att cirkeln sluts, efter åratal av tankar, funderingar, drömmar och jobb? Det har jag. Eller, jag är där nu. Jag kan inte beskriva känslan jag i princip konstant går runt med på ett bättre sätt än så. Det är som sockerdricka som bubblar inombords, som ett stormigt hav som rusar fram i varenda cell i kroppen, som ett fyrverkeri på nyårsafton.

Det är rätt sjukt hur långt vi kan komma bara med tankens kraft (och såklart vara öppen för möjligheter som ges, och våga testa sig fram, och en hel del hårt jobb). Idag har jag nämligen gjort något som jag drömt om ganska länge; jag har för första gången föreläst för (eller snarare haft workshop/samtal med) ett gäng ungdomar om stress och hur vi kan förebygga och hantera stressen. Har haft denna dröm i typ tio år, att få föreläsa och att jobba med ungdomar, men att den skulle slå in nu, ”bara sådär”, en solig måndag i oktober, det hade jag inte trott ens för en vecka sen. Och samtidigt; så självklart, så rätt. Som sagt, säcken knyts ihop. Cirkeln sluts. This is it. This. Is. It.

Jag blev en gång i en förvirrad period över vad-vill-jag-bli-i-mitt-liv tipsad om en övning som gick ut på att skriva ned alla drömmar en någonsin haft på ett papper och sedan vad det var som lockade med de yrkena/drömmarna. Uppgiften var sedan att hitta ett samband mellan de olika faktorerna för att på något sätt hitta exakt det en vill göra och vara i livet. Jag gjorde övningen – jag tror till och med jag har kvar papperet någonstans – och mitt samband var i princip inspirera, instruera och utbilda och/eller kopplat till hälsa på något sätt. Ridlärare, skribent, au pair, socionom, folkhälsopedagog, yogalärare, fysioterapeut…

Till saken hör att jag för inte så många år sedan hatade att prata inför folk. Eller rättare sagt, jag gillade det men jag var alltid sjukt nervös innan och under så till den grad att jag inte hade en aning om vad jag sa. Ändå drömde jag om att föreläsa. Inspirera, instruera, utbilda… Scenskräcken blev lite bättre under studietiden i Kristianstad när grupparbetena nästan alltid handlade om saker en brann för och var påläst inom och på jobbet de senaste två åren har jag ju pratat inför folk stup i kvarten – även på engelska inför nästan hundra personer – utan några problem. Som yogalärare har jag ju också tränat på det och är aldrig nervös inför en klass längre (i början var jag dönervös…) – och förra veckan instruerade jag dessutom hela klassen på engelska pga att det var en icke-svensktalande deltagare där. Åter igen: utan problem. Inspirera, instruera, utbilda… kopplat till hälsa…

Så i torsdags fick jag ett samtal och long story short; idag var jag alltså i Stockholm och föreläste för nyanlända ungdomar om stress och stresshantering via en organisation som heter Stiftelsen Choice. Tanken är att jag ska komma tillbaka fler gånger och prata om andra hälsorelaterade ämnen också. Inspirera, instruera, utbilda… hälsa… Jag har haft den här känslan av att cirkeln sluts i några månader nu, typ sedan jag började fysioterapeututbildningen, men i och med detta blev känslan ännu starkare. This is it. Jag är verkligen på väg nu. Och det handlar inte bara om föreläsningar även om det såklart är en del, det handlar om yogan, om utbildningen och allt vi lär oss där (har snart köpt alla böcker fastän jag typ inte behöver bara för att de är så intressanta så vill ha dem kvar efter kursen…), om framtida yrken och arbetsplatser och arbetsuppgifter som den kommer innebära, leda till, möjliggöra, det handlar om alla tankar och idéer jag har för både den närmaste och långsiktiga framtiden, om att sitta och jobba på ett tåg på väg någonstans i Sverige, om att göra tjejklassikern och träna crossfit, om livet och om att våga följa sina drömmar. Det handlar om känslan inombords, om energin som bubblar som sockerdricka, om att äntligen, efter så många år av sökande, känna att jag har hittat rätt. Hittat hem. This is it. Säcken knyts långsamt ihop nu, cirkeln slut. This. Is. It.

This.

Is.

It.

I guess home is where your heart is, after all.

En kort klassiker mot cancer

Den 30 september påbörjar jag kortklassikern för andra gången (well, förra var ju tjejklassikern men det är ju mer eller mindre samma sak), denna gång i sällskap av mamma och Jost.

Klassikern startar för oss med Rosa bandet-loppet och inspirerad av det har jag valt att göra den här klassikern till en god gärning och startat en egen insamling till Cancerfonden, med målet att samla in minst 1000kr/lopp under året. För alla de som slåss mot cancer idag, för de som inte kan röra på sig och delta i loppen själva men kanske drömmer om att en dag göra det, och för alla de som inte finns kvar här bland oss. Jag hoppas du vill vara med och bidra – kanske kan du skippa den där take away-kaffen eller godisbiten eller tröjan du vill ha och lägga några kronor på detta istället. ❤️ du hittar insamlingen genom att klicka här.

Strength doesn’t come from what you can do, it comes from overcoming the things you thought you couldn’t do

I söndags körde jag som sagt Stockholm triathlon och knäet började strula igen, så i tisdags var jag på behandling på Muskelcentrum och fick nålar och stötvåg och sen har jag, förutom yogaklass måndag och onsdag, vilat från träning hela veckan. Men imorse kände jag att jag behövde testa formen inför lördag, bara för att se om det ens går att springa, och gav mig ut innan frukost (glömde dricka smoothien jag förberett, haha) och innan jobb. Det var dimmigt och ganska kyligt men så fantastiskt skönt! Knåpade ihop hela 5,5 kilometer i ett helt okej tempo och det kändes knappt jobbigt. Sen körde jag lite rehab, stretchade, åt frukost och gjorde mig klar och så åkte jag till jobbet. Kände mig så pigg och glad och nöjd över morgonträningen (det är bra härligt att börja dagen så alltså!), ända tills några timmar in på dagen när tröttheten slog över mig. Tror dock att det handlar mer om att jag bara sitter framför datorn timme ut och timme in, för jag är alltid trött efter några timmar på jobbet..

Hursomhelst, det var skönt med morgonträning och ska absolut försöka få in det som vana igen i höst. Så skönt att ha träningen gjord när man kommer hem också ju! En sak som slog mig när jag kom hem från löpturen imorse, och som jag tänkt lite på innan också, är det här med hur känslan och uppfattningen av avstånd och distanser ändras i takt med att livet och ens levnadsvanor förändras. Förr tyckte jag att fem kilometer var långt eller åtminstone lagom att springa, och framförallt var det jobbigt. Det tyckte jag även förra året, även om jag kunde springa längre då också (men då gick det väldigt långsamt). Nu sprang jag över fem kilometer på morgonen innan frukost utan att ens reflektera över det, och det kändes varken långt eller jobbigt. Det hänger ju helt klart ihop med att jag tränat mycket långa pass de senaste månaderna, både avstånd men framförallt tidsmässigt, både löpning och cykling och triathlon… uthålligheten – fysiskt och mentalt – och tålamodet har förbättrats helt enkelt. Nu är det så pass att jag nästan, men bara nästan – jag tror inte att jag kan den helgen, är sugen på att köra Lidingöloppet 15km i höst och det hade jag väl bara kunnat drömma om för ett år sedan när en mil kändes långt (missförstå mig inte, en mil är fortfarande långt att springa, men det KÄNNS inte lika jobbigt och långt som förut):

Samma sak var det med cykling förut: i vintras, innan jag köpte min nya cykel, så var Stenhagen (ca nio kilometer härifrån, andra sidan Uppsala) superlångt iväg och de yogaklasser jag hade där var ett projekt att ta sig till. Sen köpte jag min nya, bra, cykel och började cykla långpass och nu är det inget konstigt att sätta sig på cykeln den distansen för ett bad (gjorde det häromveckan, inte till Stenhagen dock) eller för en kort yogaklass eller för att göra något annat. Och att cykla den distansen bara för träningens skull känns knappt lönt, då ska det gå riktigt snabbt…

Så, det är intressant hur livet förändras. Hur vi förändras. Och det är kul att de att träningen ändå gör skillnad, både fysiskt och mentalt. Vilket leder till nästa tanke; hur kommer jag känna och uppleva och tycka om ännu ett år? Vilken distans känns lång respektive kort då?

Nu ska jag laga middag och packa väskan för imorn blir det tjejhelg i Stockholm med familjen, god mat, hotell och Tjejmilen!

Stockholm triathlon – race report

Efter tjejvansbrosimningen fick jag lite blodad tand på det här med lopp och började fundera på om jag kanske skulle köra Stockholm triathlon. Tänkte att supersprint-distans (400m simning, 10km cykling och 2,5km löpning) skulle vara lagom för att börja med när jag aldrig kört triathlon och inte hade jättelång tid på mig att träna. Testkörde en gång hemma i Falun och kände att jo, det här skulle funka. När jag sedan skulle anmäla mig, näst sista dagen på anmälningstiden, ville min kollega Cissi plötsligt med men hellre köra sprinten (750m simning, 20km cykling,  5km löpning) och jag tänkte att det skulle jag nog klara också. Körde en träningstävling i Björklinge med IK Fyris Triathlon där jag var totalt, överlägset absolut jättesämst och långt bakom alla andra (som hade riktiga tempocyklar och kör Ironman ibland visade det sig) men det var så kul och jag klarade det utan att vara helt sopslut efteråt. Så vi anmälde oss och i söndags var det dags.

Åkte till Stockholm, checkade in cykeln och alla saker i växlingsområdet, kikade på de som körde olympisk distans (dubbelt så långt som sprinten) och sedan började det bli dags för oss. Det jobbiga med triathlon, jämfört med bara ett löplopp eller cykellopp eller så, är att det är SÅ MYCKET SAKER att hålla reda på och så himla lätt att glömma något. Tror jag kontrollerade packningen tjugo gånger innan avfärd hemifrån, och lika många gånger på plats innan start. Simutrustning på, cykelutrustning redo på sin plats, löputrustning redo på sin. Iväg till starten och nervositeten var ett faktum (fast ändå inte så illa som de övriga loppen där jag knappt kunde äta någonting alls på hela morgonen).

 
Redo för start (ja jag har triathlondräkten under, det ska ju gå snabbt i växlingarna OCH eftersom man inte har trosor under den (det skaver när man cyklar) så blir det svårt att byta om mitt öppet i området, men den är i baddräktsliknande material så den torkar rätt snabbt faktiskt)

Tre minuter innan start börjar det regna och blåsa så när vi hoppar (japp, vi hoppade från en brygga) ner i vattnet är det rätt rejäla vågor. Det + adrenalinet av att vara igång innebar att jag inte hade en chans att kunna crawla som jag ändå tänkt så jag fick simma bröstsim mer eller mindre hela vägen. Svalde nog dessutom några liter av det äckliga vattnet från Riddarfjärden i Stockholm – men ingen magsjuka än iallafall! Simningen var jobbigare än jag trott och tog längre tid än ”planerat” på grund av vågorna men jag klarade det, klättrade upp från vattnet och sprang in i växlingen.

Av med våtdräkten och på med strumpor, skor, hjälm, glasögon och handskar, dricka lite resorb och ta en dextrosol och så ner med cykeln och iväg. Banan var tio kilometer och vände efter fem och vi cyklade två varv, så fyra (!!!!!) gånger cyklade vi över Västerbron – kommer hata den för resten av mitt liv. Lyckades ändå hålla bra tempo, speciellt med tanke på att jag inte ens hade en riktig racer, och så in i växlingen igen.

Upp med cykel på ställningen, av med hjälm, glasögon, handskar och dricka lite mer sen iväg ut på löpningen. Kände mig superpigg och stark, hade bra tempo och benen kändes inte så stumma som förväntat. Kom 1,5 kilometer och så small knäet till och vek sig. Det var exakt samma känsla som på Tjejvättern, som att någon stack knivar in i knäet. Försökte massera, trycka, skaka, gå, men inget hjälpte. Haltade mig fram och tänkte att jag inte skulle bryta bara för ett dumt knä, kom på att stretching av baksidan hjälpt senast så testade det och äntligen släppte det lite. Kunde lufsa fram de resterande kilometrarna men fick gå i uppförsbackarna och spurtade in sista hundra meterna på upploppet och in i mål. Och vilken fantastisk känsla! Det tråkiga var att inte vara helt slut och tagit ut sig som jag kunnat (börjar bli ett återkommande tema på mina lopp), men jag gick iallafall i mål – det var tveksamt när knäet var som värst även om jag absolut inte ville bryta – och jag hade kul vilket egentligen var mina mål. Tiden blev lite långsammare än jag tänkt men återigen, det var inte det viktigaste såhär första gången.

Summa kardemumma: det var SÅ JÄKLA ROLIGT med triathlon och det var absolut inte sista gången jag kör! Skulle till och med kunna tänka mig att köra Ironman någon gång i framtiden, om några år sådär. Med lite bättre utrustning, och ännu bättre träning…….. 🙂

Fall is about letting go of the old to create space for the new

Sommaren, eller iallafall semestern, är nu över och jag har varit tillbaka i vardagen och jobbat en vecka redan. Den här sommaren har varit helt fantastisk och jag tänker inte ens försöka att återberätta allt som hänt men kort sagt så har den varit en äkta sommar med massa sol och bad, en hel del träning – inklusive några lopp! -, vänner och familj, äventyr och aktiviteter och ganska många lata timmar i solstolen med en bok. Har hunnit vara i Dalarna väldigt länge, i Ronneby, i Malmö och i Gimo. Varit på bröllop, 25-årsfest, 50-årsfest, namngivning och begravning. Har njutit massa av naturen och testat lite nya aktiviteter, sett mängder av solnedgångar och badat under dygnets alla timmar. Helt enkelt exakt den sommar jag drömt om och velat ha så länge! Och lite såhär har det sett ut (inser dock att jag varit så upptagen med att leva och njuta av livet att jag inte fotat så mycket som jag brukar, men en del bilder har jag ändå):

Och nu är jag redo för hösten! Exakt vad den kommer innehålla visar sig om någon vecka, men planen och förhoppningen är att jag på ett eller annat vis kommer återgå till skolbänken. Mer om det senare. Dessutom ska jag köra mitt första riktiga triathlon (!!!!) i Stockholm redan nästa helg, springa Tjejmilen helgen efter det, fylla 26 och fortsätta med företaget. Och mycket annat såklart.

Angående företaget så har jag under sommaren utbildat mig till KRAFT-instruktör vilket innebär att jag kommer kunna börja erbjuda personlig träning för den som fått ett fysisk aktivitet på recept utskrivet eller som bara vill komma igång med träningen. Det kommer finnas möjlighet både att träna med mig (i Uppsala framförallt) men också att få enklare träningsprogram att genomföra hemma. Låter det intressant? Skriv en kommentar eller skicka ett mail till hello@josefintrogen.se så pratar vi mer!

Summertime and the living is easy

Sommaren kom och semestern kom och jag har inte skrivit något på evigheter inser jag. Igen. Prioriterar helt enkelt att leva istället för att blogga om det. Och när jag har tid att skriva har jag prioriterat att läsa en bok eller lyssna på webbföreläsningar till den distanskurs jag anmält mig till under sommaren. Så, jag tar nya tag med bloggen i höst. Tills dess, ett axplock av vad som skett de senaste veckorna. Mest sol och bad och träning och friluftsliv och vänner och familj som ni kan se. (Men låt er inte luras av bilderna för mycket, det har också varit tråkigare saker som en svinjobbig men väldigt fin begravning och lugnare saker som en hel del tid själv i en solstol med en bok i handen – det är det som kallas balans).

Be who you want to be

Den här idén om inlägg har legat som utkast sedan en dag i mitten av mars när jag åkte skidor och jag har snuddat vid ämnet tidigare, men jag har inte kommit mig för att skriva det helt förrän nu när jag haft samma epiphany flera gånger om sedan dess.

Det finns ett citat inom yogavärlden som säger att ”var den din yogamatta tror att du är”, våga vara modig eller sårbar eller rädd eller stark eller glad eller ledsen eller vad det nu handlar om, inte bara när du yogar utan alltid. Våga vara du.

Det här citatet slog mig när jag var ute och åkte skidor den där dagen i mitten av mars och det har slagit mig ett antal gånger till sedan dess; oftast i samband med någon träningsaktivitet. ”Var den dina skidor tror att du är” (eller cykeln eller gymmet eller våtdräkten – ni fattar poängen). I främsta hand handlar det dock inte så mycket om den jag är när jag står på skidorna eller cyklar eller simmar eller tränar något annat – där är jag nog ungefär lika modig eller stark eller lat oavsett vad det gäller – det handlar om den jag känner mig som. När jag tar på mig träningskläderna eller när jag står på startlinjen till ett lopp eller när jag väl är ute och tränar eller när jag ser bilder i efterhand eller spegelbilder eller bara min egen skugga för den delen. Jag känner mig som – och är – en sån som jag alltid velat vara. En sån som åker skidor och cyklar och simmar och tränar på gymmet och springer. Jag är en sån som tar skidorna under armen på lunchen och traskar till närmaste spår, en sån som ibland går upp tidigt på morgonen bara för att hinna träna innan jobbet, en sån som tillbringar timmar på gymmet, en sån som prioriterar träningen på något sätt även på semester både i Sverige och utomlands och till och med en sån som frivilligt och med glädje läser böcker om anatomi och fysiologi och träning när hon är ledig.

Och saken är ju den, att jag är den personen jämt. Inte bara i den stunden som jag faktiskt gör det.

Det här kanske låter självklart (alternativt väldigt flummigt eller skrytigt) men dit jag egentligen vill komma med det hela – lite som med det här inlägget om att en är en löpare oavsett vilken hastighet en springer i, en skidåkare oavsett hur duktig en är, osv  – är att ibland behöver vi stanna upp och inse hur långt vi har kommit, vart vi är idag jämfört med vart vi var för en månad, tre månader, ett år eller tio år sedan. Jag har som sagt alltid inspirerats av alla träningsprofiler i sociala medier och drömt om att vara en sån som tränar på riktigt, som kan saker om träning och som kanske till och med kan inspirera någon annan till rörelse och fysisk aktivitet, men jag har samtidigt också alltid tänkt att det kommer dröja länge tills jag är där. Att jag måste plugga i hundra år och jobba en massa och sen kommer jag kanske – men bara kanske – vara där. Well, jag är inte så säker på det längre. Jag är ju uppenbarligen en sån som tränar och jag kan faktiskt en hel del om träning vid det här laget och – för att fortsätta med skrytet – det är flera som sagt att de blivit inspirerade av mig/mina inlägg i sociala medier. Jag körde ju till och med två – mycket uppskattade – cirkelfyspass på gymmet häromveckan. Jag är den jag ville – och vill – vara.

Därmed inte sagt att jag ska nöja mig här och sluta jobba för mina drömmar (yes det finns många fler!), men jag tror helt enkelt att det kan vara bra att stanna upp, sluta jämföra sig med sociala medier hela tiden och klappa sig själv på axeln ibland. Det kommer (nästan) alltid finnas någon som kan mer eller är bättre eller bara mer känd, oavsett vad det gäller. Men vi behöver inse hur långt vi har kommit, att ens tio- eller femton- eller tjugo-åriga (eller tjugofyraåriga för den delen) jag skulle vara stolt och imponerad. Och att en kanske redan är – eller är på god väg att bli – den ens yogamatta eller skidor eller cykel tror att en är.

Och det finns såklart miljoner andra områden att applicera detta på också som inte har med träning att göra alls, några har jag skrivit om i inläggen nedan men några exempel utifrån mitt eget liv:

  • var den ditt kök tror att du är (en sån som kan laga mat helt okej och äta relativt balanserat)
  • var den dina plantor tror att du är (en sån som håller liv i plantor och odlar grönsaker själv och pysslar med dem)
  • var den din dator tror att du är (en sån som tillbringar kvällen med att skriva ett långt, något filosofiskt, blogginlägg, en sån som fotar och håller på med bilder, en sån som läser om nya saker)

Och såklart även – om det blir på rätt sätt – var den din omgivning tror att du är (dvs om det är den personen du vill vara). Jag umgicks härommånaden med en kompis och hennes kompis och vi kom in på att prata om olika frilufts/träningsaktiviteter, typ skidor och cykling och så. Jag pratade på rätt bra om allt jag vill göra eller gör och kompisens kompis frågade om jag var en friluftsmänniska varpå jag svarade nej och min kompis mest stirrade på mig och sa ”jo det är klart att du är! du gör ju friluftssaker hela tiden!” och det slog mig att ja, faktiskt. Jag kanske inte tältar eller vandrar eller paddlar kajak (än) som jag också skulle vilja, men jag är ju faktiskt väldigt mycket utomhus och gör någorlunda friluftiga aktiviteter, allra helst i naturen. Och jämfört med någon som aldrig gör det så är jag ju då en friluftsmänniska.

Så, summan av kardemumman: våga vara den du vill vara, sluta jämföra dig med andra (speciellt de som är bättre, kändare, mer erfarna eller liknande), var nöjd över hur långt du kommit idag men sluta heller aldrig drömma!

Avslutningsvis, några bilder från idag när jag simtränade vid Björklingebadet efter jobbet vilket var det som utlöste dessa tankar idag: jag är en sån som tar bilen ett par mil för att simträna inför ett lopp.

För mer läsning på liknande ämnen:
(inläggen är importerade från min gamla blogg, därav den något konstiga layouten och avsaknaden av bilder, har fortfarande inte lyckats lösa det)

Våga vara den du är och tro på dig själv och din egen förmåga.

Jag är en sån som gör Tjejklassikern!!!!!

Mer om den där lilla rösten i huvudet….