Om att träna – eller inte träna

Denna vecka tappade jag träningsmotivationen helt. Gymkortet gick ut för denna gång, vädret lockade inte för utomhusträning och jag var trött efter många timmar på VFU varje dag. En del av mig visste ju att det skulle kännas bättre efter lite rörelse, det var ju huvudet som var trött och inte kroppen – och gymkortet var ju bara att förnya eller så är det ju ännu härligare att komma in efter att ha tränat ute i dåligt väder – men det gick ändå inte. Kunde inte förmå mig att ta mig iväg. Tack och lov så har ju jag privilegiet – för ja det är ett privilegium – att 90% av tiden vara motiverad och ha lust till att träna så efter att ha dividerat litegrann (okej ganska mycket första dagarna) med mig själv insåg jag att det var lika bra att släppa det för några dagar och lyssna på kroppen och hjärnan som ville vila och invänta motivationen igen. För – återigen tack och lov – så visste jag ju att den skulle komma tillbaka väldigt snart (och dessutom snittar jag typ 10 000 steg och 5 kilometers cykling om dagen nu med VFU och allt så jag rör ändå på kroppen). Men visst hade jag helt rätt, redan igår kom motivationen fram igen tillsammans med en strålande höstsol som ledde till ett långpass i skogen (där det var så fint som bilderna nedan visar) och nytt personbästa på hela femton kilometers löpning.

Det kanske inte funkar för alla, alla tycker inte om att träna och då förstår jag att det är svårt att invänta motivationen eller lusten till det, men det jag vill få sagt med detta är att om du precis som jag tycker att det är roligt majoriteten av tiden (eller för den delen, även om du inte tycker det) så behöver du inte vara så hård mot dig själv. Lyssna på kroppen och låt den vila när den vill och behöver det. För min del är det (delvis) vad som håller motivationen vid liv – att träningen sker på mina villkor, för att jag vill. Men mer om det en annan dag, nu väntar spikmattan och ett försök att bli av med huvudvärken som jag dragits med hela dagen.