Self care

Imorse vaknade jag med en ångest jag inte haft på väldigt länge – sådär som det gärna blir när man (jag) kört på lite för hårt lite för länge. Efter en stund på yogamattan i ett försök att lindra den gjorde jag det (för mig) enda rimliga en sådan dag: avbokade alla planer för dagen, bäddade ner mig på soffan med en kopp te, fulgrät hysteriskt i en timme, läste böcker, sov och sen lite rörelse när kroppen längtade efter det. Det blev nästan fyra mil på cykeln men helt utan krav på tid, distans eller prestation utan bara fokus på att ge kroppen det den är skapt för och den bästa medicinen som finns. Åt lunch och spenderade resten av dagen i soffan också, lika som jag ska göra resten av kvällen så är förhoppningsvis imorgon en bättre dag.

för visso en gammal bild men ungefär såhär har dagen sett ut (förutom att jag läst andra böcker)

Summertime

Nu var det ett tag sedan jag skrev igen. Sedan sist har jag jobbat en hel del, badat en massa, varit i Tansen, varit i Ronneby två gånger, Malmö en natt, Falun några gånger, fått besök från Schweiz, simmat Vansbro kortsim, haft möhippa för Josefine och sen varit brudtärna när hon och Anders gifte sig en galet varm dag i juli, tränat en del men också varit sjuk och tagit det lugnt, och mycket annat. Nu har jag äntligen några veckors ledigt innan skolan börjar i höst, men såhär har sommaren sett ut (det lilla jag fotat, har varit dålig på det i år):

En härlig dag vid Trollsjön i Tierp – fantastiskt ställe!

Älskar möhippa! Så kul att umgås massa kompisar en hel dag och göra roliga saker. När det dessutom är för en av ens bästa vänner blir det ju också lite extra speciellt!

Detta ställe! Två dygn här utan mobil eller kontakt med omvärlden var så välbehövligt!

Klarade Vansbro kortsim och därmed en svensk klassiker – korta!

Om möhippa är härligt så är ju bröllop ännu härligare! Jag träffade Josefine hos frisören vid 7.30, och kom hem vid 5.30 nästa morgon men var inte ens trött för jag var så exalterad efter dagen och natten… vilken grej att få vara med – och till och med stå bredvid dem fram i kyrkan – när två av ens bästa kompisar gifter sig och sen få fira tills solen går upp!

Fick som sagt besök från Schweiz en dag och det kändes precis som igår fastän det var 7 (!!!) år sedan jag var där.

Hade en härlig söndagkväll med pizza och kvällsbad och långa samtal om livet med en kär vän.

Såklart har inte livet varit guld och gröna skogar dygnet runt, men de där jobbiga stunderna med sömnlösa nätter eller breakdowns pga stress och trötthet fastnar ju inte på bild. Och även om det kanske på sätt och vis spär på bilden som ofta syns i sociala medier att allt är ”perfekt”, så väljer jag ändå att fokusera på och minnas alla de bra sakerna och stunderna i första hand. Det gör ju livet lite roligare än att minnas det sämre.

Life happens at the end of your comfort zone

Under våren när jag tränade så tänkte jag mycket på det här med att våga pressa lite hårdare och att jag ofta – både i träning och de lopp jag dittills gjort – har svårt att ta ut mig helt. Jag fegar för jag vill orka runt hela rundan/loppet vilket resulterar i att jag ofta har energi kvar efteråt. Efter att ha funderat på det, upplevt det på både Tjejvättern och Tjejvansbro och pratat med folk om det har jag börjat pusha mig lite hårdare när jag tränar, börjat testa mina gränser och se hur mycket jag klarar. Och majoriteten av gångerna är det ju mer än vad jag tror, även om det kan vara riktigt jävla jobbigt under tiden. Det har gått så pass långt att jag nästan kan gilla det, kanske inte för stunden, men efteråt. Känslan av att ha använt hela sin fysiska kapacitet, av att kroppen har fått jobba på max, av att den har fått göra det den faktiskt är skapt för. Och för att det är kul när en klarar mer än en tror!

Hursomhelst, det har inneburit att jag kört minitriathlon för mig själv två gånger, kört en träningstävling i triathlon förra veckan, sprungit mycket och framförallt snabbare än någonsin tidigare, osv. I helgen slog jag personbästa på milen efter att bara ha löptränat sedan början av juni sedan hälsporren, till exempel. Idag hade jag en riktig pissdag med trötthet och ont i magen och less på allt (mest pga den tiden i månaden, ni som vet ni vet…….) vilket slutade med att jag åkte hem tidigare från jobbet, köpte glass när jag handlade på vägen hem och jobbade från balkongen (och klämde nästan hela glasspaketet, haha) de sista timmarna. Var påväg att ta vilodag för jag kände bara nejnejnej till allt, sådär så jag ville mest dra täcket över huvudet och vakna om nån vecka, men sen tänkte jag ett steg längre, på de stundande loppen (Stockholm Triathlon på söndag och Tjejmilen veckan efter) och framförallt på att om det är någonting som gör humöret bättre så är det ett riktigt kickass-svinigt jobbigt träningspass så jag drog på mig löparkläderna och gick ut. Sprang fem kilometer och försökte snitta nästan en minut snabbare per kilometer än mitt vanliga tempo för att delvis träna på högre hastighet än vanligtvis, för att bli sådär riktigt jäkla (skönt) trött och för att jag behövde testa gränserna lite inför loppen och det gick bra – var fyra sekunder från mitt tidigare personbästa på fem kilometer (som jag på något oklart sätt tog totalt otränad när jag sprang blodomloppet häromåret) och jag klarade tidsmålet för dagen med femton sekunders marginal. Känslan efteråt? Nästan kräkfärdig men det var SÅ SKÖNT (inte kräkfärdigheten då men endorfinerna och allt!!). Nu är jag astrött och ska sova tidigt, förhoppningsvis blir imorgon en bättre dag.

Ps. Hur härligt är det inte att hösten snart är här?!?! Älskar att slänga ihop en god soppa och tända ljus och krypa upp i soffan med en bra bok. Längtar så efter kyligare dagar!

Fall is about letting go of the old to create space for the new

Sommaren, eller iallafall semestern, är nu över och jag har varit tillbaka i vardagen och jobbat en vecka redan. Den här sommaren har varit helt fantastisk och jag tänker inte ens försöka att återberätta allt som hänt men kort sagt så har den varit en äkta sommar med massa sol och bad, en hel del träning – inklusive några lopp! -, vänner och familj, äventyr och aktiviteter och ganska många lata timmar i solstolen med en bok. Har hunnit vara i Dalarna väldigt länge, i Ronneby, i Malmö och i Gimo. Varit på bröllop, 25-årsfest, 50-årsfest, namngivning och begravning. Har njutit massa av naturen och testat lite nya aktiviteter, sett mängder av solnedgångar och badat under dygnets alla timmar. Helt enkelt exakt den sommar jag drömt om och velat ha så länge! Och lite såhär har det sett ut (inser dock att jag varit så upptagen med att leva och njuta av livet att jag inte fotat så mycket som jag brukar, men en del bilder har jag ändå):

Och nu är jag redo för hösten! Exakt vad den kommer innehålla visar sig om någon vecka, men planen och förhoppningen är att jag på ett eller annat vis kommer återgå till skolbänken. Mer om det senare. Dessutom ska jag köra mitt första riktiga triathlon (!!!!) i Stockholm redan nästa helg, springa Tjejmilen helgen efter det, fylla 26 och fortsätta med företaget. Och mycket annat såklart.

Angående företaget så har jag under sommaren utbildat mig till KRAFT-instruktör vilket innebär att jag kommer kunna börja erbjuda personlig träning för den som fått ett fysisk aktivitet på recept utskrivet eller som bara vill komma igång med träningen. Det kommer finnas möjlighet både att träna med mig (i Uppsala framförallt) men också att få enklare träningsprogram att genomföra hemma. Låter det intressant? Skriv en kommentar eller skicka ett mail till hello@josefintrogen.se så pratar vi mer!

Summertime and the living is easy

Sommaren kom och semestern kom och jag har inte skrivit något på evigheter inser jag. Igen. Prioriterar helt enkelt att leva istället för att blogga om det. Och när jag har tid att skriva har jag prioriterat att läsa en bok eller lyssna på webbföreläsningar till den distanskurs jag anmält mig till under sommaren. Så, jag tar nya tag med bloggen i höst. Tills dess, ett axplock av vad som skett de senaste veckorna. Mest sol och bad och träning och friluftsliv och vänner och familj som ni kan se. (Men låt er inte luras av bilderna för mycket, det har också varit tråkigare saker som en svinjobbig men väldigt fin begravning och lugnare saker som en hel del tid själv i en solstol med en bok i handen – det är det som kallas balans).

Tjejvättern 2018

Igår cyklade jag alltså Tjejvättern och det var så mycket roligare och bättre och lättare än vad jag förväntat mig och jag är så jäkla stolt över mig själv som klarade det! Mer om det nedan, här kommer en recap av helgen och loppet:

Åkte till Motala på fredag eftermiddag och hämtade nummerlapp och sen vidare till Vadstena där vi (jag och mamma som var med som support och serviceteam och chaufför) bokat boende. Såhär fantastiskt fint var området där vi bodde (boendet var dock vandrarhem så det var som vandrarhem brukar vara). Åt god pasta på en mysig restaurang (dock med lite halvdålig service men vi är inte dom som klagar utan mest skrattade åt allt, haha) mitt på torget.

På lördagen ringde klockan 05.45 efter alldeles för lite och dålig sömn för min del (mvh börjar bli gammal och kan inte sova borta). Packade ihop, förberedde det sista, gjorde frukost och så körde vi mot Motala. Nervositeten var ett faktum men fick iallafall i mig en macka och smoothie. Väl framme var det bara att fortsätta äta, fixa iordning cykeln och mig själv och sen gick vi till starten. Kollade på folk (finns mycket intressanta människor på såna här event!) och var så nervös så jag trodde jag skulle spy, haha.

08.52 gick sen starten och loppet var igång! Första två milen rusade förbi och kroppen kändes sjukt bra, förutom en känning i baksidan av vänster lår. Tack vare att motorcykeln på bilden ovan åkte framför ett par kilometer så kunde jag inte stressa iväg vilket jag ofta gör när jag cyklar själv, istället hittade jag nästan direkt ett lugnt och bra tempo och skön kadens (tramphastighet) där jag cyklade i 23-24 km/h (mitt mål var att snitta minst 20 km/h om det kändes ok) och där pulsen och andningen var helt normala (okej nästan, pulsen var fortfarande hög och andningen snabb pga nervositet) och det kändes som jag kunde cykla för alltid – precis den känslan jag ville ha! Funderade på att skippa första depån för jag hade fått tips om det eftersom det är värsta backen på loppet precis efter, men valde ändå att stanna snabbt och dricka blåbärssoppa och äta en bulle. Passade även på att stretcha baksidan vilket gjorde att känningen släppte helt. Sedan började stigningen till Omberg, den ökända – och i stort sett enda rejäla – backen på Tjejvättern. Fick inte i lägsta växeln fram men klarade mig på tvåan och lägsta bak tack och lov, cyklade hela vägen upp vilket var jobbigt ja men ändå inte så jobbigt som jag trott. Någonstans här var tre mil avklarade vilket gjorde mig rätt chockad både i hur pigg jag kände mig och hur snabbt det gått. Väl uppe var det superfin utsikt och sen fortsatte färden ner igen. Smal väg, halvdålig asfalt och ganska mycket svängar gjorde de där 40 km/h som jag kom upp i ganska läskiga men ville inte heller bromsa och missa fart och att därmed kunna spara energi när jag var nere. Härlig känsla dock att swisha ned i den fina naturen och våga lita på sig själv och cykeln och det gick ju bra (det fanns dessutom de som åkte ännu snabbare ned, och i klunga till på köpet).

Sen fortsatte det med några mil platt, fyra mil passerades och någonstans efter fem mil (minns knappt när vi passerade fem dock?) var det dags för depå två. All vätska jag hällt i mig gjorde sig påmind så det fick bli ett lite längre stopp denna gång med toabesök och ännu mer blåbärssoppa, energidryck och bulle. Kände mig sjukt pigg fortfarande och var chockad över hur snabbt det gått. Och något förundrad över att jag då cyklat från Mockfjärd till Falun (mäter alltid alla distanser i avstånd från Mockfjärd i mitt huvud fortfarande). Skickade en snap till mamma för att förbereda henne på att det gick snabbare än förväntat innan jag cyklade vidare:

Plötsligt hade jag sen cyklat sex mil och sen sju mil och någonstans där började helvetet, om man får kalla det så. Sakta började knäet (vänster så samma som jag känt av låret i början) göra ont och ganska snabbt eskalerade det till brutal smärta (tänk: ungefär som det nog känns av att någon sticker knivar i dig, inte för att jag testat det men….). Vid tredje depån, någonstans vid 77 kilometer stannade jag, ”sprang” till sjukvårdstältet och fick benet tejpat. Mer bulle och blåbärssoppa och en energibar och sen vidare igen. Men solkräm och svett gjorde att tejpen satt i ungefär en minut vilket gjorde att smärtan ganska snabbt kom tillbaka (eller flyttade sig, oklart vilket då mitt minne är att det var framsida knä som gjorde ont först och baksida sen men jag kan ha känt det som framsida fast det var baksida/mitt i knäet). Hursomhelst var sista 25 kilometerna (loppet är 102 kilometer pga ny bansträckning) fruktansvärda och jag fick verkligen träna pannbenet, ta kilometer för kilometer. Eftersom det varken hjälpte att cykla snabbt eller långsamt så försökte jag trampa på rätt bra trots smärtan men det gick sådär tills sista milen och framförallt sista fem kilometerna. Då kände jag att ge upp där med en mil kvar (eller ännu mindre med fem kilometer bara inne i Motala kvar) för ett ont knä var inte ett alternativ när jag kommit så långt och kände mig så pigg i övrigt och att cykla långsamt hjälpte inte ett dugg utan skulle bara dra ut på lidandet så jag trampade som en galning (kändes det som iallafall), ignorerade smärtan fullständigt och tänkte att i värsta fall får någon fixa fram en rullstol eller komma med sjukvårdare och linda knäet vid målet eller bära mig till bilen. Så jag trampade och trampade och trampade och så kom jag in vid Göta kanal, hörde speakern i högtalarna, började se folk längs staketet som hejade och plötsligt var jag i mål, fick en medalj av ett barn och bara stod där. Försökte ta in att jag var i mål, gick några stapplande steg framåt (japp jag kunde gå trots allt!) och försökte se mamma. Lyckades inte och tänkte – gråtfärdig – ”nej hon hann inte hit, hon missade att det gick snabbare än vi trott” men sen plötsligt ropar hon på mig och vinkar och kommer med choklad-guld-medalj och fotar och jag bröt ihop fullständigt och skrattade och grät om vartannat. Förutom knäet – och uppenbarligen den mentala tröttheten – så kände jag mig helt okej ändå. Var inte supertrött fysiskt (jämfört med löpningen och skidorna) och hade inte ont någon annanstans. Satte mig mot ett träd för knäet började ge upp, proppade i mig dextrosol och vatten och resorb eftersom det ändå varit en jäkla prestation och ett rejält jobb för kroppen – och fortsatte skratta och gråta i en salig blandning.

Lyckades sen ta mig upp, halta bort till matståndet och hämta mat och satte oss i en park medan jag åt. Sen fick jag massage innan vi gick (haltade….) för att hämta diplom och sen bort till bilen, åkte till stranden för ett dopp och sen vidare hem.

Kom hem vid halv nio, åt pizza, duschade, hade på heat lotion på benet och la mig rätt tidigt. Vaknade halv nio imorse – pigg, utvilad och utan ont någonstans. Kände av knäet lite när jag gick i trappan ut, men inte annars och kroppen i övrigt är helt fit for fight igen. Det känns nästan lite tråkigt att inte känna av det mer, nu känns det nästan inte som det var en lika stor bragd – men bara nästan! Framförallt är jag – oavsett hur lite eller mycket trött och sliten jag är idag – så galet imponerad och stolt över mig själv och min kropp som klarade att cykla 102 kilometer, på mycket bättre tid än jag trott (hade räknat med 5,5-6 timmar och cyklade på 4.43) OCH utan att vara trött och sliten dagen efter! För även om en del av mig (typ prestationsångesten) tycker det känns tråkigt, så betyder det ju framförallt att jag faktiskt har tränat och förberett mig väldigt bra, och att min kropp är stark och i bra form! 10 mil när man bara tränat grenspecifikt i lite över en månad är långt och en jäkla prestation. Så heja kroppen och heja livet och heja mig själv! Och Tjejvättern – vi ses garanterat snart igen för du var himla bra!

Nu är det dags att ladda om för del fyra av tjejklassikern: en kilometer simning i Vansbro tjejsim. 8 juli, nästan på hemmaplan, är det dags! Ser fram emot det för det är bannemig himla roligt med lopp – så länge den enda tävlingen är mot sig själv och att genomföra det. Alla människor, stämningen, planeringen och förberedelserna, nervositeten innan, känslan under och stoltheten när man klarat det. Det blir garanterat mer sådant i framtiden – frågan är bara i vilken idrott och vilken distans…… det får framtiden visa.

One day you will leave this world behind, so live a life you will remember

Ibland händer saker som, oavsett hur förberedd man är, ändå blir en chock när det väl sker. Som lämnar dig med massa känslor och tankar. Så blev det häromdagen och utan att gå in på fler detaljer så har det varit omtumlande dagar med en känsla av overklighet och många tårar. Hursomhelst, imorgon åker vi till Nice och det blir skönt att komma iväg och vara ledig och umgås med familjen.

Slänger in ett gäng bilder som jag tagit med kameran (mest, några från mobilen också) men inte redigerat förrän nu.

Cyklade ett långpass idag för övrigt – 77,5 kilometer! Svinjobbigt sista tjugo så det blir spännande att cykla 102 kilometer om två veckor…..

Nu: sovdags!

Outdoors is cheaper than therapy

Nåja, lite överdrivet kanske men det jag ville säga var att vi fixade vår uteplats idag, beställde soffa häromdagen så nu är det supermysigt (fattas lite saker dock) och jag kommer spendera varenda kväll (och dag) nerbäddad här! Såhär ser det ut hittills:

Det som fattas är andra stolar och bord där vid alla odlingar + allra helst en hylla till alla krukor eller en spaljé att sätta bakom när tomaterna börjar växa, ett bättre soffbord, insynsskydd till hela räcket och sen små glödlampor att sätta längs räcket vid soffan så det blir lite mysigare. Plus helst mer växter och sånt men tror att alla tomater kommer vara nog bara de börjar växa mer (förra året blev de ju gigantiska iallafall)…

Balans i livet

Tog sovmorgon imorse och vaknade typ elva, det var riktigt längesedan det hände men så himla skönt! Sen gjorde jag pancakes som vi åt på balkongen i solen och så har jag tillbringat nästa hela dagen där. Läst, sått lite mer, fixat med cykeln (skruvat åt allt nu när jag cyklat några mil på den), målat naglarna och bara njutit av att inte ha några måsten eller tider att passa på hela dagen. När solen försvann bakom molnen och husen tog jag den planerade cykelturen. Det blev nästan 27 kilometer, kortare än jag planerat men inte heller en särskilt lång fikapaus, bara stannade och drack lite vatten och åt ett par äppelklyftor snabbt. Men härligt var det och snart är jag ju uppe i en tredjedel av Tjejvättern utan att det känns som för mycket iallafall. Skönt att se att träningen tar sig även om det tyvärr inte är supermycket tid kvar. För första gången i hela mitt liv måste jag nog börja planera min träning lite mer noga för att hinna träna så mycket och det jag vill innan loppet (loppen, har ju simningen i juli sen!).

Hursomhelst, den här helgen har innehållit den perfekta blandningen av träning och rörelse, gott att äta och dricka, socialt umgänge och bara lugn och ro och återhämtning. Balans i livet helt enkelt!

Förresten, kolla vad det växer i de jag sådde häromdagen:

Love life

Aaaaah livet!!! Sån himla härlig dag idag! La mig tidigt igår och vaknade tidigt idag, gick på en superrolig yogaklass, åt brunch med Maja och fortsatte med häng i solen på vår balkong någon timme. Sen åkte hon hem och jag mötte upp Lisa och Emelie på stan för rosévinspremiär och sen cyklade vi hem till Lisa och åt middag och hade filmkväll. Aktiv och fullspäckad men ändå skön och avslappnad dag – precis som jag älskar det!

Imorn ska jag cykla ett längre pass om benen tillåter (har träningsvärk IGEN) och städa och så här hemma. Resten av dagen ska jag bara chilla. Hoppas på sol så en kan sitta på balkongen men vi får se. Förresten – jag sådde frön i onsdags och idag såg jag att några börjat komma upp, så coolt att det går så snabbt!

Persiljan kom upp häromdagen för de sådde jag för rätt längesen, men tror inte den mår så bra eftersom det bara är i ett litet hörn av krukan och de som är växer rätt dåligt.

Nu är det sovdags!