Vätternrundan 100

I söndags cyklade vi alltså Vätternrundan 100km (aka Kortvättern). Jämfört med i år var förra årets Tjejvättern (samma bana men dagen innan och för bara tjejer) a walk in the park. Det blåste uppemot 20m/s i vindbyarna (och det är många vindbyar när man cyklar på de öppna slätterna längs med Vättern), regnade störtskurar emellanåt och redan vid första depån efter 33km var jag helt sopslut och började känna av mina knän. Mitt mål från början var under fyra timmar, det ändrades sedan till att slå förra årets tid (4:43) och sedan till att bara ta mig i mål. Slutresultatet blev 4:25 vilket helt klart får ses som godkänt. Det bra med att cykla Vätternrundan 100km istället för Tjejvättern var att Halvvättern gick samma dag och till stor del samma bansträckning förutom en extra runda på fem mil, så det fanns många klungor att hänga på och ta hjälp av. Utan dem som drog i motvinden hade tiden blivit mycket sämre och orken ännu lägre.

Hur som helst, nu är 3/4 grenar i andra Tjej- (eller kort- det är ju samma) klassikern klar och bara simningen återstår. Det enda jag är orolig inför där är vattentemperaturen – är det kallt blir det ju riktigt jobbiga 25-30 minuter. På tal om kallt vatten, såhär fint (men riktigt jäkla kallt) var det när vi tog ett kvällsdopp i Vättern innan läggdags på lördagen:

Det är ändå något speciellt att ta ett dopp i en kall sjö, knata tillbaka upp till stugan och krypa ned under det varma täcket, somna med fönstret öppet och vakna till ljudet av fiskmåsarna. Precis som när vi var små och var i stugan i Tansen (eller för den delen hemma i Mockfjärd bara). Det är nog det jag saknar mest här i Uppsala – sjöar nära för spontana bad.