Self care

Imorse vaknade jag med en ångest jag inte haft på väldigt länge – sådär som det gärna blir när man (jag) kört på lite för hårt lite för länge. Efter en stund på yogamattan i ett försök att lindra den gjorde jag det (för mig) enda rimliga en sådan dag: avbokade alla planer för dagen, bäddade ner mig på soffan med en kopp te, fulgrät hysteriskt i en timme, läste böcker, sov och sen lite rörelse när kroppen längtade efter det. Det blev nästan fyra mil på cykeln men helt utan krav på tid, distans eller prestation utan bara fokus på att ge kroppen det den är skapt för och den bästa medicinen som finns. Åt lunch och spenderade resten av dagen i soffan också, lika som jag ska göra resten av kvällen så är förhoppningsvis imorgon en bättre dag.

för visso en gammal bild men ungefär såhär har dagen sett ut (förutom att jag läst andra böcker)

Summertime

Nu var det ett tag sedan jag skrev igen. Sedan sist har jag jobbat en hel del, badat en massa, varit i Tansen, varit i Ronneby två gånger, Malmö en natt, Falun några gånger, fått besök från Schweiz, simmat Vansbro kortsim, haft möhippa för Josefine och sen varit brudtärna när hon och Anders gifte sig en galet varm dag i juli, tränat en del men också varit sjuk och tagit det lugnt, och mycket annat. Nu har jag äntligen några veckors ledigt innan skolan börjar i höst, men såhär har sommaren sett ut (det lilla jag fotat, har varit dålig på det i år):

En härlig dag vid Trollsjön i Tierp – fantastiskt ställe!

Älskar möhippa! Så kul att umgås massa kompisar en hel dag och göra roliga saker. När det dessutom är för en av ens bästa vänner blir det ju också lite extra speciellt!

Detta ställe! Två dygn här utan mobil eller kontakt med omvärlden var så välbehövligt!

Klarade Vansbro kortsim och därmed en svensk klassiker – korta!

Om möhippa är härligt så är ju bröllop ännu härligare! Jag träffade Josefine hos frisören vid 7.30, och kom hem vid 5.30 nästa morgon men var inte ens trött för jag var så exalterad efter dagen och natten… vilken grej att få vara med – och till och med stå bredvid dem fram i kyrkan – när två av ens bästa kompisar gifter sig och sen få fira tills solen går upp!

Fick som sagt besök från Schweiz en dag och det kändes precis som igår fastän det var 7 (!!!) år sedan jag var där.

Hade en härlig söndagkväll med pizza och kvällsbad och långa samtal om livet med en kär vän.

Såklart har inte livet varit guld och gröna skogar dygnet runt, men de där jobbiga stunderna med sömnlösa nätter eller breakdowns pga stress och trötthet fastnar ju inte på bild. Och även om det kanske på sätt och vis spär på bilden som ofta syns i sociala medier att allt är ”perfekt”, så väljer jag ändå att fokusera på och minnas alla de bra sakerna och stunderna i första hand. Det gör ju livet lite roligare än att minnas det sämre.

Vätternrundan 100

I söndags cyklade vi alltså Vätternrundan 100km (aka Kortvättern). Jämfört med i år var förra årets Tjejvättern (samma bana men dagen innan och för bara tjejer) a walk in the park. Det blåste uppemot 20m/s i vindbyarna (och det är många vindbyar när man cyklar på de öppna slätterna längs med Vättern), regnade störtskurar emellanåt och redan vid första depån efter 33km var jag helt sopslut och började känna av mina knän. Mitt mål från början var under fyra timmar, det ändrades sedan till att slå förra årets tid (4:43) och sedan till att bara ta mig i mål. Slutresultatet blev 4:25 vilket helt klart får ses som godkänt. Det bra med att cykla Vätternrundan 100km istället för Tjejvättern var att Halvvättern gick samma dag och till stor del samma bansträckning förutom en extra runda på fem mil, så det fanns många klungor att hänga på och ta hjälp av. Utan dem som drog i motvinden hade tiden blivit mycket sämre och orken ännu lägre.

Hur som helst, nu är 3/4 grenar i andra Tjej- (eller kort- det är ju samma) klassikern klar och bara simningen återstår. Det enda jag är orolig inför där är vattentemperaturen – är det kallt blir det ju riktigt jobbiga 25-30 minuter. På tal om kallt vatten, såhär fint (men riktigt jäkla kallt) var det när vi tog ett kvällsdopp i Vättern innan läggdags på lördagen:

Det är ändå något speciellt att ta ett dopp i en kall sjö, knata tillbaka upp till stugan och krypa ned under det varma täcket, somna med fönstret öppet och vakna till ljudet av fiskmåsarna. Precis som när vi var små och var i stugan i Tansen (eller för den delen hemma i Mockfjärd bara). Det är nog det jag saknar mest här i Uppsala – sjöar nära för spontana bad.

Livet kom emellan

Det var visst några månader sedan jag skrev sist – livet kom emellan helt enkelt. Det har varit massa plugg i skolan, jag har börjat jobba lite smått på mitt sommarjobb, har tränat inför kortvättern (som jag cyklar imorn!) och massa, massa annat. Här är iallafall ett axplock av vad som hänt sedan senast – har varit rätt dålig på att fota också tydligen.

Idag åker vi till Motala för att cykla Vätternrundan 100km imorgon – SÅ KUL! Packade och förberedde allt igår och det är ju nästan lika kul som själva loppet. Känner mig inte så redo som jag hoppats på – hade gärna cyklat några fler längre rundor – men det ska nog gå bra. Jag klarade det ju förra året!

Heja kroppen!

Igår trotsade jag förkylningen som jag dragits med i en månad snart och åkte tjejvasan. Tog det lugnt men fokuserade på bra teknik vilket gav ett resultat på 36 minuter snabbare än förra året – skönt när hård träning lönar sig! Trodde jag skulle vara däckad idag då jag egentligen inte borde startat med tanke på hur jag mådde, men jag mår riktigt bra idag också. Fortfarande rätt rejäl hosta men inte så mycket värre än innan. Tänk ändå vad kroppen är fantastisk! Tre mil på skidor och personligt rekord i hastighet (helt ärligt, har kanske åkt milen en gång i ungefär samma tempo, nu åkte jag tre mil i det tempot!), nästan ingen träning på en månad och en förkylning i kroppen och ändå presterar den så jäkla bra! ❤️? (rekommenderar dock ingen att åka tre mil med förkylning – var livrädd hela vägen att kroppen skulle balla ur totalt men ville inte missa det när jag laddat så länge för det)

Dagen innan åkte för övrigt dessa två kortvasan för första gången och jag var med som coach/chaufför/assistent/publik/hejarklack, vilket också var himla kul (och jag är så imponerad av deras prestation!). Har ju aldrig gillat det här med tävlingar egentligen, men när det är för skojs skull på det här sättet så älskar jag det! Både att köra själv och att vara med som hjälp, tydligen. Alla förberedelser, planering, stämningen, känslan efteråt….. underbart!

Något annat som är underbart är att fysiologi-tentan som jag skrev om senast blev godkänd!!! Ska inte säga att det bara berodde på mitt positiva tänkande, för det låg en jäkla massa plugg bakom också, men jag tror absolut att det bidrog. Allt blev ju exakt som jag sett framför mig innan!

I torsdags, innan avfärd till dalarna, skrev jag även tenta i anatomi som är vad jag sysslat med sedan senast jag skrev… använde samma taktik som senast – hårt plugg och positivt tänkande – och det kändes iallafall bra. Det visar sig om sisådär 20 dagar om jag blev godkänd även på denna.

Nu ska jag ut och njuta av solen en stund! Skulle vilja göra något – åka skridskor eller slalom tex – men kroppen behöver vila och jag hinner inte pga ska åka med Josefine till Gävle om några timmar, men kan åtminstone gå ut i solen tills dess.

Att oroa sig är som att gå på samma begravning flera gånger

I lördags skrev jag fysiologi-tentan, den största och svåraste på hela utbildningen sägs det. Den som femtio-sextio procent blivit underkända på vissa terminer. Har i sedan början av december när kursen började haft en konstant stress över hur det ska gå. 300 instuderingsfrågor att svara på och lära in svaren från. Latinska ord. Föreläsningar i mängder. Celler, molekyler, joner…. för någon som aldrig gillat kemi kändes det tufft och för att göra det hela ännu värre har vi under hela tiden också stressat upp varandra ”Gud jag kommer ALDRIG lära mig detta” ”jag är så orolig för tentan” ”jag kommer inte klara tentan”, osv. Någon gång i mitten av förra veckan när jag satt mina uppåt tio timmar om dagen och pluggade, insåg jag att jag måste ändra mitt mindset. Klart jag inte kommer lära mig om jag hela tiden intalar mig själv att jag inte kommer klara det (lite som klart jag kommer vara påväg att svimma av sprutorna om jag säger det till mig själv och hela världen, som jag skrev om här). Så jag bestämde mig för att tänka positivt istället; se framför mig hur jag fick tentan i handen, känna känslan av att kunna svara på allt, av att gå därifrån och känna att jag hade klarat det. Tänkte att jag ju klarat alla tentor hittills och att jag ju faktiskt har ganska lätt för mig när det gäller att lära mig saker, så varför skulle jag inte klara det denna gång?

Och vet du vad? Stressen minskade, svaren fastnade och när jag fick tentan i min hand kunde jag svara på första tio frågorna utan att ens behöva tänka efter. Sedan kom några frågor jag inte kunde alls (typ latinska ord som jag inte pluggat in) och några jag är osäker på men överlag – väldigt bra känsla! Jag vet inte om jag klarat den, det kan ju vara så att de svaren jag pluggat in från instuderingsfrågorna är fel eller för lite, men det kändes väldigt bra och jag kommer bli ordentligt besviken (och något irriterad på rättningen) om jag inte klarar den. Men framförallt – jag är och var inte lika orolig och stressad de sista dagarna (och klarar jag den inte så har jag ju ändå pluggat ordentligt och gjort mitt bästa så vad mer kunde jag gjort?!).

Det här kanske låter som skryt, eller som att tänk positivt så löser sig allt, men det handlar egentligen inte om min tenta specifikt. Det är bara ett exempel på hur hjärnan fungerar, hur stark tankens kraft är. Självklart hade jag inte haft samma bra känsla bara med positivt tänkande men inget plugg, det låg mycket hårt arbete bakom också, men som Mia Törnblom skriver i en av sina böcker; att oroa sig för något är som att gå på samma begravning flera gånger – först i tanken och sen i verkligheten. Och vem vill göra det, egentligen? Då är det ju bättre att se det positivt tills något annat är ett faktum (dvs resultaten kommer) och hantera det den dagen. För tänk om jag klarar den – då har jag ju oroat mig och varit stressad helt i onödan! Och klarar jag den inte så tjänar det ju ändå ingenting till att oroa sig för det i förväg, jag måste ändå göra omtentan.

Bild från när jag i fredags bestämde mig för att jag hade pluggat klart och åkte skidor i ett fantastiskt vinterlandskap istället

Förutom att det är ett exempel på positivt tänkande, så är det också ett exempel på law of attraction – attraktionslagen. Det vi tänker på, bra som dåligt, är det vi attraherar och drar åt oss. Det blev ju exakt som jag föreställt mig; kändes bra när jag kollade på och kunde svara på frågorna, gick därifrån med en härlig känsla av att nog ändå ha klarat det. Kan skriva massa om law of attraction men det sparar jag till ett annat inlägg. Det enda jag tänker säga nu är att var observant på dina tankar, inte bara kan de göra att du får ”gå på samma begravning” flera gånger vilket ju är tråkigt, jag tror också att de kan påverka din omgivning och ditt liv mer än vad du tror. Lite såhär:

Så, vad vill du vara, attrahera, skapa?

Och slutligen, några till bilder från fredagens skidtur som var så fantastisk fin:

Our deepest fear is not that we are inadequate…

our deepest fear is that we are powerful beyond measure. it is our light, not our darkness, that most frightens us. we ask ourselves, who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous? actually, who are you not to be? you are a child of God. you playing small does not serve the world. there is nothing enlightened about shrinking, so that other people won’t feel insecure around you. we are all meant to shine, as children do. we were born to make manifest the glory of God, that is within us. it’s not just in some of us, it is in everyone. and as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. as we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others.

Dikten ovan läste jag på yogaklassen jag höll häromdagen, med fokus på core, manipura chakra, vår inre styrka och glöd, vår kärna (den första klassen på Campus1477 förresten – och hela 31 personer som kom!).

I jantelags-Sverige så passar ju – tyvärr – den där dikten väldigt bra, det är ju precis så det är. Vi är många gånger inte bara rädda för att ”misslyckas” (jag tror dock inte att man kan misslyckas, jag tror bara att man kan lära sig saker och utvecklas, men det är en annan diskussion) med det vi drömmer om och vill göra, vi är ofta rädda för att ens göra det. ”Who am I to be brilliant, gorgeous, talented and fabulous?”. Vi förminskar oss själva, uppväxta med jantelagens ”du ska inte tro att du är något”.

Men genom att våga stå upp för oss själva, genom att våga följa vår inre röst, genom att våga låta vårt ljus lysa, kan vi inte bara leva ett mer autentiskt liv, fyllt av det vi vill ha. Vi kan också visa andra att det är tillåtet att följa sina drömmar, att låta sitt ljus lysa.

Så såhär i början av det nya året: vad skulle du göra om du inte behövde vara orolig för att misslyckas – men inte heller för att lyckas? Vad drömmer du om? Vem vill du vara? Vad vill du göra? På vilket sätt vill och kan du vara brilliant, gorgeous, talented och fabulous? Vad skulle du allra helst göra, om du vore fri från din rädsla? Om du inte behövde oroa dig för jantelagen och vad andra tycker (för det behöver du inte!)? Och kanske viktigast av allt; vad kan du göra för att bli fri från den? Vilket steg kan du ta idag, här och nu, för att bli fri och låta ditt ljus lysa?

2019 har bara börjat och ligger fortfarande framför dig som ett tomt, vitt ark, redo att fyllas med din berättelse. Så vilken berättelse vill du berätta?

our deepest fear is not that we are inadequate. our deepest fear is that we are powerful beyond measure. it is our light, not our darkness, that most frightens us…

Dalahelg

I fredags morse bestämde jag mig spontant för att åka hem till Dalarna samma kväll då det vankades 70-årskalas på lördagen. Kom dit på fredag kväll och hann förutom kalaset (och att överraska mormor och morfar som inte visste att jag skulle komma) med att åka totalt typ 2,5 mil skidor och träffa Josefine och Anders. Åkte hem igen igår eftermiddag och har tillbringat hela dagen idag med att plugga (med varierade resultat…..).

Efter helgens skidåkning (9,5 kilometer på lördagen, 15km igår) så behövde jag vila så har förutom plugget bara tagit en promenad till Gränby där jag lämnade två stora påsar kläder till second hand (de har stått i garderoben i över ett år…..) och sen en kort bit extra för att njuta av solen och frisk luft och lite rörelse och kolla om de dragit skidspår i Årsta ännu (det hade de inte tyvärr). Härligt var det iallafall att komma ut en liten stund och få en paus från datorn:

Movement. Just simple movement.

Jag har tappat min morgonyogapraktik lite de senaste veckorna, har inte känt mig motiverad eller sugen. Imorse vaknade jag dock med träningsvärk och stel kropp och minusgrader utanför dörren så bestämde mig för att göra en variant av yoga: ute på balkongen, några djupa andetag, några övningar för att sträcka ut kroppen och bara landa litegrann. Ingen matta, inga häftiga yogakläder, ingen timmeslång praktik. Bara en kort stund av frisk luft och enkel rörelse. Det där som egentligen är det viktiga, det som egentligen är yoga. Lite såhär såg det ut, vill du se hela filmen så finns den på instagram:

Bilderna är för visso printscreens från filmen jag filmade efteråt (exakt lika som när jag gjorde första gången dock), men de är totalt oredigerade och ni ser ju ljuset! Ni kan ju bara föreställa er hur fin soluppgången var. Älskar att det börjar bli vår så solen tittar fram på balkongen och in i lägenheten igen.

Vill du göra något liknande? Känn efter vilka rörelser just din kropp vill ha idag, och om du gör dem stående behöver du inte ens en matta (om du inte vill sitta eller ligga i snön dvs). Eller så rullar du ut mattan uppepå snön, det är också fantastiskt!

And now we welcome the new year, full of things that have never been

2019. Nytt år – nya möjligheter, eller? 2018 avslutades i hundraåttio med fysiologikurs i skolan, sluta på jobbet, åka till Stockholm en helg med tjejgänget, träna (väldigt många mil skidor framförallt dessa sista veckor), ha lucia i skolan och temafest med programmet, fira jul, umgås med familj och vänner och däremellan också försöka hinna med lite vila. Firade in det nya året med en härlig kväll som gick alldeles för fort tillsammans med bra vänner, god mat, spel och väldigt många skratt. Bjuder på en bildbomb från de senaste en och en halv månaderna, även om det egentligen bara är en bråkdel av allt jag gjort:

 

Överlag var 2018 ett bra men omtumlande år. Året då jag efter mycket tänkande bestämde mig för att följa en dröm och säga upp mig och börja plugga igen, året då jag klarade Tjejklassikern (och påbörjade en till), då jag gjorde debut i triathlon och började träna crossfit, året då min farmor gick bort, då inte bara ett utan två hus där jag tillbringat mycket av min tid såldes vilket var jobbigare än jag förväntat mig även om det egentligen bara var hus. Ett år då jag rest runt halva Sverige som vanligt; Dalarna, Stockholm, Blekinge, Skåne, Karlstad… då det blev en favorit i repris med en vecka i Nice med familjen och där vi hann besöka både Frankrike, Monaco och Italien. Där vintern bröd på skidåkning och snö långt in i april och sommaren sedan bjöd på utlandsvärme under flera månader. Det blev ett år av glädje, men också av sorg. Och ännu ett år där jag lärt mig ytterligare lite mer om vem jag är, vad jag vill göra och hur jag vill leva mitt liv.

Med det är det dags att stänga kapitlet om 2018 och påbörja ett nytt, och jag kunde inte vara mer redo. Ser fram emot 2019 med allt vad det innebär: utbildningen som bara blir intressantare och intressantare (om än väldigt jobbig med sjukt mycket plugg just nu), praktik till hösten, mer yogajobb och förhoppningsvis ett givande sommarjobb så småningom, att göra klart ytterligare en tjej/kortklassiker och fortsätta känna rörelseglädje, att kanske göra debut på en längre triathlondistans till sommaren och framförallt: att fortsätta leva livet på det sätt som får mig att må bra, att fortsätta sträva efter balans i livet. Jag har två intentioner för 2019: ”grounded and free” och ”how is this perfect?”. 2018 har varit ett år där jag inte riktigt känt att jag haft fötterna på jorden hela tiden, där karusellen ibland snurrat lite för fort (som ganska ofta i perioder i mitt liv) och det är något jag vill försöka bli bättre på att inte känna i år. Jag vill bli bättre på att landa, stanna upp, känna mig stabil och trygg och på så vis också kunna njuta av frihet och äventyr. Det finns ett citat som jag brukar prata om på yogan ibland som jag hörde på någon klass någon gång – root down to lift up – och det är lite så jag tänker mig det. För att kunna blomma ut, känna frihet och öppenhet, så behöver man också ha tydliga, starka rötter nedåt som stabiliserar och fångar upp när det svajar. Den andra intentionen är kanske mer av ett mantra och taget rakt av från Johanna/Global yoga som skrivit om detta på sina sociala medier men jag tycker det säger det så bra. How is this perfect – hur är detta perfekt? Det betyder inte att allt måste vara perfekt jämt, det handlar bara om att hitta perfektionen i det som inte är det. I det lilla bor det vackra, osv…

Med de orden; 2019 nu kör vi!