Self care

Imorse vaknade jag med en ångest jag inte haft på väldigt länge – sådär som det gärna blir när man (jag) kört på lite för hårt lite för länge. Efter en stund på yogamattan i ett försök att lindra den gjorde jag det (för mig) enda rimliga en sådan dag: avbokade alla planer för dagen, bäddade ner mig på soffan med en kopp te, fulgrät hysteriskt i en timme, läste böcker, sov och sen lite rörelse när kroppen längtade efter det. Det blev nästan fyra mil på cykeln men helt utan krav på tid, distans eller prestation utan bara fokus på att ge kroppen det den är skapt för och den bästa medicinen som finns. Åt lunch och spenderade resten av dagen i soffan också, lika som jag ska göra resten av kvällen så är förhoppningsvis imorgon en bättre dag.

för visso en gammal bild men ungefär såhär har dagen sett ut (förutom att jag läst andra böcker)

Summertime

Nu var det ett tag sedan jag skrev igen. Sedan sist har jag jobbat en hel del, badat en massa, varit i Tansen, varit i Ronneby två gånger, Malmö en natt, Falun några gånger, fått besök från Schweiz, simmat Vansbro kortsim, haft möhippa för Josefine och sen varit brudtärna när hon och Anders gifte sig en galet varm dag i juli, tränat en del men också varit sjuk och tagit det lugnt, och mycket annat. Nu har jag äntligen några veckors ledigt innan skolan börjar i höst, men såhär har sommaren sett ut (det lilla jag fotat, har varit dålig på det i år):

En härlig dag vid Trollsjön i Tierp – fantastiskt ställe!

Älskar möhippa! Så kul att umgås massa kompisar en hel dag och göra roliga saker. När det dessutom är för en av ens bästa vänner blir det ju också lite extra speciellt!

Detta ställe! Två dygn här utan mobil eller kontakt med omvärlden var så välbehövligt!

Klarade Vansbro kortsim och därmed en svensk klassiker – korta!

Om möhippa är härligt så är ju bröllop ännu härligare! Jag träffade Josefine hos frisören vid 7.30, och kom hem vid 5.30 nästa morgon men var inte ens trött för jag var så exalterad efter dagen och natten… vilken grej att få vara med – och till och med stå bredvid dem fram i kyrkan – när två av ens bästa kompisar gifter sig och sen få fira tills solen går upp!

Fick som sagt besök från Schweiz en dag och det kändes precis som igår fastän det var 7 (!!!) år sedan jag var där.

Hade en härlig söndagkväll med pizza och kvällsbad och långa samtal om livet med en kär vän.

Såklart har inte livet varit guld och gröna skogar dygnet runt, men de där jobbiga stunderna med sömnlösa nätter eller breakdowns pga stress och trötthet fastnar ju inte på bild. Och även om det kanske på sätt och vis spär på bilden som ofta syns i sociala medier att allt är ”perfekt”, så väljer jag ändå att fokusera på och minnas alla de bra sakerna och stunderna i första hand. Det gör ju livet lite roligare än att minnas det sämre.

And now we welcome the new year, full of things that have never been

2019. Nytt år – nya möjligheter, eller? 2018 avslutades i hundraåttio med fysiologikurs i skolan, sluta på jobbet, åka till Stockholm en helg med tjejgänget, träna (väldigt många mil skidor framförallt dessa sista veckor), ha lucia i skolan och temafest med programmet, fira jul, umgås med familj och vänner och däremellan också försöka hinna med lite vila. Firade in det nya året med en härlig kväll som gick alldeles för fort tillsammans med bra vänner, god mat, spel och väldigt många skratt. Bjuder på en bildbomb från de senaste en och en halv månaderna, även om det egentligen bara är en bråkdel av allt jag gjort:

 

Överlag var 2018 ett bra men omtumlande år. Året då jag efter mycket tänkande bestämde mig för att följa en dröm och säga upp mig och börja plugga igen, året då jag klarade Tjejklassikern (och påbörjade en till), då jag gjorde debut i triathlon och började träna crossfit, året då min farmor gick bort, då inte bara ett utan två hus där jag tillbringat mycket av min tid såldes vilket var jobbigare än jag förväntat mig även om det egentligen bara var hus. Ett år då jag rest runt halva Sverige som vanligt; Dalarna, Stockholm, Blekinge, Skåne, Karlstad… då det blev en favorit i repris med en vecka i Nice med familjen och där vi hann besöka både Frankrike, Monaco och Italien. Där vintern bröd på skidåkning och snö långt in i april och sommaren sedan bjöd på utlandsvärme under flera månader. Det blev ett år av glädje, men också av sorg. Och ännu ett år där jag lärt mig ytterligare lite mer om vem jag är, vad jag vill göra och hur jag vill leva mitt liv.

Med det är det dags att stänga kapitlet om 2018 och påbörja ett nytt, och jag kunde inte vara mer redo. Ser fram emot 2019 med allt vad det innebär: utbildningen som bara blir intressantare och intressantare (om än väldigt jobbig med sjukt mycket plugg just nu), praktik till hösten, mer yogajobb och förhoppningsvis ett givande sommarjobb så småningom, att göra klart ytterligare en tjej/kortklassiker och fortsätta känna rörelseglädje, att kanske göra debut på en längre triathlondistans till sommaren och framförallt: att fortsätta leva livet på det sätt som får mig att må bra, att fortsätta sträva efter balans i livet. Jag har två intentioner för 2019: ”grounded and free” och ”how is this perfect?”. 2018 har varit ett år där jag inte riktigt känt att jag haft fötterna på jorden hela tiden, där karusellen ibland snurrat lite för fort (som ganska ofta i perioder i mitt liv) och det är något jag vill försöka bli bättre på att inte känna i år. Jag vill bli bättre på att landa, stanna upp, känna mig stabil och trygg och på så vis också kunna njuta av frihet och äventyr. Det finns ett citat som jag brukar prata om på yogan ibland som jag hörde på någon klass någon gång – root down to lift up – och det är lite så jag tänker mig det. För att kunna blomma ut, känna frihet och öppenhet, så behöver man också ha tydliga, starka rötter nedåt som stabiliserar och fångar upp när det svajar. Den andra intentionen är kanske mer av ett mantra och taget rakt av från Johanna/Global yoga som skrivit om detta på sina sociala medier men jag tycker det säger det så bra. How is this perfect – hur är detta perfekt? Det betyder inte att allt måste vara perfekt jämt, det handlar bara om att hitta perfektionen i det som inte är det. I det lilla bor det vackra, osv…

Med de orden; 2019 nu kör vi!

Make your passion your living and you’ll never work another day in your life

Du vet uttrycket att knyta ihop säcken?! Har du någonsin varit med om att det faktiskt sker, upplevt känslan av att säcken faktiskt knyts, att cirkeln sluts, efter åratal av tankar, funderingar, drömmar och jobb? Det har jag. Eller, jag är där nu. Jag kan inte beskriva känslan jag i princip konstant går runt med på ett bättre sätt än så. Det är som sockerdricka som bubblar inombords, som ett stormigt hav som rusar fram i varenda cell i kroppen, som ett fyrverkeri på nyårsafton.

Det är rätt sjukt hur långt vi kan komma bara med tankens kraft (och såklart vara öppen för möjligheter som ges, och våga testa sig fram, och en hel del hårt jobb). Idag har jag nämligen gjort något som jag drömt om ganska länge; jag har för första gången föreläst för (eller snarare haft workshop/samtal med) ett gäng ungdomar om stress och hur vi kan förebygga och hantera stressen. Har haft denna dröm i typ tio år, att få föreläsa och att jobba med ungdomar, men att den skulle slå in nu, ”bara sådär”, en solig måndag i oktober, det hade jag inte trott ens för en vecka sen. Och samtidigt; så självklart, så rätt. Som sagt, säcken knyts ihop. Cirkeln sluts. This is it. This. Is. It.

Jag blev en gång i en förvirrad period över vad-vill-jag-bli-i-mitt-liv tipsad om en övning som gick ut på att skriva ned alla drömmar en någonsin haft på ett papper och sedan vad det var som lockade med de yrkena/drömmarna. Uppgiften var sedan att hitta ett samband mellan de olika faktorerna för att på något sätt hitta exakt det en vill göra och vara i livet. Jag gjorde övningen – jag tror till och med jag har kvar papperet någonstans – och mitt samband var i princip inspirera, instruera och utbilda och/eller kopplat till hälsa på något sätt. Ridlärare, skribent, au pair, socionom, folkhälsopedagog, yogalärare, fysioterapeut…

Till saken hör att jag för inte så många år sedan hatade att prata inför folk. Eller rättare sagt, jag gillade det men jag var alltid sjukt nervös innan och under så till den grad att jag inte hade en aning om vad jag sa. Ändå drömde jag om att föreläsa. Inspirera, instruera, utbilda… Scenskräcken blev lite bättre under studietiden i Kristianstad när grupparbetena nästan alltid handlade om saker en brann för och var påläst inom och på jobbet de senaste två åren har jag ju pratat inför folk stup i kvarten – även på engelska inför nästan hundra personer – utan några problem. Som yogalärare har jag ju också tränat på det och är aldrig nervös inför en klass längre (i början var jag dönervös…) – och förra veckan instruerade jag dessutom hela klassen på engelska pga att det var en icke-svensktalande deltagare där. Åter igen: utan problem. Inspirera, instruera, utbilda… kopplat till hälsa…

Så i torsdags fick jag ett samtal och long story short; idag var jag alltså i Stockholm och föreläste för nyanlända ungdomar om stress och stresshantering via en organisation som heter Stiftelsen Choice. Tanken är att jag ska komma tillbaka fler gånger och prata om andra hälsorelaterade ämnen också. Inspirera, instruera, utbilda… hälsa… Jag har haft den här känslan av att cirkeln sluts i några månader nu, typ sedan jag började fysioterapeututbildningen, men i och med detta blev känslan ännu starkare. This is it. Jag är verkligen på väg nu. Och det handlar inte bara om föreläsningar även om det såklart är en del, det handlar om yogan, om utbildningen och allt vi lär oss där (har snart köpt alla böcker fastän jag typ inte behöver bara för att de är så intressanta så vill ha dem kvar efter kursen…), om framtida yrken och arbetsplatser och arbetsuppgifter som den kommer innebära, leda till, möjliggöra, det handlar om alla tankar och idéer jag har för både den närmaste och långsiktiga framtiden, om att sitta och jobba på ett tåg på väg någonstans i Sverige, om att göra tjejklassikern och träna crossfit, om livet och om att våga följa sina drömmar. Det handlar om känslan inombords, om energin som bubblar som sockerdricka, om att äntligen, efter så många år av sökande, känna att jag har hittat rätt. Hittat hem. This is it. Säcken knyts långsamt ihop nu, cirkeln slut. This. Is. It.

This.

Is.

It.

I guess home is where your heart is, after all.

Kladdkaka med salt kolafrosting

Hade kalas för Jost som fyllt år i helgen och jag bakade en kladdkaka med salt kolafrosting som var helt fantastisk! Sen är ju jag i och för sig svag för just salted caramel generellt.

Botten är som sagt en vanlig kladdkaka, sen uppepå är det frosting gjord på:

  • 175 gram Philadelphia
  • 3,5 dl vispgrädde
  • 2,5 dl kolasås
  • Flingsalt

Egentligen var det mindre av allt men hade mer Philadelphia som inte skulle använts annars så gjorde mer än en sats på frostingen och tur var väl det för den var helt otroligt god! Man vispar ihop grädden och Philadelphian, sen rör man i kolasåsen och saltet, spritsar på kladdkakan när den svalnat och sen toppat med kolasås, hackad Daim och lite extra salt (om man vill). Frostingen som blev över frös vi in och gjorde till glass, den var otroligt god att äta när den bara fryst lite smått och var som mjukglass i konsistensen. För den som vill ha receptet ordentligt finns det hos bakamedfrida.

What we learn with pleasure, we never forget

Så, lite mer än tre veckor har gått på fysioterapeutprogrammet och hittills känns det så rätt! Förvisso har jag tillgodoräknat mig en hel del och inte varit i skolan överdrivet mycket vissa dagar, men det som jag varit med på har varit väldigt intressant. Vi har börjat lite smått med rörelse- och hållningsanalys, beteendeförändringar och motivation. Just nu mest touchar vi vid allt, men nästa kurs (som börjar om en och en halv vecka) är psykologi där det redan då blir mer fördjupning, sen lite mer av övergripande och i december dyker vi rakt in i anatomi och fysiologi. Några av de svåraste och jobbigaste kurserna på hela utbildningen sägs det, men det ska också bli så intressant! (Dessutom har jag ju läst lite sånt redan så inbillar mig att jag iallafall har lite försprång tack vare det). Hursomhelst så känns det som sagt väldigt bra och för varje föreläsning vi har, och åtminstone varje ny föreläsare vi har, så kommer jag på ytterligare en sak/ett ämne jag vill jobba med. Listan har alltså gått från tre-fyra saker som jag skulle vilja fokusera på till sju-åtta på tre veckor, och då har vi bara touchat på ytan av saker… Det blir väldigt spännande att se var jag hamnar efter dessa tre år – men det är ju exakt det som är det fantastiska med livet!

Förutom studier så har jag jobbat lite, varit på lite nollningsaktiviteter, hängt med mamma och lillebror i Stockholm en eftermiddag och firat födelsedag. Av oklar anledning har jag knappt fotat någonting de senaste veckorna men här kommer det lilla jag har.

Svingod pizza i Stockholm, på Meno Male i typ Vasastan (mvh tjejen med sämst lokalsinne)

Haft praktiska övningar och examinationer där en fick gå i träningskläder hela dagen – drömmen!

Temafest på nollningen – lag Danzbandzveckan! (Alla lag hade festivaler som namn)

Bra löptur häromdagen – personbästa i distans! Delvis pga sprang här och det var så skönt så ville inte springa hem igen:

Druckit ungefär 10000000 koppar te de senaste veckorna…

Fick besök av Josefine en natt innan hon skulle till Stockholm på kurs. Vi gick på italiensk restaurang och åt pizza och drack bellini och vin, och sen på Miss Voon som är en bar högst upp på ett hotell och drack drinkar.

Hade avslutningsgasque (= sittning, dvs finmiddag) i lördags för nollningen. Förutom att studierna i sig är roliga (och tur är väl det…) så är ju alla sittningar en av höjdpunkterna med att vara student igen!

Nu ska jag eventuellt pallra mig ut på en kort joggingtur. Har träningsvärk från helvetet rent ut sagt sedan måndagens benpass på gymmet, men skulle vilja springa en sista runda innan söndagens lopp och imorrn är gränsfall, speciellt för löpning. Fredag och lördag blir iallafall garanterat vilodagar så benen är pigga till söndag! Ska bli så kul, även om jag också är lite orolig eftersom förra året var fruktansvärt… Men siktar – som det ser ut nu – på att springa med en bra känsla hela vägen snarare än på en bra tid.

Your body is your temple, keep it pure and clean for the soul to reside in

Jag vet inte exakt vad som hänt, men den senaste månaden har två saker liksom smugit sig in i mitt liv:

1. Jag tycker det är kul att laga mat. Har haft noll inspiration de senaste åren typ men nu har det plötsligt – och ÄNTLIGEN – vänt.

2. Jag har plötsligt börjat äta hälsosammare. Inte så att jag ätit superonyttigt innan, och inte så att det är ägg och kvarg och inga kolhydrater alls nu (det kommer aldrig hända), men bara lite mer hälsosamt helt enkelt.

Det började med att jag blev sugen på soppor och gjorde på diverse olika grönsaker och rotfrukter, och samtidigt började tänka att jag ville äta mer vegetariskt (men det har jag tänkt 100 gånger tidigare också utan att det hänt något). Pratade med en kompis som bestämt sig för att bara köra och tänkte att hur svårt kan det vara (svar: mycket svårt). Försökte äta helt vegetariskt några dagar men insåg att det var svårare än jag trott, speciellt dagar när jag kom hem lite senare eller inte orkade laga mat. Däremot de andra dagarna när jag hade tid var det lite lättare; fortsatte med soppor men köpte även vegetarisk färs som jag lagade en massa på och började känna att det var rätt kul att stå i köket. Samtidigt kände jag också att jag var fed up på pasta, iallafall hemlagade enkla rätter (åt ju både pasta och pizza och hamburgare när vi var i Stockholm förra helgen) och började göra andra alternativ till istället och nu har det utvecklats så att jag tycker att det är kul att experimentera fram saker och inte har ätit pasta på en och en halv vecka (jag brukade äta det flera gånger i veckan). Har istället ätit sötpotatis, Pauluns supermix (tips!!) och idag; blomkålsmos. Gjorde det en gång innan häromåret men inte gjort det sedan dess, men så hade vi blomkål i kylen som behövde användas och då kom jag på det igen. Superlätt att göra (koka blomkålen, ha i lite smör och grädde, mixa och krydda) och väldigt gott blev det!

Till det gjorde jag hemmagjorda ”köttbullar” (vegetariska, min standardrätt på sistone) och en asgod brunsås. Och åt några hemmaodlade tomater! Det ser inte mycket ut för världen men det var fantastiskt gott och det bästa är att Emil inte vill ha så mycket vegetariskt så jag får det mesta för mig själv (mvh självisk person).

Det konstigaste är som sagt att det kom från ingenstans, det var inget medvetet beslut att ”nu ska jag äta hälsosamt!” utan det bara blev. Och jag tror faktiskt att det är en mer långsiktig väg till förändring. Och det känns bra, kroppen förtjänar ju bra energi och näring. (Därmed inte sagt att jag inte kommer äta kött, eller onyttigare saker, också, jag gjorde hamburgare (vegetariska) häromdagen och skulle gärna äta pizza om det bjuds och jag ÄLSKAR sötsaker och fika så…….).

Nåja, nu ska jag vila några minuter innan jag ska till gymmet. Har yogaklass men passar på att träna en snabbis innan när jag ändå är där.

Lift people up to their potential and higher self

Så, det går lite sådär med skrivandet, livet kommer liksom emellan…. Men förra helgen sprang iallafall jag och tjejdelen av släkten Tjejmilen i Stockholm. Det blev en helhelg i huvudstaden med hotell, god mat, massa gående på stan och såklart loppet. Hade tänkt sikta på personbästa då jag kände mig i superform häromveckan, men efter knäproblemet på Stockholm triathlon så beslutade jag mig – i startfållan förvisso – för att inte pressa så hårt ändå. Istället sprang jag hela loppet med mamma, precis som alla andra år, vilket egentligen var roligare än alla personbästa i världen (det är ju betydligt roligare att göra en sådan sak tillsammans och gå i mål tillsammans än själv – personbästa kan man göra när som helst). Lyckades dessutom pusha henne till ett personbästa och vårt rekord på Tjejmilen vilket också var himla roligt.

Och på tal om roliga saker och lopp så blev hon så peppad av det så vi har nu anmält oss till Kortklassikern (tänkte ta Tjejklassikern men sen ville Jost med så då kör vi korta som är öppet för alla). Jag är redan anmäld till Vasan sedan tidigare med Josefine, men resten kör jag med mamma och Jost – och vi börjar med Rosa bandet-loppet (Lidingö korta) redan den sista september! Mitt mål är att få bättre tider än detta år på alla grenar, men vi får se… Någonting säger mig att jag lika gärna skulle kunna stå i startfållan och hellre vilja göra hela alltet tillsammans med dem istället och då tänker jag att det får vara okej också. Jag gör det ju inte för prestationen utan för upplevelsen och för att det är kul.

Och slutligen på tal om att pusha någon så har jag ju äntligen börjat plugga igen! En vecka har gått där det mesta har varit rätt basic och sådant jag redan gjort (vetenskapsteori, studieteknik, mm) men det lilla vi snuddat vid fysioterapi har varit intressant och känts superbra. Det har även varit nollning/inspark men jag har bara varit med på några grejer – är inte så sugen på fest, har jobbat vissa gånger och känner inte den där paniken över att vara med på allt och lära känna alla übersnabbt denna gång eftersom jag redan har mitt liv här (till skillnad från när jag började i Östersund eller Kristianstad, eller flyttade till Uppsala för den delen). Men det är några fler aktiviteter de kommande två veckorna som jag absolut ska vara med på några av dem!

Nu ska jag gå och göra min plikt som medborgare och rösta så jag har det gjort, sen ska jag mysa i soffan resten av kvällen.

Life happens at the end of your comfort zone

Under våren när jag tränade så tänkte jag mycket på det här med att våga pressa lite hårdare och att jag ofta – både i träning och de lopp jag dittills gjort – har svårt att ta ut mig helt. Jag fegar för jag vill orka runt hela rundan/loppet vilket resulterar i att jag ofta har energi kvar efteråt. Efter att ha funderat på det, upplevt det på både Tjejvättern och Tjejvansbro och pratat med folk om det har jag börjat pusha mig lite hårdare när jag tränar, börjat testa mina gränser och se hur mycket jag klarar. Och majoriteten av gångerna är det ju mer än vad jag tror, även om det kan vara riktigt jävla jobbigt under tiden. Det har gått så pass långt att jag nästan kan gilla det, kanske inte för stunden, men efteråt. Känslan av att ha använt hela sin fysiska kapacitet, av att kroppen har fått jobba på max, av att den har fått göra det den faktiskt är skapt för. Och för att det är kul när en klarar mer än en tror!

Hursomhelst, det har inneburit att jag kört minitriathlon för mig själv två gånger, kört en träningstävling i triathlon förra veckan, sprungit mycket och framförallt snabbare än någonsin tidigare, osv. I helgen slog jag personbästa på milen efter att bara ha löptränat sedan början av juni sedan hälsporren, till exempel. Idag hade jag en riktig pissdag med trötthet och ont i magen och less på allt (mest pga den tiden i månaden, ni som vet ni vet…….) vilket slutade med att jag åkte hem tidigare från jobbet, köpte glass när jag handlade på vägen hem och jobbade från balkongen (och klämde nästan hela glasspaketet, haha) de sista timmarna. Var påväg att ta vilodag för jag kände bara nejnejnej till allt, sådär så jag ville mest dra täcket över huvudet och vakna om nån vecka, men sen tänkte jag ett steg längre, på de stundande loppen (Stockholm Triathlon på söndag och Tjejmilen veckan efter) och framförallt på att om det är någonting som gör humöret bättre så är det ett riktigt kickass-svinigt jobbigt träningspass så jag drog på mig löparkläderna och gick ut. Sprang fem kilometer och försökte snitta nästan en minut snabbare per kilometer än mitt vanliga tempo för att delvis träna på högre hastighet än vanligtvis, för att bli sådär riktigt jäkla (skönt) trött och för att jag behövde testa gränserna lite inför loppen och det gick bra – var fyra sekunder från mitt tidigare personbästa på fem kilometer (som jag på något oklart sätt tog totalt otränad när jag sprang blodomloppet häromåret) och jag klarade tidsmålet för dagen med femton sekunders marginal. Känslan efteråt? Nästan kräkfärdig men det var SÅ SKÖNT (inte kräkfärdigheten då men endorfinerna och allt!!). Nu är jag astrött och ska sova tidigt, förhoppningsvis blir imorgon en bättre dag.

Ps. Hur härligt är det inte att hösten snart är här?!?! Älskar att slänga ihop en god soppa och tända ljus och krypa upp i soffan med en bra bok. Längtar så efter kyligare dagar!

Fall is about letting go of the old to create space for the new

Sommaren, eller iallafall semestern, är nu över och jag har varit tillbaka i vardagen och jobbat en vecka redan. Den här sommaren har varit helt fantastisk och jag tänker inte ens försöka att återberätta allt som hänt men kort sagt så har den varit en äkta sommar med massa sol och bad, en hel del träning – inklusive några lopp! -, vänner och familj, äventyr och aktiviteter och ganska många lata timmar i solstolen med en bok. Har hunnit vara i Dalarna väldigt länge, i Ronneby, i Malmö och i Gimo. Varit på bröllop, 25-årsfest, 50-årsfest, namngivning och begravning. Har njutit massa av naturen och testat lite nya aktiviteter, sett mängder av solnedgångar och badat under dygnets alla timmar. Helt enkelt exakt den sommar jag drömt om och velat ha så länge! Och lite såhär har det sett ut (inser dock att jag varit så upptagen med att leva och njuta av livet att jag inte fotat så mycket som jag brukar, men en del bilder har jag ändå):

Och nu är jag redo för hösten! Exakt vad den kommer innehålla visar sig om någon vecka, men planen och förhoppningen är att jag på ett eller annat vis kommer återgå till skolbänken. Mer om det senare. Dessutom ska jag köra mitt första riktiga triathlon (!!!!) i Stockholm redan nästa helg, springa Tjejmilen helgen efter det, fylla 26 och fortsätta med företaget. Och mycket annat såklart.

Angående företaget så har jag under sommaren utbildat mig till KRAFT-instruktör vilket innebär att jag kommer kunna börja erbjuda personlig träning för den som fått ett fysisk aktivitet på recept utskrivet eller som bara vill komma igång med träningen. Det kommer finnas möjlighet både att träna med mig (i Uppsala framförallt) men också att få enklare träningsprogram att genomföra hemma. Låter det intressant? Skriv en kommentar eller skicka ett mail till hello@josefintrogen.se så pratar vi mer!