Om att träna – eller inte träna

Denna vecka tappade jag träningsmotivationen helt. Gymkortet gick ut för denna gång, vädret lockade inte för utomhusträning och jag var trött efter många timmar på VFU varje dag. En del av mig visste ju att det skulle kännas bättre efter lite rörelse, det var ju huvudet som var trött och inte kroppen – och gymkortet var ju bara att förnya eller så är det ju ännu härligare att komma in efter att ha tränat ute i dåligt väder – men det gick ändå inte. Kunde inte förmå mig att ta mig iväg. Tack och lov så har ju jag privilegiet – för ja det är ett privilegium – att 90% av tiden vara motiverad och ha lust till att träna så efter att ha dividerat litegrann (okej ganska mycket första dagarna) med mig själv insåg jag att det var lika bra att släppa det för några dagar och lyssna på kroppen och hjärnan som ville vila och invänta motivationen igen. För – återigen tack och lov – så visste jag ju att den skulle komma tillbaka väldigt snart (och dessutom snittar jag typ 10 000 steg och 5 kilometers cykling om dagen nu med VFU och allt så jag rör ändå på kroppen). Men visst hade jag helt rätt, redan igår kom motivationen fram igen tillsammans med en strålande höstsol som ledde till ett långpass i skogen (där det var så fint som bilderna nedan visar) och nytt personbästa på hela femton kilometers löpning.

Det kanske inte funkar för alla, alla tycker inte om att träna och då förstår jag att det är svårt att invänta motivationen eller lusten till det, men det jag vill få sagt med detta är att om du precis som jag tycker att det är roligt majoriteten av tiden (eller för den delen, även om du inte tycker det) så behöver du inte vara så hård mot dig själv. Lyssna på kroppen och låt den vila när den vill och behöver det. För min del är det (delvis) vad som håller motivationen vid liv – att träningen sker på mina villkor, för att jag vill. Men mer om det en annan dag, nu väntar spikmattan och ett försök att bli av med huvudvärken som jag dragits med hela dagen.

Summertime

Nu var det ett tag sedan jag skrev igen. Sedan sist har jag jobbat en hel del, badat en massa, varit i Tansen, varit i Ronneby två gånger, Malmö en natt, Falun några gånger, fått besök från Schweiz, simmat Vansbro kortsim, haft möhippa för Josefine och sen varit brudtärna när hon och Anders gifte sig en galet varm dag i juli, tränat en del men också varit sjuk och tagit det lugnt, och mycket annat. Nu har jag äntligen några veckors ledigt innan skolan börjar i höst, men såhär har sommaren sett ut (det lilla jag fotat, har varit dålig på det i år):

En härlig dag vid Trollsjön i Tierp – fantastiskt ställe!

Älskar möhippa! Så kul att umgås massa kompisar en hel dag och göra roliga saker. När det dessutom är för en av ens bästa vänner blir det ju också lite extra speciellt!

Detta ställe! Två dygn här utan mobil eller kontakt med omvärlden var så välbehövligt!

Klarade Vansbro kortsim och därmed en svensk klassiker – korta!

Om möhippa är härligt så är ju bröllop ännu härligare! Jag träffade Josefine hos frisören vid 7.30, och kom hem vid 5.30 nästa morgon men var inte ens trött för jag var så exalterad efter dagen och natten… vilken grej att få vara med – och till och med stå bredvid dem fram i kyrkan – när två av ens bästa kompisar gifter sig och sen få fira tills solen går upp!

Fick som sagt besök från Schweiz en dag och det kändes precis som igår fastän det var 7 (!!!) år sedan jag var där.

Hade en härlig söndagkväll med pizza och kvällsbad och långa samtal om livet med en kär vän.

Såklart har inte livet varit guld och gröna skogar dygnet runt, men de där jobbiga stunderna med sömnlösa nätter eller breakdowns pga stress och trötthet fastnar ju inte på bild. Och även om det kanske på sätt och vis spär på bilden som ofta syns i sociala medier att allt är ”perfekt”, så väljer jag ändå att fokusera på och minnas alla de bra sakerna och stunderna i första hand. Det gör ju livet lite roligare än att minnas det sämre.

And now we welcome the new year, full of things that have never been

2019. Nytt år – nya möjligheter, eller? 2018 avslutades i hundraåttio med fysiologikurs i skolan, sluta på jobbet, åka till Stockholm en helg med tjejgänget, träna (väldigt många mil skidor framförallt dessa sista veckor), ha lucia i skolan och temafest med programmet, fira jul, umgås med familj och vänner och däremellan också försöka hinna med lite vila. Firade in det nya året med en härlig kväll som gick alldeles för fort tillsammans med bra vänner, god mat, spel och väldigt många skratt. Bjuder på en bildbomb från de senaste en och en halv månaderna, även om det egentligen bara är en bråkdel av allt jag gjort:

 

Överlag var 2018 ett bra men omtumlande år. Året då jag efter mycket tänkande bestämde mig för att följa en dröm och säga upp mig och börja plugga igen, året då jag klarade Tjejklassikern (och påbörjade en till), då jag gjorde debut i triathlon och började träna crossfit, året då min farmor gick bort, då inte bara ett utan två hus där jag tillbringat mycket av min tid såldes vilket var jobbigare än jag förväntat mig även om det egentligen bara var hus. Ett år då jag rest runt halva Sverige som vanligt; Dalarna, Stockholm, Blekinge, Skåne, Karlstad… då det blev en favorit i repris med en vecka i Nice med familjen och där vi hann besöka både Frankrike, Monaco och Italien. Där vintern bröd på skidåkning och snö långt in i april och sommaren sedan bjöd på utlandsvärme under flera månader. Det blev ett år av glädje, men också av sorg. Och ännu ett år där jag lärt mig ytterligare lite mer om vem jag är, vad jag vill göra och hur jag vill leva mitt liv.

Med det är det dags att stänga kapitlet om 2018 och påbörja ett nytt, och jag kunde inte vara mer redo. Ser fram emot 2019 med allt vad det innebär: utbildningen som bara blir intressantare och intressantare (om än väldigt jobbig med sjukt mycket plugg just nu), praktik till hösten, mer yogajobb och förhoppningsvis ett givande sommarjobb så småningom, att göra klart ytterligare en tjej/kortklassiker och fortsätta känna rörelseglädje, att kanske göra debut på en längre triathlondistans till sommaren och framförallt: att fortsätta leva livet på det sätt som får mig att må bra, att fortsätta sträva efter balans i livet. Jag har två intentioner för 2019: ”grounded and free” och ”how is this perfect?”. 2018 har varit ett år där jag inte riktigt känt att jag haft fötterna på jorden hela tiden, där karusellen ibland snurrat lite för fort (som ganska ofta i perioder i mitt liv) och det är något jag vill försöka bli bättre på att inte känna i år. Jag vill bli bättre på att landa, stanna upp, känna mig stabil och trygg och på så vis också kunna njuta av frihet och äventyr. Det finns ett citat som jag brukar prata om på yogan ibland som jag hörde på någon klass någon gång – root down to lift up – och det är lite så jag tänker mig det. För att kunna blomma ut, känna frihet och öppenhet, så behöver man också ha tydliga, starka rötter nedåt som stabiliserar och fångar upp när det svajar. Den andra intentionen är kanske mer av ett mantra och taget rakt av från Johanna/Global yoga som skrivit om detta på sina sociala medier men jag tycker det säger det så bra. How is this perfect – hur är detta perfekt? Det betyder inte att allt måste vara perfekt jämt, det handlar bara om att hitta perfektionen i det som inte är det. I det lilla bor det vackra, osv…

Med de orden; 2019 nu kör vi!

Make your passion your living and you’ll never work another day in your life

Du vet uttrycket att knyta ihop säcken?! Har du någonsin varit med om att det faktiskt sker, upplevt känslan av att säcken faktiskt knyts, att cirkeln sluts, efter åratal av tankar, funderingar, drömmar och jobb? Det har jag. Eller, jag är där nu. Jag kan inte beskriva känslan jag i princip konstant går runt med på ett bättre sätt än så. Det är som sockerdricka som bubblar inombords, som ett stormigt hav som rusar fram i varenda cell i kroppen, som ett fyrverkeri på nyårsafton.

Det är rätt sjukt hur långt vi kan komma bara med tankens kraft (och såklart vara öppen för möjligheter som ges, och våga testa sig fram, och en hel del hårt jobb). Idag har jag nämligen gjort något som jag drömt om ganska länge; jag har för första gången föreläst för (eller snarare haft workshop/samtal med) ett gäng ungdomar om stress och hur vi kan förebygga och hantera stressen. Har haft denna dröm i typ tio år, att få föreläsa och att jobba med ungdomar, men att den skulle slå in nu, ”bara sådär”, en solig måndag i oktober, det hade jag inte trott ens för en vecka sen. Och samtidigt; så självklart, så rätt. Som sagt, säcken knyts ihop. Cirkeln sluts. This is it. This. Is. It.

Jag blev en gång i en förvirrad period över vad-vill-jag-bli-i-mitt-liv tipsad om en övning som gick ut på att skriva ned alla drömmar en någonsin haft på ett papper och sedan vad det var som lockade med de yrkena/drömmarna. Uppgiften var sedan att hitta ett samband mellan de olika faktorerna för att på något sätt hitta exakt det en vill göra och vara i livet. Jag gjorde övningen – jag tror till och med jag har kvar papperet någonstans – och mitt samband var i princip inspirera, instruera och utbilda och/eller kopplat till hälsa på något sätt. Ridlärare, skribent, au pair, socionom, folkhälsopedagog, yogalärare, fysioterapeut…

Till saken hör att jag för inte så många år sedan hatade att prata inför folk. Eller rättare sagt, jag gillade det men jag var alltid sjukt nervös innan och under så till den grad att jag inte hade en aning om vad jag sa. Ändå drömde jag om att föreläsa. Inspirera, instruera, utbilda… Scenskräcken blev lite bättre under studietiden i Kristianstad när grupparbetena nästan alltid handlade om saker en brann för och var påläst inom och på jobbet de senaste två åren har jag ju pratat inför folk stup i kvarten – även på engelska inför nästan hundra personer – utan några problem. Som yogalärare har jag ju också tränat på det och är aldrig nervös inför en klass längre (i början var jag dönervös…) – och förra veckan instruerade jag dessutom hela klassen på engelska pga att det var en icke-svensktalande deltagare där. Åter igen: utan problem. Inspirera, instruera, utbilda… kopplat till hälsa…

Så i torsdags fick jag ett samtal och long story short; idag var jag alltså i Stockholm och föreläste för nyanlända ungdomar om stress och stresshantering via en organisation som heter Stiftelsen Choice. Tanken är att jag ska komma tillbaka fler gånger och prata om andra hälsorelaterade ämnen också. Inspirera, instruera, utbilda… hälsa… Jag har haft den här känslan av att cirkeln sluts i några månader nu, typ sedan jag började fysioterapeututbildningen, men i och med detta blev känslan ännu starkare. This is it. Jag är verkligen på väg nu. Och det handlar inte bara om föreläsningar även om det såklart är en del, det handlar om yogan, om utbildningen och allt vi lär oss där (har snart köpt alla böcker fastän jag typ inte behöver bara för att de är så intressanta så vill ha dem kvar efter kursen…), om framtida yrken och arbetsplatser och arbetsuppgifter som den kommer innebära, leda till, möjliggöra, det handlar om alla tankar och idéer jag har för både den närmaste och långsiktiga framtiden, om att sitta och jobba på ett tåg på väg någonstans i Sverige, om att göra tjejklassikern och träna crossfit, om livet och om att våga följa sina drömmar. Det handlar om känslan inombords, om energin som bubblar som sockerdricka, om att äntligen, efter så många år av sökande, känna att jag har hittat rätt. Hittat hem. This is it. Säcken knyts långsamt ihop nu, cirkeln slut. This. Is. It.

This.

Is.

It.

I guess home is where your heart is, after all.

Listen to your body

Kort update från yogamattan (har yogat klart men inte rest mig): bara för att jag skrev inlägget igår om att träna på morgonen så kände jag efter det att idag vill jag inte göra det. Eller jag behövde sova och Emil började sent så passade på att sova lite längre när jag slapp vakna av hans alarm. Kände mig mer utvilad än på länge när jag vaknade, gick upp direkt men skippade träningen, drog på yogakläder och gjorde några mjuka rörelser på balkongen. Inget avancerat, inget som höjde pulsen ens lite utan bara mjuk skön stretch. Det är tydligen minusgrader så det var uppiggande ändå. Avslutade med några minuters stillhet, rehab för hälen och sen det obligatoriska citronvattnet. SÅ SKÖNT!

Som sagt – balans handlar om att lyssna på kroppen och välja det som känns bäst här och nu. (Hade dock varit skönt med en löptur nu när det är så kyligt – älskar att springa de första dagarna med minusgrader på morgonen! – men inte idag)

Balance is not something you find, it’s something you create

Jag har ett väldigt angenämt problem just nu: jag vill träna för mycket och för ofta. Inte för att jag ”måste” träna eller så, utan bara för att jag vill. För att jag tycker att det är kul och skönt och det finns så mycket jag vill hinna göra och träna (på) så tiden räcker liksom inte till. Har till exempel inte cyklat eller simmat på flera månader. För visso ingen panik och var sak har sin tid, men det är ju skönt och roligt! Jag vill ju! Att jag tar upp detta nu är för att de senaste dagarna har innehållit ett litet dilemma. Jag har pluggat och jobbat en hel del hemifrån denna vecka pga lite föreläsningar men varit för trött för att åka till kontoret efter helgens jobb. Jag är så. jäkla. trött (!!!) på morgonen, snoozar i hundra år och det känns som hjärnan är som sirap. Det bästa sättet för att bota tröttheten? Träning. Allra helst en löptur i morgonkylan. Dessutom är det ju så mycket skönare att sätta sig i soffan och plugga eller jobba resten av dagen då. Älskar känslan av att krypa ner under en filt, fortfarande i träningskläder, dricka te, äta frukost och plugga eller jobba. När musklerna är varma men man samtidigt är lite kall av kylan ute. Det är en speciell känsla som inte går att beskriva och som bara går att få under det kalla halvåret.

Men till mitt (jag vet, väldigt angenäma) dilemma: jag vill även träna crossfit på eftermiddagen, och egentligen ”vill” jag ju inte träna två pass per dag (eller jag VILL ju, men det är inte så bra för återhämtningen…). Och då blir det lite problematiskt. För jag vill ju inte heller riktigt välja och prioritera något, eftersom det betyder att jag prioriterar bort det andra (och löpturen är ju så skön och bra för resten av dagen men crossfiten är mer träning och ”ger mer” just nu känns det som och vill ju utnyttja det när jag betalat för det och det är så kul att lära sig massa nytt (typ idag tränade vi på handstand pushup, dvs handstående till huvudstående tillbaka till handstående)!). Igår och idag har jag därför faktiskt tagit en superlugn joggingtur på morgonen, bara tjugo minuter runt Årsta typ, iallafall. Ingen hög puls, ingen prestation, inget pressa sig själv, inget annat mål än att komma ut, få andas frisk luft och kicka igång och väcka kroppen. Dagsformen bestämmer tempot helt och oftast är det verkligen superlångsamt (även för att vara jag). Skulle jag hellre vilja gå så gör jag det (men det har inte hänt hittills). Det är ju trots allt bevisat att hjärnan funkar som allra bäst efter 20-40 minuters träning (läs Anders Hansen för mer info). De dagar jag har skola på morgonen cyklar jag ju nästan tjugo minuter, inklusive världens jobbigaste backe, så då vaknar jag ju ändå och får upp pulsen lite. Men att gå från sängen direkt till soffan eller stolen funkar liksom inte. Då kommer jag aldrig igång med det jag ska göra för hjärnan är kvar i sömn-läge.

Hursomhelst, det kanske låter extremt men jag tänker att så länge jag inte gör det varje dag, har dagar då jag vilar helt och hållet också, så länge jag äter ordentligt (which I do…) och så länge jag gör det för att det är kul och känns bra och så länge jag lyssnar på kroppen och inte tvingar mig till någonting (vilket jag verkligen inte gör, mer än upp ur sängen men det måste jag ju göra oavsett om jag ska träna eller inte och det känns mer lockande med en löptur än datorn direkt) (och så länge det framförallt sker de dagar jag jobbar eller pluggar från ryggläge i soffan resten av dagen och därmed vilar rejält emellan) så är det ingen fara. Dessutom är crossfit-passen oftast runt 45 minuter aktiv träningstid, absolut svinjobbiga ibland, men kanske i 20-25 minuter, däremellan är det uppvärmning, träna teknik, mm. Skulle jag istället springa en mil eller så och pressa kontant i över en timme – ja då skulle jag absolut inte träna två gånger den dagen. Så, vissa dagar vill jag helt enkelt träna två gånger på en dag och det funkar utmärkt, andra dagar vill jag inte träna alls utan bara ligga i soffan och kolla serier och äta godis hela dagen. Det är ju det som är balans. Att lyssna på kroppen, leva i nuet. Att göra det som känns bäst för mig. Att tvinga mig själv att träna x antal gånger i veckan fastän jag varken vill eller orkar, fysiskt eller mentalt – det vore värre för mig för då skulle jag verkligen känna att jag gör det för att jag måste, inte för att jag vill. Och om det är någonting som är viktigt för min hälsa så är det motivation och känna att det jag gör är kul. (Därmed inte sagt att det är värre för någon annan – det handlar som sagt om att lyssna på din kropp och göra det som känns bäst för dig).

Nu ska jag hoppa in i duschen och krypa upp i soffan en stund innan sovdags. Godnatt!

Dalahöst när den är som bäst

Hösten hörrni – hur härlig är den inte?! Igår tog jag och mamma en kort löptur på kvällen efter en heldag med jobb och plugg, och idag började jag dagen med ett träningspass ute på Lugnet med systrarna Kallurs Motionsklubben och sen en promenad upp till hoppbackarna och bara titta hur fint det är överallt:

Sista bilden är från @motionsklubben på Instagram. Det var ett ganska enkelt upplägg på passet men väldigt kul och man får ju lite extra pepp när man tränar tillsammans med folk (totalt var vi nästan 50 stycken). Kommer kännas i benen imorn! Lägg dessutom till några plusgrader och strålande höstsol så har ni receptet på en perfekt lördagmorgon!

Sen har jag tillbringat resten av dagen under en filt i fåtöljen; läst, druckit te, ätit kanelbulle (och mat innan såklart) och sovit en stund. Så skönt och precis vad jag behöver! Vill spendera fler helger såhär i höst, inte nödvändigtvis i dalarna men med tidiga kvällar, tidiga morgnar, träning och mysiga dagar. Nu ska jag baka kladdkaka och duscha och fixa mig innan släkten kommer hit på middag.

Hello autumn

Eftersom träning är den bästa medicinen mot stress så började jag gårdagen (som gick i ett resten av dagen) med en kort men superhärlig löptur. Ganska seg kropp efter eventuellt lite för lite vila denna vecka (och crossfiten dagen innan?!), men solen sken och det var superhärlig höstmorgon-kyla ute. Och så fint med alla färger på träden! Kolla bara:

Dessutom blev det vantar- och pannbandspremiär då det var 1 grad ute.

Sen var jag hos frisören, jobbade några timmar på SAIF, cyklade till Fyrishov och hämtade ett paket och sen jobbade jag i receptionen på Nordic hela eftermiddagen och kvällen. Kom hem efter halv tio igår kväll, packade lite, duschade och sov. Nu sitter jag på tåget och är snart framme i Falun där jag ska hänga i helgen. Just nu skiner solen, det är en nästan helt blå himmel och träden är sådär fint gul-orange-röda (till skillnad från i Uppsala där det var en betydligt gråare höstmorgon idag, se bild nedan). Ser fram emot en härlig helg, förutom att umgås med familjen och träffa släkten, så tänker jag försöka passa på att vara utomhus i skogen/naturen en massa.

Nu ska jag packa ihop och kliva av tåget!

Don’t be afraid to fail, be afraid not to try

Det går verkligen inte bra för mig att försöka skriva oftare, inte så att jag kan skylla på att jag inte har tid (även om det varit mycket på den senaste tiden) utan snarare så att jag helt enkelt inte prioriterar det. Vilket är synd, för jag tycker ju om att skriva ned mina tankar och dela med mig av det som händer. Men jag tänker att det får vara så just nu, kanske har jag mer tid att prioritera på bloggen snart.

Sedan sist har jag:

Sprungit en runda som planerat och det var så fint och så härligt: 

Skördat tomater i mängder (kylan gjorde att jag var tvungen ta in dem så får de mogna inne):

Gjort morgonyogan på den numera väldigt kalla balkongen. Det är nackdelen med kylan, det är svårt att hålla liv i den traditionen och att yoga inomhus är inte lika skönt. Det är ju så skönt att få väcka kroppen med rörelse och frisk, kylig morgonluft. Men brukar yoga inomhus och sen gå ut och ta några djupa andetag på balkongen iallafall, förutom denna gång då, då jag gjorde hela praktiken ute:

För att sen krypa upp i soffan med detta:

Har även hunnit springa Rosa bandet-loppet (Lidingöloppet 10km) som inte bara slutade med en bättre tid än förra året utan även en mycket bättre känsla. I år var det roligt! Jobbigt, men roligt! Sprang med mamma och Jost första 5 kilometerna så vi tog det lugnt och skönt över alla backar, sen fick mamma problem med knäet och var tvungen gå, så då bestämde jag mig för att springa själv. Insåg rätt snart att jag inte var så långt ifrån förra årets tid trots att jag gick ut rätt hårt då (alldeles för hårt, vilket gjorde att det blev svinjobbigt hela tiden) och bestämde mig för att satsa på att slå tiden. Det betydde att jag fick pusha mig själv lite utanför min comfort zone, men det resulterade ju också i att jag slog förra årets tid och att jag dessutom kom i mål ganska trött för en gångs skull. De senaste månadernas träning har gett resultat med andra ord – fysiskt i att jag orkar springa längre och snabbare men framförallt mentalt i att jag vågar och orkar pusha mig och använda pannbenet lite mer än förut. Jag brukade vara rättså lat och bekväm av mig när det blev jobbigt och vågade inte pressa mig själv men litade inte heller på min egen kapacitet. Därför har jag tränat på det, sprungit både längre och kortare pass där jag legat på en lite högre nivå än vanligt för att visa mig själv att jag kan, för att vänja mig själv vid att det kan vara jobbigt och för att såklart orka göra det ännu mer. Därför kunde jag ligga på en väldigt hög ansträngning i flera kilometer och springa i mål på en ganska bra tid.

Nu dröjer det några månader till nästa lopp som är Tjejvasan i februari, och tills dess ska jag träna skidor (såklart), lite löpning (för hur härligt är det inte att springa nu när hösten färgar alla träden i miljoner färger och skidorna går ju inte att ta fram riktigt än) och framförallt mitt nyfunna (sedan idag….) intresse: crossfit!

Körde alltså mitt första crossfit-pass på Crossfit Vanheim i Uppsala idag och det var så himla kul! Hade tänkt ha fokus på styrketräning nu de kommande veckorna så det här passar perfekt. Crossfit handlar ju väldigt mycket om bra teknik vilket är exakt vad jag vill lära mig (i kombination med att utmana mig själv och bygga styrka). Ser fram emot att utveckla styrketräningen och styrkan för att på så vis kunna prestera ännu bättre på loppen under 2019. (Och det där kan nog vara en av de meningar jag absolut aldrig trodde jag skulle höra mig själv säga/skriva – men livet förändras och mer om det en annan dag). Det var iallafall sjukt kul, och vilken gemenskap och känsla det var där inne!

What we learn with pleasure, we never forget

Så, lite mer än tre veckor har gått på fysioterapeutprogrammet och hittills känns det så rätt! Förvisso har jag tillgodoräknat mig en hel del och inte varit i skolan överdrivet mycket vissa dagar, men det som jag varit med på har varit väldigt intressant. Vi har börjat lite smått med rörelse- och hållningsanalys, beteendeförändringar och motivation. Just nu mest touchar vi vid allt, men nästa kurs (som börjar om en och en halv vecka) är psykologi där det redan då blir mer fördjupning, sen lite mer av övergripande och i december dyker vi rakt in i anatomi och fysiologi. Några av de svåraste och jobbigaste kurserna på hela utbildningen sägs det, men det ska också bli så intressant! (Dessutom har jag ju läst lite sånt redan så inbillar mig att jag iallafall har lite försprång tack vare det). Hursomhelst så känns det som sagt väldigt bra och för varje föreläsning vi har, och åtminstone varje ny föreläsare vi har, så kommer jag på ytterligare en sak/ett ämne jag vill jobba med. Listan har alltså gått från tre-fyra saker som jag skulle vilja fokusera på till sju-åtta på tre veckor, och då har vi bara touchat på ytan av saker… Det blir väldigt spännande att se var jag hamnar efter dessa tre år – men det är ju exakt det som är det fantastiska med livet!

Förutom studier så har jag jobbat lite, varit på lite nollningsaktiviteter, hängt med mamma och lillebror i Stockholm en eftermiddag och firat födelsedag. Av oklar anledning har jag knappt fotat någonting de senaste veckorna men här kommer det lilla jag har.

Svingod pizza i Stockholm, på Meno Male i typ Vasastan (mvh tjejen med sämst lokalsinne)

Haft praktiska övningar och examinationer där en fick gå i träningskläder hela dagen – drömmen!

Temafest på nollningen – lag Danzbandzveckan! (Alla lag hade festivaler som namn)

Bra löptur häromdagen – personbästa i distans! Delvis pga sprang här och det var så skönt så ville inte springa hem igen:

Druckit ungefär 10000000 koppar te de senaste veckorna…

Fick besök av Josefine en natt innan hon skulle till Stockholm på kurs. Vi gick på italiensk restaurang och åt pizza och drack bellini och vin, och sen på Miss Voon som är en bar högst upp på ett hotell och drack drinkar.

Hade avslutningsgasque (= sittning, dvs finmiddag) i lördags för nollningen. Förutom att studierna i sig är roliga (och tur är väl det…) så är ju alla sittningar en av höjdpunkterna med att vara student igen!

Nu ska jag eventuellt pallra mig ut på en kort joggingtur. Har träningsvärk från helvetet rent ut sagt sedan måndagens benpass på gymmet, men skulle vilja springa en sista runda innan söndagens lopp och imorrn är gränsfall, speciellt för löpning. Fredag och lördag blir iallafall garanterat vilodagar så benen är pigga till söndag! Ska bli så kul, även om jag också är lite orolig eftersom förra året var fruktansvärt… Men siktar – som det ser ut nu – på att springa med en bra känsla hela vägen snarare än på en bra tid.