Om att läka, leva, växa och blomma

Jag har, i takt med att jag de senaste åren testat så, odla och plantera olika sorters växter och plantor också fascinerats över hur naturen är skapt för att överleva, läka, utvecklas och leva: en tomatskiva rakt ned i jorden som blir till en ny gigantisk planta och mängder av nya tomater, en avokadokärna som med tålamod och tid blir till en ny planta, en avbruten kvist från en planta i lite vatten eller direkt ned i jorden och plötsligt har den skapat nya rötter, grundat och stabiliserat sig igen, några tappade fröer på marken och plötsligt kommer grönt upp mellan plattorna på uteplatsen där ingenting var menat att växa, osv osv osv.

Det har fått mig att tänka. Inte bara på hur otroligt fascinerande naturen faktiskt är (jag menar VEM kom på det egentligen??? det är nästan så man blir religiös), men också på hur även vi borde vara – är – skapta på samma sätt. Skapta för att överleva, läka, utvecklas, leva och växa. När våra rötter plötsligt slits upp, när vi tappar fotfästet och vi känner oss som den där blomman eller fröet som flyger runt, runt i vinden så är också vi skapta för att – när chansen sedan ges – skapa nya rötter, grunda oss på ett nytt ställe och ett nytt sätt, hitta trygghet och stabilitet i det nya för att så småningom inte bara överleva utan faktiskt läka, leva, utvecklas, växa och förhoppningsvis även blomma på nytt.

Self care

Imorse vaknade jag med en ångest jag inte haft på väldigt länge – sådär som det gärna blir när man (jag) kört på lite för hårt lite för länge. Efter en stund på yogamattan i ett försök att lindra den gjorde jag det (för mig) enda rimliga en sådan dag: avbokade alla planer för dagen, bäddade ner mig på soffan med en kopp te, fulgrät hysteriskt i en timme, läste böcker, sov och sen lite rörelse när kroppen längtade efter det. Det blev nästan fyra mil på cykeln men helt utan krav på tid, distans eller prestation utan bara fokus på att ge kroppen det den är skapt för och den bästa medicinen som finns. Åt lunch och spenderade resten av dagen i soffan också, lika som jag ska göra resten av kvällen så är förhoppningsvis imorgon en bättre dag.

för visso en gammal bild men ungefär såhär har dagen sett ut (förutom att jag läst andra böcker)

Heja kroppen!

Igår trotsade jag förkylningen som jag dragits med i en månad snart och åkte tjejvasan. Tog det lugnt men fokuserade på bra teknik vilket gav ett resultat på 36 minuter snabbare än förra året – skönt när hård träning lönar sig! Trodde jag skulle vara däckad idag då jag egentligen inte borde startat med tanke på hur jag mådde, men jag mår riktigt bra idag också. Fortfarande rätt rejäl hosta men inte så mycket värre än innan. Tänk ändå vad kroppen är fantastisk! Tre mil på skidor och personligt rekord i hastighet (helt ärligt, har kanske åkt milen en gång i ungefär samma tempo, nu åkte jag tre mil i det tempot!), nästan ingen träning på en månad och en förkylning i kroppen och ändå presterar den så jäkla bra! ❤️? (rekommenderar dock ingen att åka tre mil med förkylning – var livrädd hela vägen att kroppen skulle balla ur totalt men ville inte missa det när jag laddat så länge för det)

Dagen innan åkte för övrigt dessa två kortvasan för första gången och jag var med som coach/chaufför/assistent/publik/hejarklack, vilket också var himla kul (och jag är så imponerad av deras prestation!). Har ju aldrig gillat det här med tävlingar egentligen, men när det är för skojs skull på det här sättet så älskar jag det! Både att köra själv och att vara med som hjälp, tydligen. Alla förberedelser, planering, stämningen, känslan efteråt….. underbart!

Något annat som är underbart är att fysiologi-tentan som jag skrev om senast blev godkänd!!! Ska inte säga att det bara berodde på mitt positiva tänkande, för det låg en jäkla massa plugg bakom också, men jag tror absolut att det bidrog. Allt blev ju exakt som jag sett framför mig innan!

I torsdags, innan avfärd till dalarna, skrev jag även tenta i anatomi som är vad jag sysslat med sedan senast jag skrev… använde samma taktik som senast – hårt plugg och positivt tänkande – och det kändes iallafall bra. Det visar sig om sisådär 20 dagar om jag blev godkänd även på denna.

Nu ska jag ut och njuta av solen en stund! Skulle vilja göra något – åka skridskor eller slalom tex – men kroppen behöver vila och jag hinner inte pga ska åka med Josefine till Gävle om några timmar, men kan åtminstone gå ut i solen tills dess.

Att oroa sig är som att gå på samma begravning flera gånger

I lördags skrev jag fysiologi-tentan, den största och svåraste på hela utbildningen sägs det. Den som femtio-sextio procent blivit underkända på vissa terminer. Har i sedan början av december när kursen började haft en konstant stress över hur det ska gå. 300 instuderingsfrågor att svara på och lära in svaren från. Latinska ord. Föreläsningar i mängder. Celler, molekyler, joner…. för någon som aldrig gillat kemi kändes det tufft och för att göra det hela ännu värre har vi under hela tiden också stressat upp varandra ”Gud jag kommer ALDRIG lära mig detta” ”jag är så orolig för tentan” ”jag kommer inte klara tentan”, osv. Någon gång i mitten av förra veckan när jag satt mina uppåt tio timmar om dagen och pluggade, insåg jag att jag måste ändra mitt mindset. Klart jag inte kommer lära mig om jag hela tiden intalar mig själv att jag inte kommer klara det (lite som klart jag kommer vara påväg att svimma av sprutorna om jag säger det till mig själv och hela världen, som jag skrev om här). Så jag bestämde mig för att tänka positivt istället; se framför mig hur jag fick tentan i handen, känna känslan av att kunna svara på allt, av att gå därifrån och känna att jag hade klarat det. Tänkte att jag ju klarat alla tentor hittills och att jag ju faktiskt har ganska lätt för mig när det gäller att lära mig saker, så varför skulle jag inte klara det denna gång?

Och vet du vad? Stressen minskade, svaren fastnade och när jag fick tentan i min hand kunde jag svara på första tio frågorna utan att ens behöva tänka efter. Sedan kom några frågor jag inte kunde alls (typ latinska ord som jag inte pluggat in) och några jag är osäker på men överlag – väldigt bra känsla! Jag vet inte om jag klarat den, det kan ju vara så att de svaren jag pluggat in från instuderingsfrågorna är fel eller för lite, men det kändes väldigt bra och jag kommer bli ordentligt besviken (och något irriterad på rättningen) om jag inte klarar den. Men framförallt – jag är och var inte lika orolig och stressad de sista dagarna (och klarar jag den inte så har jag ju ändå pluggat ordentligt och gjort mitt bästa så vad mer kunde jag gjort?!).

Det här kanske låter som skryt, eller som att tänk positivt så löser sig allt, men det handlar egentligen inte om min tenta specifikt. Det är bara ett exempel på hur hjärnan fungerar, hur stark tankens kraft är. Självklart hade jag inte haft samma bra känsla bara med positivt tänkande men inget plugg, det låg mycket hårt arbete bakom också, men som Mia Törnblom skriver i en av sina böcker; att oroa sig för något är som att gå på samma begravning flera gånger – först i tanken och sen i verkligheten. Och vem vill göra det, egentligen? Då är det ju bättre att se det positivt tills något annat är ett faktum (dvs resultaten kommer) och hantera det den dagen. För tänk om jag klarar den – då har jag ju oroat mig och varit stressad helt i onödan! Och klarar jag den inte så tjänar det ju ändå ingenting till att oroa sig för det i förväg, jag måste ändå göra omtentan.

Bild från när jag i fredags bestämde mig för att jag hade pluggat klart och åkte skidor i ett fantastiskt vinterlandskap istället

Förutom att det är ett exempel på positivt tänkande, så är det också ett exempel på law of attraction – attraktionslagen. Det vi tänker på, bra som dåligt, är det vi attraherar och drar åt oss. Det blev ju exakt som jag föreställt mig; kändes bra när jag kollade på och kunde svara på frågorna, gick därifrån med en härlig känsla av att nog ändå ha klarat det. Kan skriva massa om law of attraction men det sparar jag till ett annat inlägg. Det enda jag tänker säga nu är att var observant på dina tankar, inte bara kan de göra att du får ”gå på samma begravning” flera gånger vilket ju är tråkigt, jag tror också att de kan påverka din omgivning och ditt liv mer än vad du tror. Lite såhär:

Så, vad vill du vara, attrahera, skapa?

Och slutligen, några till bilder från fredagens skidtur som var så fantastisk fin:

Our deepest fear is not that we are inadequate…

our deepest fear is that we are powerful beyond measure. it is our light, not our darkness, that most frightens us. we ask ourselves, who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous? actually, who are you not to be? you are a child of God. you playing small does not serve the world. there is nothing enlightened about shrinking, so that other people won’t feel insecure around you. we are all meant to shine, as children do. we were born to make manifest the glory of God, that is within us. it’s not just in some of us, it is in everyone. and as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. as we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others.

Dikten ovan läste jag på yogaklassen jag höll häromdagen, med fokus på core, manipura chakra, vår inre styrka och glöd, vår kärna (den första klassen på Campus1477 förresten – och hela 31 personer som kom!).

I jantelags-Sverige så passar ju – tyvärr – den där dikten väldigt bra, det är ju precis så det är. Vi är många gånger inte bara rädda för att ”misslyckas” (jag tror dock inte att man kan misslyckas, jag tror bara att man kan lära sig saker och utvecklas, men det är en annan diskussion) med det vi drömmer om och vill göra, vi är ofta rädda för att ens göra det. ”Who am I to be brilliant, gorgeous, talented and fabulous?”. Vi förminskar oss själva, uppväxta med jantelagens ”du ska inte tro att du är något”.

Men genom att våga stå upp för oss själva, genom att våga följa vår inre röst, genom att våga låta vårt ljus lysa, kan vi inte bara leva ett mer autentiskt liv, fyllt av det vi vill ha. Vi kan också visa andra att det är tillåtet att följa sina drömmar, att låta sitt ljus lysa.

Så såhär i början av det nya året: vad skulle du göra om du inte behövde vara orolig för att misslyckas – men inte heller för att lyckas? Vad drömmer du om? Vem vill du vara? Vad vill du göra? På vilket sätt vill och kan du vara brilliant, gorgeous, talented och fabulous? Vad skulle du allra helst göra, om du vore fri från din rädsla? Om du inte behövde oroa dig för jantelagen och vad andra tycker (för det behöver du inte!)? Och kanske viktigast av allt; vad kan du göra för att bli fri från den? Vilket steg kan du ta idag, här och nu, för att bli fri och låta ditt ljus lysa?

2019 har bara börjat och ligger fortfarande framför dig som ett tomt, vitt ark, redo att fyllas med din berättelse. Så vilken berättelse vill du berätta?

our deepest fear is not that we are inadequate. our deepest fear is that we are powerful beyond measure. it is our light, not our darkness, that most frightens us…

And now we welcome the new year, full of things that have never been

2019. Nytt år – nya möjligheter, eller? 2018 avslutades i hundraåttio med fysiologikurs i skolan, sluta på jobbet, åka till Stockholm en helg med tjejgänget, träna (väldigt många mil skidor framförallt dessa sista veckor), ha lucia i skolan och temafest med programmet, fira jul, umgås med familj och vänner och däremellan också försöka hinna med lite vila. Firade in det nya året med en härlig kväll som gick alldeles för fort tillsammans med bra vänner, god mat, spel och väldigt många skratt. Bjuder på en bildbomb från de senaste en och en halv månaderna, även om det egentligen bara är en bråkdel av allt jag gjort:

 

Överlag var 2018 ett bra men omtumlande år. Året då jag efter mycket tänkande bestämde mig för att följa en dröm och säga upp mig och börja plugga igen, året då jag klarade Tjejklassikern (och påbörjade en till), då jag gjorde debut i triathlon och började träna crossfit, året då min farmor gick bort, då inte bara ett utan två hus där jag tillbringat mycket av min tid såldes vilket var jobbigare än jag förväntat mig även om det egentligen bara var hus. Ett år då jag rest runt halva Sverige som vanligt; Dalarna, Stockholm, Blekinge, Skåne, Karlstad… då det blev en favorit i repris med en vecka i Nice med familjen och där vi hann besöka både Frankrike, Monaco och Italien. Där vintern bröd på skidåkning och snö långt in i april och sommaren sedan bjöd på utlandsvärme under flera månader. Det blev ett år av glädje, men också av sorg. Och ännu ett år där jag lärt mig ytterligare lite mer om vem jag är, vad jag vill göra och hur jag vill leva mitt liv.

Med det är det dags att stänga kapitlet om 2018 och påbörja ett nytt, och jag kunde inte vara mer redo. Ser fram emot 2019 med allt vad det innebär: utbildningen som bara blir intressantare och intressantare (om än väldigt jobbig med sjukt mycket plugg just nu), praktik till hösten, mer yogajobb och förhoppningsvis ett givande sommarjobb så småningom, att göra klart ytterligare en tjej/kortklassiker och fortsätta känna rörelseglädje, att kanske göra debut på en längre triathlondistans till sommaren och framförallt: att fortsätta leva livet på det sätt som får mig att må bra, att fortsätta sträva efter balans i livet. Jag har två intentioner för 2019: ”grounded and free” och ”how is this perfect?”. 2018 har varit ett år där jag inte riktigt känt att jag haft fötterna på jorden hela tiden, där karusellen ibland snurrat lite för fort (som ganska ofta i perioder i mitt liv) och det är något jag vill försöka bli bättre på att inte känna i år. Jag vill bli bättre på att landa, stanna upp, känna mig stabil och trygg och på så vis också kunna njuta av frihet och äventyr. Det finns ett citat som jag brukar prata om på yogan ibland som jag hörde på någon klass någon gång – root down to lift up – och det är lite så jag tänker mig det. För att kunna blomma ut, känna frihet och öppenhet, så behöver man också ha tydliga, starka rötter nedåt som stabiliserar och fångar upp när det svajar. Den andra intentionen är kanske mer av ett mantra och taget rakt av från Johanna/Global yoga som skrivit om detta på sina sociala medier men jag tycker det säger det så bra. How is this perfect – hur är detta perfekt? Det betyder inte att allt måste vara perfekt jämt, det handlar bara om att hitta perfektionen i det som inte är det. I det lilla bor det vackra, osv…

Med de orden; 2019 nu kör vi!

You can do anything, but not everything

Så, de senaste veckornas tentaplugg och jobb och hälsa på familjen och party och träffa kompisar och träna tog ut sin rätt och nu ligger jag däckad hemma. Tror jag hade feber igår, idag känner jag mig för visso piggare men inte helt bra. Var påväg att stoppa i mig några alvedon och gå till det obligatoriska seminariet igår – och jobbet idag – men sen insåg jag att sjukdom faktiskt betyder att kroppen behöver vila så fick bita i det sura äpplet och göra kompletteringsuppgiften (tack och lov rätt enkel) igår och jobba hemifrån idag. Resterande tid har jag legat under en filt i soffan och kollat på min nya addiction New girl (vilket även är exakt vad jag ska göra bara jag skrivit klart detta, tillsammans med lite glass).

Några roliga saker sedan senast: har hälsat på familjen i Ronneby (vilket jag inte har en enda bild ifrån visade det sig), skrivit första tentan på Fysioterapeutprogrammet och firat den med tentafest med klassen, och i lördags höll jag och två till tjejer uppvärmning på Uppsalaruset i Sunnersta.

Nu ska jag fortsätta vila, tack och lov har vi inte ens något att göra i skolan just nu OCH jag har lämnat över det mesta till Emmie så har inget jobb att göra heller. Ganska tråkigt att vara sjuk just därför dock (okej det är alltid tråkigt att vara sjuk och jag är svindålig på det förutom typ första dagen då det är skönt, men hade redan en vilohelg med över ett dygn i soffan och kollade på tv vilket typ aldrig händer annars, så hade inte riktigt behovet av lugna dagar nu igen…). Jag hade ju gärna använt mina lediga dagar till något roligare än att ligga hemma själv, typ träna, umgås med kompisar, vara ute eller jobba på gymmet. Men that’s life och nu får jag verkligen practice what I preach: lyssna. på. kroppen. Så, tillbaka till soffan och New girl! (Ps. Har du inte sett det så kolla, I love it! Avsnitten är dessutom bara 20 minuter så även om man kollar typ 10 avsnitt så har inte hela dagen gått som när de är en timme, bästa!)

Beteenden, beteendeanalys och tankens kraft

Just nu läser vi psykologi i skolan, med fokus på beteenden; hur de skapas, lärs in och vidmakthålls, samt hur de kan analyseras och i och med det också förändras. En sån där kurs som garanterat leaves you thinking, så att säga. Inte nog med att det är otroligt intressant och bra att kunna inför det framtida arbetet som fysioterapeut, det gör också att en börjar fundera på sina egna medvetna och omedvetna beteenden. Vad gör jag som är en naturlig reflex på saker? Vad är inlärt? Vilka eventuella problembeteenden har jag, hur vidmakthålls de och hur kan jag påverka och förändra dem?

Igår kväll tog vi vaccin i skolan (vi får göra det gratis inför att vi ska vara på sjukhus och ha praktik/jobba) och jag har tidigare varit livrädd för sprutor. Bara åsynen av en spruta, eller att prata om vaccinationer, har fått mig svimfärdig. Så spenderade jag sedan hela dagen igår med att läsa om just beteende, beteendeanalys och en liten touch av hur det kan förändras. När jag sedan cyklade till crossfiten innan vaccinationen körde jag en femton minuters beteendeanalys på mig själv: varför är jag spruträdd? Well, jag kunde inte komma på någon jobbig händelse men insåg att även om jag alltid varit rädd så har rädslan blivit med åren, vilket automatiskt ledde till nästa fråga: vad gör jag – eller vad är det – som gör att rädslan fortsätter finnas? Som förstärker beteendet? Kom fram till flera punkter som alla kan sammanfattas med att jag talar om för mig själv (och alla andra…) att jag är livrädd för sprutor och att jag kommer känna mig svimfärdig bara jag kommer in i rummet. Att det här kommer bli så jobbigt. Och klart som tusan att det blir jobbigt då! Vilket betyder att nästa gång jag ska ta en spruta är det ännu värre – för det var ju fruktansvärt – i mitt huvud – gången innan.

Så, utan att vi egentligen kommit till förändrings-delen i kursen ännu så började jag tänka ut hur jag istället ville att det skulle vara, och vad jag skulle göra för att komma dit. Om problemet är att jag intalar mig själv att jag är livrädd; pratar högt om det, lägger upp fötterna högt, vill helst ligga ned osv så måste jag ju göra i princip tvärtom för att inte fortsätta förstärka beteendet och med det rädslan. Så jag tänkte på att det ju aldrig varit hemskt egentligen mer än i mitt huvud, att det inte gör särskilt ont och att det bara skulle gå bra helt enkelt. Slängde ur mig till sköterskan typ fem sekunder innan hon stack att jag brukar vara spruträdd men hon hann knappt reagera på det, och jag bara satt där, kollade försiktigt åt ett annat håll fortfarande (behöver ju inte utmana ödet hur mycket som helst direkt) men råkade till och med kolla dit med sprutan fortfarande i utan att det kändes jobbigt (förut har jag kollat så långt bort jag kan tills personen sagt att det är klart). Det gjorde svinont denna gång så svor lite över det – men blev inte svimfärdig alls. Tog sedan ett blodprov som också gjorde ont men kollade ännu mer på när hon gjorde det – utan problem. Gick sen ut ur rummet och raka vägen till cykeln SÅ. JÄKLA. NÖJD. Förra gången satt jag i typ en kvart efteråt på golvet och åt choklad för att återfå lite energi och blod i huvudet.

Jag vet att alla rädslor, fobier eller beteenden absolut inte kan ändras på femton minuters analys av sig själv, men dit jag vill komma med det här (väldigt långa… att skriva kort är inte min grej) inlägget är hur jäkla häftig hjärnan är. Hur mycket vi kan påverka oss själva och vår kropp bara genom att tänka andra tankar, genom att ta makten över den där monkey minden som gärna drar iväg och babblar och babblar och babblar.

Slutligen:
Vilka beteenden har du som kanske inte alltid främjar dig i ditt liv?
Vad gör du – eller vilka saker finns det – som förstärker detta beteende?
Och vad behöver du – kan du göra något nu direkt? – för att börja förändra beteendet?