Summertime

Nu var det ett tag sedan jag skrev igen. Sedan sist har jag jobbat en hel del, badat en massa, varit i Tansen, varit i Ronneby två gånger, Malmö en natt, Falun några gånger, fått besök från Schweiz, simmat Vansbro kortsim, haft möhippa för Josefine och sen varit brudtärna när hon och Anders gifte sig en galet varm dag i juli, tränat en del men också varit sjuk och tagit det lugnt, och mycket annat. Nu har jag äntligen några veckors ledigt innan skolan börjar i höst, men såhär har sommaren sett ut (det lilla jag fotat, har varit dålig på det i år):

En härlig dag vid Trollsjön i Tierp – fantastiskt ställe!

Älskar möhippa! Så kul att umgås massa kompisar en hel dag och göra roliga saker. När det dessutom är för en av ens bästa vänner blir det ju också lite extra speciellt!

Detta ställe! Två dygn här utan mobil eller kontakt med omvärlden var så välbehövligt!

Klarade Vansbro kortsim och därmed en svensk klassiker – korta!

Om möhippa är härligt så är ju bröllop ännu härligare! Jag träffade Josefine hos frisören vid 7.30, och kom hem vid 5.30 nästa morgon men var inte ens trött för jag var så exalterad efter dagen och natten… vilken grej att få vara med – och till och med stå bredvid dem fram i kyrkan – när två av ens bästa kompisar gifter sig och sen få fira tills solen går upp!

Fick som sagt besök från Schweiz en dag och det kändes precis som igår fastän det var 7 (!!!) år sedan jag var där.

Hade en härlig söndagkväll med pizza och kvällsbad och långa samtal om livet med en kär vän.

Såklart har inte livet varit guld och gröna skogar dygnet runt, men de där jobbiga stunderna med sömnlösa nätter eller breakdowns pga stress och trötthet fastnar ju inte på bild. Och även om det kanske på sätt och vis spär på bilden som ofta syns i sociala medier att allt är ”perfekt”, så väljer jag ändå att fokusera på och minnas alla de bra sakerna och stunderna i första hand. Det gör ju livet lite roligare än att minnas det sämre.

Livet kom emellan

Det var visst några månader sedan jag skrev sist – livet kom emellan helt enkelt. Det har varit massa plugg i skolan, jag har börjat jobba lite smått på mitt sommarjobb, har tränat inför kortvättern (som jag cyklar imorn!) och massa, massa annat. Här är iallafall ett axplock av vad som hänt sedan senast – har varit rätt dålig på att fota också tydligen.

Idag åker vi till Motala för att cykla Vätternrundan 100km imorgon – SÅ KUL! Packade och förberedde allt igår och det är ju nästan lika kul som själva loppet. Känner mig inte så redo som jag hoppats på – hade gärna cyklat några fler längre rundor – men det ska nog gå bra. Jag klarade det ju förra året!

Heja kroppen!

Igår trotsade jag förkylningen som jag dragits med i en månad snart och åkte tjejvasan. Tog det lugnt men fokuserade på bra teknik vilket gav ett resultat på 36 minuter snabbare än förra året – skönt när hård träning lönar sig! Trodde jag skulle vara däckad idag då jag egentligen inte borde startat med tanke på hur jag mådde, men jag mår riktigt bra idag också. Fortfarande rätt rejäl hosta men inte så mycket värre än innan. Tänk ändå vad kroppen är fantastisk! Tre mil på skidor och personligt rekord i hastighet (helt ärligt, har kanske åkt milen en gång i ungefär samma tempo, nu åkte jag tre mil i det tempot!), nästan ingen träning på en månad och en förkylning i kroppen och ändå presterar den så jäkla bra! ❤️? (rekommenderar dock ingen att åka tre mil med förkylning – var livrädd hela vägen att kroppen skulle balla ur totalt men ville inte missa det när jag laddat så länge för det)

Dagen innan åkte för övrigt dessa två kortvasan för första gången och jag var med som coach/chaufför/assistent/publik/hejarklack, vilket också var himla kul (och jag är så imponerad av deras prestation!). Har ju aldrig gillat det här med tävlingar egentligen, men när det är för skojs skull på det här sättet så älskar jag det! Både att köra själv och att vara med som hjälp, tydligen. Alla förberedelser, planering, stämningen, känslan efteråt….. underbart!

Något annat som är underbart är att fysiologi-tentan som jag skrev om senast blev godkänd!!! Ska inte säga att det bara berodde på mitt positiva tänkande, för det låg en jäkla massa plugg bakom också, men jag tror absolut att det bidrog. Allt blev ju exakt som jag sett framför mig innan!

I torsdags, innan avfärd till dalarna, skrev jag även tenta i anatomi som är vad jag sysslat med sedan senast jag skrev… använde samma taktik som senast – hårt plugg och positivt tänkande – och det kändes iallafall bra. Det visar sig om sisådär 20 dagar om jag blev godkänd även på denna.

Nu ska jag ut och njuta av solen en stund! Skulle vilja göra något – åka skridskor eller slalom tex – men kroppen behöver vila och jag hinner inte pga ska åka med Josefine till Gävle om några timmar, men kan åtminstone gå ut i solen tills dess.

Att oroa sig är som att gå på samma begravning flera gånger

I lördags skrev jag fysiologi-tentan, den största och svåraste på hela utbildningen sägs det. Den som femtio-sextio procent blivit underkända på vissa terminer. Har i sedan början av december när kursen började haft en konstant stress över hur det ska gå. 300 instuderingsfrågor att svara på och lära in svaren från. Latinska ord. Föreläsningar i mängder. Celler, molekyler, joner…. för någon som aldrig gillat kemi kändes det tufft och för att göra det hela ännu värre har vi under hela tiden också stressat upp varandra ”Gud jag kommer ALDRIG lära mig detta” ”jag är så orolig för tentan” ”jag kommer inte klara tentan”, osv. Någon gång i mitten av förra veckan när jag satt mina uppåt tio timmar om dagen och pluggade, insåg jag att jag måste ändra mitt mindset. Klart jag inte kommer lära mig om jag hela tiden intalar mig själv att jag inte kommer klara det (lite som klart jag kommer vara påväg att svimma av sprutorna om jag säger det till mig själv och hela världen, som jag skrev om här). Så jag bestämde mig för att tänka positivt istället; se framför mig hur jag fick tentan i handen, känna känslan av att kunna svara på allt, av att gå därifrån och känna att jag hade klarat det. Tänkte att jag ju klarat alla tentor hittills och att jag ju faktiskt har ganska lätt för mig när det gäller att lära mig saker, så varför skulle jag inte klara det denna gång?

Och vet du vad? Stressen minskade, svaren fastnade och när jag fick tentan i min hand kunde jag svara på första tio frågorna utan att ens behöva tänka efter. Sedan kom några frågor jag inte kunde alls (typ latinska ord som jag inte pluggat in) och några jag är osäker på men överlag – väldigt bra känsla! Jag vet inte om jag klarat den, det kan ju vara så att de svaren jag pluggat in från instuderingsfrågorna är fel eller för lite, men det kändes väldigt bra och jag kommer bli ordentligt besviken (och något irriterad på rättningen) om jag inte klarar den. Men framförallt – jag är och var inte lika orolig och stressad de sista dagarna (och klarar jag den inte så har jag ju ändå pluggat ordentligt och gjort mitt bästa så vad mer kunde jag gjort?!).

Det här kanske låter som skryt, eller som att tänk positivt så löser sig allt, men det handlar egentligen inte om min tenta specifikt. Det är bara ett exempel på hur hjärnan fungerar, hur stark tankens kraft är. Självklart hade jag inte haft samma bra känsla bara med positivt tänkande men inget plugg, det låg mycket hårt arbete bakom också, men som Mia Törnblom skriver i en av sina böcker; att oroa sig för något är som att gå på samma begravning flera gånger – först i tanken och sen i verkligheten. Och vem vill göra det, egentligen? Då är det ju bättre att se det positivt tills något annat är ett faktum (dvs resultaten kommer) och hantera det den dagen. För tänk om jag klarar den – då har jag ju oroat mig och varit stressad helt i onödan! Och klarar jag den inte så tjänar det ju ändå ingenting till att oroa sig för det i förväg, jag måste ändå göra omtentan.

Bild från när jag i fredags bestämde mig för att jag hade pluggat klart och åkte skidor i ett fantastiskt vinterlandskap istället

Förutom att det är ett exempel på positivt tänkande, så är det också ett exempel på law of attraction – attraktionslagen. Det vi tänker på, bra som dåligt, är det vi attraherar och drar åt oss. Det blev ju exakt som jag föreställt mig; kändes bra när jag kollade på och kunde svara på frågorna, gick därifrån med en härlig känsla av att nog ändå ha klarat det. Kan skriva massa om law of attraction men det sparar jag till ett annat inlägg. Det enda jag tänker säga nu är att var observant på dina tankar, inte bara kan de göra att du får ”gå på samma begravning” flera gånger vilket ju är tråkigt, jag tror också att de kan påverka din omgivning och ditt liv mer än vad du tror. Lite såhär:

Så, vad vill du vara, attrahera, skapa?

Och slutligen, några till bilder från fredagens skidtur som var så fantastisk fin:

And now we welcome the new year, full of things that have never been

2019. Nytt år – nya möjligheter, eller? 2018 avslutades i hundraåttio med fysiologikurs i skolan, sluta på jobbet, åka till Stockholm en helg med tjejgänget, träna (väldigt många mil skidor framförallt dessa sista veckor), ha lucia i skolan och temafest med programmet, fira jul, umgås med familj och vänner och däremellan också försöka hinna med lite vila. Firade in det nya året med en härlig kväll som gick alldeles för fort tillsammans med bra vänner, god mat, spel och väldigt många skratt. Bjuder på en bildbomb från de senaste en och en halv månaderna, även om det egentligen bara är en bråkdel av allt jag gjort:

 

Överlag var 2018 ett bra men omtumlande år. Året då jag efter mycket tänkande bestämde mig för att följa en dröm och säga upp mig och börja plugga igen, året då jag klarade Tjejklassikern (och påbörjade en till), då jag gjorde debut i triathlon och började träna crossfit, året då min farmor gick bort, då inte bara ett utan två hus där jag tillbringat mycket av min tid såldes vilket var jobbigare än jag förväntat mig även om det egentligen bara var hus. Ett år då jag rest runt halva Sverige som vanligt; Dalarna, Stockholm, Blekinge, Skåne, Karlstad… då det blev en favorit i repris med en vecka i Nice med familjen och där vi hann besöka både Frankrike, Monaco och Italien. Där vintern bröd på skidåkning och snö långt in i april och sommaren sedan bjöd på utlandsvärme under flera månader. Det blev ett år av glädje, men också av sorg. Och ännu ett år där jag lärt mig ytterligare lite mer om vem jag är, vad jag vill göra och hur jag vill leva mitt liv.

Med det är det dags att stänga kapitlet om 2018 och påbörja ett nytt, och jag kunde inte vara mer redo. Ser fram emot 2019 med allt vad det innebär: utbildningen som bara blir intressantare och intressantare (om än väldigt jobbig med sjukt mycket plugg just nu), praktik till hösten, mer yogajobb och förhoppningsvis ett givande sommarjobb så småningom, att göra klart ytterligare en tjej/kortklassiker och fortsätta känna rörelseglädje, att kanske göra debut på en längre triathlondistans till sommaren och framförallt: att fortsätta leva livet på det sätt som får mig att må bra, att fortsätta sträva efter balans i livet. Jag har två intentioner för 2019: ”grounded and free” och ”how is this perfect?”. 2018 har varit ett år där jag inte riktigt känt att jag haft fötterna på jorden hela tiden, där karusellen ibland snurrat lite för fort (som ganska ofta i perioder i mitt liv) och det är något jag vill försöka bli bättre på att inte känna i år. Jag vill bli bättre på att landa, stanna upp, känna mig stabil och trygg och på så vis också kunna njuta av frihet och äventyr. Det finns ett citat som jag brukar prata om på yogan ibland som jag hörde på någon klass någon gång – root down to lift up – och det är lite så jag tänker mig det. För att kunna blomma ut, känna frihet och öppenhet, så behöver man också ha tydliga, starka rötter nedåt som stabiliserar och fångar upp när det svajar. Den andra intentionen är kanske mer av ett mantra och taget rakt av från Johanna/Global yoga som skrivit om detta på sina sociala medier men jag tycker det säger det så bra. How is this perfect – hur är detta perfekt? Det betyder inte att allt måste vara perfekt jämt, det handlar bara om att hitta perfektionen i det som inte är det. I det lilla bor det vackra, osv…

Med de orden; 2019 nu kör vi!

You can do anything, but not everything

Så, de senaste veckornas tentaplugg och jobb och hälsa på familjen och party och träffa kompisar och träna tog ut sin rätt och nu ligger jag däckad hemma. Tror jag hade feber igår, idag känner jag mig för visso piggare men inte helt bra. Var påväg att stoppa i mig några alvedon och gå till det obligatoriska seminariet igår – och jobbet idag – men sen insåg jag att sjukdom faktiskt betyder att kroppen behöver vila så fick bita i det sura äpplet och göra kompletteringsuppgiften (tack och lov rätt enkel) igår och jobba hemifrån idag. Resterande tid har jag legat under en filt i soffan och kollat på min nya addiction New girl (vilket även är exakt vad jag ska göra bara jag skrivit klart detta, tillsammans med lite glass).

Några roliga saker sedan senast: har hälsat på familjen i Ronneby (vilket jag inte har en enda bild ifrån visade det sig), skrivit första tentan på Fysioterapeutprogrammet och firat den med tentafest med klassen, och i lördags höll jag och två till tjejer uppvärmning på Uppsalaruset i Sunnersta.

Nu ska jag fortsätta vila, tack och lov har vi inte ens något att göra i skolan just nu OCH jag har lämnat över det mesta till Emmie så har inget jobb att göra heller. Ganska tråkigt att vara sjuk just därför dock (okej det är alltid tråkigt att vara sjuk och jag är svindålig på det förutom typ första dagen då det är skönt, men hade redan en vilohelg med över ett dygn i soffan och kollade på tv vilket typ aldrig händer annars, så hade inte riktigt behovet av lugna dagar nu igen…). Jag hade ju gärna använt mina lediga dagar till något roligare än att ligga hemma själv, typ träna, umgås med kompisar, vara ute eller jobba på gymmet. Men that’s life och nu får jag verkligen practice what I preach: lyssna. på. kroppen. Så, tillbaka till soffan och New girl! (Ps. Har du inte sett det så kolla, I love it! Avsnitten är dessutom bara 20 minuter så även om man kollar typ 10 avsnitt så har inte hela dagen gått som när de är en timme, bästa!)

Make your passion your living and you’ll never work another day in your life

Du vet uttrycket att knyta ihop säcken?! Har du någonsin varit med om att det faktiskt sker, upplevt känslan av att säcken faktiskt knyts, att cirkeln sluts, efter åratal av tankar, funderingar, drömmar och jobb? Det har jag. Eller, jag är där nu. Jag kan inte beskriva känslan jag i princip konstant går runt med på ett bättre sätt än så. Det är som sockerdricka som bubblar inombords, som ett stormigt hav som rusar fram i varenda cell i kroppen, som ett fyrverkeri på nyårsafton.

Det är rätt sjukt hur långt vi kan komma bara med tankens kraft (och såklart vara öppen för möjligheter som ges, och våga testa sig fram, och en hel del hårt jobb). Idag har jag nämligen gjort något som jag drömt om ganska länge; jag har för första gången föreläst för (eller snarare haft workshop/samtal med) ett gäng ungdomar om stress och hur vi kan förebygga och hantera stressen. Har haft denna dröm i typ tio år, att få föreläsa och att jobba med ungdomar, men att den skulle slå in nu, ”bara sådär”, en solig måndag i oktober, det hade jag inte trott ens för en vecka sen. Och samtidigt; så självklart, så rätt. Som sagt, säcken knyts ihop. Cirkeln sluts. This is it. This. Is. It.

Jag blev en gång i en förvirrad period över vad-vill-jag-bli-i-mitt-liv tipsad om en övning som gick ut på att skriva ned alla drömmar en någonsin haft på ett papper och sedan vad det var som lockade med de yrkena/drömmarna. Uppgiften var sedan att hitta ett samband mellan de olika faktorerna för att på något sätt hitta exakt det en vill göra och vara i livet. Jag gjorde övningen – jag tror till och med jag har kvar papperet någonstans – och mitt samband var i princip inspirera, instruera och utbilda och/eller kopplat till hälsa på något sätt. Ridlärare, skribent, au pair, socionom, folkhälsopedagog, yogalärare, fysioterapeut…

Till saken hör att jag för inte så många år sedan hatade att prata inför folk. Eller rättare sagt, jag gillade det men jag var alltid sjukt nervös innan och under så till den grad att jag inte hade en aning om vad jag sa. Ändå drömde jag om att föreläsa. Inspirera, instruera, utbilda… Scenskräcken blev lite bättre under studietiden i Kristianstad när grupparbetena nästan alltid handlade om saker en brann för och var påläst inom och på jobbet de senaste två åren har jag ju pratat inför folk stup i kvarten – även på engelska inför nästan hundra personer – utan några problem. Som yogalärare har jag ju också tränat på det och är aldrig nervös inför en klass längre (i början var jag dönervös…) – och förra veckan instruerade jag dessutom hela klassen på engelska pga att det var en icke-svensktalande deltagare där. Åter igen: utan problem. Inspirera, instruera, utbilda… kopplat till hälsa…

Så i torsdags fick jag ett samtal och long story short; idag var jag alltså i Stockholm och föreläste för nyanlända ungdomar om stress och stresshantering via en organisation som heter Stiftelsen Choice. Tanken är att jag ska komma tillbaka fler gånger och prata om andra hälsorelaterade ämnen också. Inspirera, instruera, utbilda… hälsa… Jag har haft den här känslan av att cirkeln sluts i några månader nu, typ sedan jag började fysioterapeututbildningen, men i och med detta blev känslan ännu starkare. This is it. Jag är verkligen på väg nu. Och det handlar inte bara om föreläsningar även om det såklart är en del, det handlar om yogan, om utbildningen och allt vi lär oss där (har snart köpt alla böcker fastän jag typ inte behöver bara för att de är så intressanta så vill ha dem kvar efter kursen…), om framtida yrken och arbetsplatser och arbetsuppgifter som den kommer innebära, leda till, möjliggöra, det handlar om alla tankar och idéer jag har för både den närmaste och långsiktiga framtiden, om att sitta och jobba på ett tåg på väg någonstans i Sverige, om att göra tjejklassikern och träna crossfit, om livet och om att våga följa sina drömmar. Det handlar om känslan inombords, om energin som bubblar som sockerdricka, om att äntligen, efter så många år av sökande, känna att jag har hittat rätt. Hittat hem. This is it. Säcken knyts långsamt ihop nu, cirkeln slut. This. Is. It.

This.

Is.

It.

I guess home is where your heart is, after all.

Dalahöst när den är som bäst

Hösten hörrni – hur härlig är den inte?! Igår tog jag och mamma en kort löptur på kvällen efter en heldag med jobb och plugg, och idag började jag dagen med ett träningspass ute på Lugnet med systrarna Kallurs Motionsklubben och sen en promenad upp till hoppbackarna och bara titta hur fint det är överallt:

Sista bilden är från @motionsklubben på Instagram. Det var ett ganska enkelt upplägg på passet men väldigt kul och man får ju lite extra pepp när man tränar tillsammans med folk (totalt var vi nästan 50 stycken). Kommer kännas i benen imorn! Lägg dessutom till några plusgrader och strålande höstsol så har ni receptet på en perfekt lördagmorgon!

Sen har jag tillbringat resten av dagen under en filt i fåtöljen; läst, druckit te, ätit kanelbulle (och mat innan såklart) och sovit en stund. Så skönt och precis vad jag behöver! Vill spendera fler helger såhär i höst, inte nödvändigtvis i dalarna men med tidiga kvällar, tidiga morgnar, träning och mysiga dagar. Nu ska jag baka kladdkaka och duscha och fixa mig innan släkten kommer hit på middag.

What we learn with pleasure, we never forget

Så, lite mer än tre veckor har gått på fysioterapeutprogrammet och hittills känns det så rätt! Förvisso har jag tillgodoräknat mig en hel del och inte varit i skolan överdrivet mycket vissa dagar, men det som jag varit med på har varit väldigt intressant. Vi har börjat lite smått med rörelse- och hållningsanalys, beteendeförändringar och motivation. Just nu mest touchar vi vid allt, men nästa kurs (som börjar om en och en halv vecka) är psykologi där det redan då blir mer fördjupning, sen lite mer av övergripande och i december dyker vi rakt in i anatomi och fysiologi. Några av de svåraste och jobbigaste kurserna på hela utbildningen sägs det, men det ska också bli så intressant! (Dessutom har jag ju läst lite sånt redan så inbillar mig att jag iallafall har lite försprång tack vare det). Hursomhelst så känns det som sagt väldigt bra och för varje föreläsning vi har, och åtminstone varje ny föreläsare vi har, så kommer jag på ytterligare en sak/ett ämne jag vill jobba med. Listan har alltså gått från tre-fyra saker som jag skulle vilja fokusera på till sju-åtta på tre veckor, och då har vi bara touchat på ytan av saker… Det blir väldigt spännande att se var jag hamnar efter dessa tre år – men det är ju exakt det som är det fantastiska med livet!

Förutom studier så har jag jobbat lite, varit på lite nollningsaktiviteter, hängt med mamma och lillebror i Stockholm en eftermiddag och firat födelsedag. Av oklar anledning har jag knappt fotat någonting de senaste veckorna men här kommer det lilla jag har.

Svingod pizza i Stockholm, på Meno Male i typ Vasastan (mvh tjejen med sämst lokalsinne)

Haft praktiska övningar och examinationer där en fick gå i träningskläder hela dagen – drömmen!

Temafest på nollningen – lag Danzbandzveckan! (Alla lag hade festivaler som namn)

Bra löptur häromdagen – personbästa i distans! Delvis pga sprang här och det var så skönt så ville inte springa hem igen:

Druckit ungefär 10000000 koppar te de senaste veckorna…

Fick besök av Josefine en natt innan hon skulle till Stockholm på kurs. Vi gick på italiensk restaurang och åt pizza och drack bellini och vin, och sen på Miss Voon som är en bar högst upp på ett hotell och drack drinkar.

Hade avslutningsgasque (= sittning, dvs finmiddag) i lördags för nollningen. Förutom att studierna i sig är roliga (och tur är väl det…) så är ju alla sittningar en av höjdpunkterna med att vara student igen!

Nu ska jag eventuellt pallra mig ut på en kort joggingtur. Har träningsvärk från helvetet rent ut sagt sedan måndagens benpass på gymmet, men skulle vilja springa en sista runda innan söndagens lopp och imorrn är gränsfall, speciellt för löpning. Fredag och lördag blir iallafall garanterat vilodagar så benen är pigga till söndag! Ska bli så kul, även om jag också är lite orolig eftersom förra året var fruktansvärt… Men siktar – som det ser ut nu – på att springa med en bra känsla hela vägen snarare än på en bra tid.

En kort klassiker mot cancer

Den 30 september påbörjar jag kortklassikern för andra gången (well, förra var ju tjejklassikern men det är ju mer eller mindre samma sak), denna gång i sällskap av mamma och Jost.

Klassikern startar för oss med Rosa bandet-loppet och inspirerad av det har jag valt att göra den här klassikern till en god gärning och startat en egen insamling till Cancerfonden, med målet att samla in minst 1000kr/lopp under året. För alla de som slåss mot cancer idag, för de som inte kan röra på sig och delta i loppen själva men kanske drömmer om att en dag göra det, och för alla de som inte finns kvar här bland oss. Jag hoppas du vill vara med och bidra – kanske kan du skippa den där take away-kaffen eller godisbiten eller tröjan du vill ha och lägga några kronor på detta istället. ❤️ du hittar insamlingen genom att klicka här.