What we learn with pleasure, we never forget

Så, lite mer än tre veckor har gått på fysioterapeutprogrammet och hittills känns det så rätt! Förvisso har jag tillgodoräknat mig en hel del och inte varit i skolan överdrivet mycket vissa dagar, men det som jag varit med på har varit väldigt intressant. Vi har börjat lite smått med rörelse- och hållningsanalys, beteendeförändringar och motivation. Just nu mest touchar vi vid allt, men nästa kurs (som börjar om en och en halv vecka) är psykologi där det redan då blir mer fördjupning, sen lite mer av övergripande och i december dyker vi rakt in i anatomi och fysiologi. Några av de svåraste och jobbigaste kurserna på hela utbildningen sägs det, men det ska också bli så intressant! (Dessutom har jag ju läst lite sånt redan så inbillar mig att jag iallafall har lite försprång tack vare det). Hursomhelst så känns det som sagt väldigt bra och för varje föreläsning vi har, och åtminstone varje ny föreläsare vi har, så kommer jag på ytterligare en sak/ett ämne jag vill jobba med. Listan har alltså gått från tre-fyra saker som jag skulle vilja fokusera på till sju-åtta på tre veckor, och då har vi bara touchat på ytan av saker… Det blir väldigt spännande att se var jag hamnar efter dessa tre år – men det är ju exakt det som är det fantastiska med livet!

Förutom studier så har jag jobbat lite, varit på lite nollningsaktiviteter, hängt med mamma och lillebror i Stockholm en eftermiddag och firat födelsedag. Av oklar anledning har jag knappt fotat någonting de senaste veckorna men här kommer det lilla jag har.

Svingod pizza i Stockholm, på Meno Male i typ Vasastan (mvh tjejen med sämst lokalsinne)

Haft praktiska övningar och examinationer där en fick gå i träningskläder hela dagen – drömmen!

Temafest på nollningen – lag Danzbandzveckan! (Alla lag hade festivaler som namn)

Bra löptur häromdagen – personbästa i distans! Delvis pga sprang här och det var så skönt så ville inte springa hem igen:

Druckit ungefär 10000000 koppar te de senaste veckorna…

Fick besök av Josefine en natt innan hon skulle till Stockholm på kurs. Vi gick på italiensk restaurang och åt pizza och drack bellini och vin, och sen på Miss Voon som är en bar högst upp på ett hotell och drack drinkar.

Hade avslutningsgasque (= sittning, dvs finmiddag) i lördags för nollningen. Förutom att studierna i sig är roliga (och tur är väl det…) så är ju alla sittningar en av höjdpunkterna med att vara student igen!

Nu ska jag eventuellt pallra mig ut på en kort joggingtur. Har träningsvärk från helvetet rent ut sagt sedan måndagens benpass på gymmet, men skulle vilja springa en sista runda innan söndagens lopp och imorrn är gränsfall, speciellt för löpning. Fredag och lördag blir iallafall garanterat vilodagar så benen är pigga till söndag! Ska bli så kul, även om jag också är lite orolig eftersom förra året var fruktansvärt… Men siktar – som det ser ut nu – på att springa med en bra känsla hela vägen snarare än på en bra tid.

En kort klassiker mot cancer

Den 30 september påbörjar jag kortklassikern för andra gången (well, förra var ju tjejklassikern men det är ju mer eller mindre samma sak), denna gång i sällskap av mamma och Jost.

Klassikern startar för oss med Rosa bandet-loppet och inspirerad av det har jag valt att göra den här klassikern till en god gärning och startat en egen insamling till Cancerfonden, med målet att samla in minst 1000kr/lopp under året. För alla de som slåss mot cancer idag, för de som inte kan röra på sig och delta i loppen själva men kanske drömmer om att en dag göra det, och för alla de som inte finns kvar här bland oss. Jag hoppas du vill vara med och bidra – kanske kan du skippa den där take away-kaffen eller godisbiten eller tröjan du vill ha och lägga några kronor på detta istället. ❤️ du hittar insamlingen genom att klicka här.

Strength doesn’t come from what you can do, it comes from overcoming the things you thought you couldn’t do

I söndags körde jag som sagt Stockholm triathlon och knäet började strula igen, så i tisdags var jag på behandling på Muskelcentrum och fick nålar och stötvåg och sen har jag, förutom yogaklass måndag och onsdag, vilat från träning hela veckan. Men imorse kände jag att jag behövde testa formen inför lördag, bara för att se om det ens går att springa, och gav mig ut innan frukost (glömde dricka smoothien jag förberett, haha) och innan jobb. Det var dimmigt och ganska kyligt men så fantastiskt skönt! Knåpade ihop hela 5,5 kilometer i ett helt okej tempo och det kändes knappt jobbigt. Sen körde jag lite rehab, stretchade, åt frukost och gjorde mig klar och så åkte jag till jobbet. Kände mig så pigg och glad och nöjd över morgonträningen (det är bra härligt att börja dagen så alltså!), ända tills några timmar in på dagen när tröttheten slog över mig. Tror dock att det handlar mer om att jag bara sitter framför datorn timme ut och timme in, för jag är alltid trött efter några timmar på jobbet..

Hursomhelst, det var skönt med morgonträning och ska absolut försöka få in det som vana igen i höst. Så skönt att ha träningen gjord när man kommer hem också ju! En sak som slog mig när jag kom hem från löpturen imorse, och som jag tänkt lite på innan också, är det här med hur känslan och uppfattningen av avstånd och distanser ändras i takt med att livet och ens levnadsvanor förändras. Förr tyckte jag att fem kilometer var långt eller åtminstone lagom att springa, och framförallt var det jobbigt. Det tyckte jag även förra året, även om jag kunde springa längre då också (men då gick det väldigt långsamt). Nu sprang jag över fem kilometer på morgonen innan frukost utan att ens reflektera över det, och det kändes varken långt eller jobbigt. Det hänger ju helt klart ihop med att jag tränat mycket långa pass de senaste månaderna, både avstånd men framförallt tidsmässigt, både löpning och cykling och triathlon… uthålligheten – fysiskt och mentalt – och tålamodet har förbättrats helt enkelt. Nu är det så pass att jag nästan, men bara nästan – jag tror inte att jag kan den helgen, är sugen på att köra Lidingöloppet 15km i höst och det hade jag väl bara kunnat drömma om för ett år sedan när en mil kändes långt (missförstå mig inte, en mil är fortfarande långt att springa, men det KÄNNS inte lika jobbigt och långt som förut):

Samma sak var det med cykling förut: i vintras, innan jag köpte min nya cykel, så var Stenhagen (ca nio kilometer härifrån, andra sidan Uppsala) superlångt iväg och de yogaklasser jag hade där var ett projekt att ta sig till. Sen köpte jag min nya, bra, cykel och började cykla långpass och nu är det inget konstigt att sätta sig på cykeln den distansen för ett bad (gjorde det häromveckan, inte till Stenhagen dock) eller för en kort yogaklass eller för att göra något annat. Och att cykla den distansen bara för träningens skull känns knappt lönt, då ska det gå riktigt snabbt…

Så, det är intressant hur livet förändras. Hur vi förändras. Och det är kul att de att träningen ändå gör skillnad, både fysiskt och mentalt. Vilket leder till nästa tanke; hur kommer jag känna och uppleva och tycka om ännu ett år? Vilken distans känns lång respektive kort då?

Nu ska jag laga middag och packa väskan för imorn blir det tjejhelg i Stockholm med familjen, god mat, hotell och Tjejmilen!

Life happens at the end of your comfort zone

Under våren när jag tränade så tänkte jag mycket på det här med att våga pressa lite hårdare och att jag ofta – både i träning och de lopp jag dittills gjort – har svårt att ta ut mig helt. Jag fegar för jag vill orka runt hela rundan/loppet vilket resulterar i att jag ofta har energi kvar efteråt. Efter att ha funderat på det, upplevt det på både Tjejvättern och Tjejvansbro och pratat med folk om det har jag börjat pusha mig lite hårdare när jag tränar, börjat testa mina gränser och se hur mycket jag klarar. Och majoriteten av gångerna är det ju mer än vad jag tror, även om det kan vara riktigt jävla jobbigt under tiden. Det har gått så pass långt att jag nästan kan gilla det, kanske inte för stunden, men efteråt. Känslan av att ha använt hela sin fysiska kapacitet, av att kroppen har fått jobba på max, av att den har fått göra det den faktiskt är skapt för. Och för att det är kul när en klarar mer än en tror!

Hursomhelst, det har inneburit att jag kört minitriathlon för mig själv två gånger, kört en träningstävling i triathlon förra veckan, sprungit mycket och framförallt snabbare än någonsin tidigare, osv. I helgen slog jag personbästa på milen efter att bara ha löptränat sedan början av juni sedan hälsporren, till exempel. Idag hade jag en riktig pissdag med trötthet och ont i magen och less på allt (mest pga den tiden i månaden, ni som vet ni vet…….) vilket slutade med att jag åkte hem tidigare från jobbet, köpte glass när jag handlade på vägen hem och jobbade från balkongen (och klämde nästan hela glasspaketet, haha) de sista timmarna. Var påväg att ta vilodag för jag kände bara nejnejnej till allt, sådär så jag ville mest dra täcket över huvudet och vakna om nån vecka, men sen tänkte jag ett steg längre, på de stundande loppen (Stockholm Triathlon på söndag och Tjejmilen veckan efter) och framförallt på att om det är någonting som gör humöret bättre så är det ett riktigt kickass-svinigt jobbigt träningspass så jag drog på mig löparkläderna och gick ut. Sprang fem kilometer och försökte snitta nästan en minut snabbare per kilometer än mitt vanliga tempo för att delvis träna på högre hastighet än vanligtvis, för att bli sådär riktigt jäkla (skönt) trött och för att jag behövde testa gränserna lite inför loppen och det gick bra – var fyra sekunder från mitt tidigare personbästa på fem kilometer (som jag på något oklart sätt tog totalt otränad när jag sprang blodomloppet häromåret) och jag klarade tidsmålet för dagen med femton sekunders marginal. Känslan efteråt? Nästan kräkfärdig men det var SÅ SKÖNT (inte kräkfärdigheten då men endorfinerna och allt!!). Nu är jag astrött och ska sova tidigt, förhoppningsvis blir imorgon en bättre dag.

Ps. Hur härligt är det inte att hösten snart är här?!?! Älskar att slänga ihop en god soppa och tända ljus och krypa upp i soffan med en bra bok. Längtar så efter kyligare dagar!

Fall is about letting go of the old to create space for the new

Sommaren, eller iallafall semestern, är nu över och jag har varit tillbaka i vardagen och jobbat en vecka redan. Den här sommaren har varit helt fantastisk och jag tänker inte ens försöka att återberätta allt som hänt men kort sagt så har den varit en äkta sommar med massa sol och bad, en hel del träning – inklusive några lopp! -, vänner och familj, äventyr och aktiviteter och ganska många lata timmar i solstolen med en bok. Har hunnit vara i Dalarna väldigt länge, i Ronneby, i Malmö och i Gimo. Varit på bröllop, 25-årsfest, 50-årsfest, namngivning och begravning. Har njutit massa av naturen och testat lite nya aktiviteter, sett mängder av solnedgångar och badat under dygnets alla timmar. Helt enkelt exakt den sommar jag drömt om och velat ha så länge! Och lite såhär har det sett ut (inser dock att jag varit så upptagen med att leva och njuta av livet att jag inte fotat så mycket som jag brukar, men en del bilder har jag ändå):

Och nu är jag redo för hösten! Exakt vad den kommer innehålla visar sig om någon vecka, men planen och förhoppningen är att jag på ett eller annat vis kommer återgå till skolbänken. Mer om det senare. Dessutom ska jag köra mitt första riktiga triathlon (!!!!) i Stockholm redan nästa helg, springa Tjejmilen helgen efter det, fylla 26 och fortsätta med företaget. Och mycket annat såklart.

Angående företaget så har jag under sommaren utbildat mig till KRAFT-instruktör vilket innebär att jag kommer kunna börja erbjuda personlig träning för den som fått ett fysisk aktivitet på recept utskrivet eller som bara vill komma igång med träningen. Det kommer finnas möjlighet både att träna med mig (i Uppsala framförallt) men också att få enklare träningsprogram att genomföra hemma. Låter det intressant? Skriv en kommentar eller skicka ett mail till hello@josefintrogen.se så pratar vi mer!

Summertime and the living is easy

Sommaren kom och semestern kom och jag har inte skrivit något på evigheter inser jag. Igen. Prioriterar helt enkelt att leva istället för att blogga om det. Och när jag har tid att skriva har jag prioriterat att läsa en bok eller lyssna på webbföreläsningar till den distanskurs jag anmält mig till under sommaren. Så, jag tar nya tag med bloggen i höst. Tills dess, ett axplock av vad som skett de senaste veckorna. Mest sol och bad och träning och friluftsliv och vänner och familj som ni kan se. (Men låt er inte luras av bilderna för mycket, det har också varit tråkigare saker som en svinjobbig men väldigt fin begravning och lugnare saker som en hel del tid själv i en solstol med en bok i handen – det är det som kallas balans).

Be who you want to be

Den här idén om inlägg har legat som utkast sedan en dag i mitten av mars när jag åkte skidor och jag har snuddat vid ämnet tidigare, men jag har inte kommit mig för att skriva det helt förrän nu när jag haft samma epiphany flera gånger om sedan dess.

Det finns ett citat inom yogavärlden som säger att ”var den din yogamatta tror att du är”, våga vara modig eller sårbar eller rädd eller stark eller glad eller ledsen eller vad det nu handlar om, inte bara när du yogar utan alltid. Våga vara du.

Det här citatet slog mig när jag var ute och åkte skidor den där dagen i mitten av mars och det har slagit mig ett antal gånger till sedan dess; oftast i samband med någon träningsaktivitet. ”Var den dina skidor tror att du är” (eller cykeln eller gymmet eller våtdräkten – ni fattar poängen). I främsta hand handlar det dock inte så mycket om den jag är när jag står på skidorna eller cyklar eller simmar eller tränar något annat – där är jag nog ungefär lika modig eller stark eller lat oavsett vad det gäller – det handlar om den jag känner mig som. När jag tar på mig träningskläderna eller när jag står på startlinjen till ett lopp eller när jag väl är ute och tränar eller när jag ser bilder i efterhand eller spegelbilder eller bara min egen skugga för den delen. Jag känner mig som – och är – en sån som jag alltid velat vara. En sån som åker skidor och cyklar och simmar och tränar på gymmet och springer. Jag är en sån som tar skidorna under armen på lunchen och traskar till närmaste spår, en sån som ibland går upp tidigt på morgonen bara för att hinna träna innan jobbet, en sån som tillbringar timmar på gymmet, en sån som prioriterar träningen på något sätt även på semester både i Sverige och utomlands och till och med en sån som frivilligt och med glädje läser böcker om anatomi och fysiologi och träning när hon är ledig.

Och saken är ju den, att jag är den personen jämt. Inte bara i den stunden som jag faktiskt gör det.

Det här kanske låter självklart (alternativt väldigt flummigt eller skrytigt) men dit jag egentligen vill komma med det hela – lite som med det här inlägget om att en är en löpare oavsett vilken hastighet en springer i, en skidåkare oavsett hur duktig en är, osv  – är att ibland behöver vi stanna upp och inse hur långt vi har kommit, vart vi är idag jämfört med vart vi var för en månad, tre månader, ett år eller tio år sedan. Jag har som sagt alltid inspirerats av alla träningsprofiler i sociala medier och drömt om att vara en sån som tränar på riktigt, som kan saker om träning och som kanske till och med kan inspirera någon annan till rörelse och fysisk aktivitet, men jag har samtidigt också alltid tänkt att det kommer dröja länge tills jag är där. Att jag måste plugga i hundra år och jobba en massa och sen kommer jag kanske – men bara kanske – vara där. Well, jag är inte så säker på det längre. Jag är ju uppenbarligen en sån som tränar och jag kan faktiskt en hel del om träning vid det här laget och – för att fortsätta med skrytet – det är flera som sagt att de blivit inspirerade av mig/mina inlägg i sociala medier. Jag körde ju till och med två – mycket uppskattade – cirkelfyspass på gymmet häromveckan. Jag är den jag ville – och vill – vara.

Därmed inte sagt att jag ska nöja mig här och sluta jobba för mina drömmar (yes det finns många fler!), men jag tror helt enkelt att det kan vara bra att stanna upp, sluta jämföra sig med sociala medier hela tiden och klappa sig själv på axeln ibland. Det kommer (nästan) alltid finnas någon som kan mer eller är bättre eller bara mer känd, oavsett vad det gäller. Men vi behöver inse hur långt vi har kommit, att ens tio- eller femton- eller tjugo-åriga (eller tjugofyraåriga för den delen) jag skulle vara stolt och imponerad. Och att en kanske redan är – eller är på god väg att bli – den ens yogamatta eller skidor eller cykel tror att en är.

Och det finns såklart miljoner andra områden att applicera detta på också som inte har med träning att göra alls, några har jag skrivit om i inläggen nedan men några exempel utifrån mitt eget liv:

  • var den ditt kök tror att du är (en sån som kan laga mat helt okej och äta relativt balanserat)
  • var den dina plantor tror att du är (en sån som håller liv i plantor och odlar grönsaker själv och pysslar med dem)
  • var den din dator tror att du är (en sån som tillbringar kvällen med att skriva ett långt, något filosofiskt, blogginlägg, en sån som fotar och håller på med bilder, en sån som läser om nya saker)

Och såklart även – om det blir på rätt sätt – var den din omgivning tror att du är (dvs om det är den personen du vill vara). Jag umgicks härommånaden med en kompis och hennes kompis och vi kom in på att prata om olika frilufts/träningsaktiviteter, typ skidor och cykling och så. Jag pratade på rätt bra om allt jag vill göra eller gör och kompisens kompis frågade om jag var en friluftsmänniska varpå jag svarade nej och min kompis mest stirrade på mig och sa ”jo det är klart att du är! du gör ju friluftssaker hela tiden!” och det slog mig att ja, faktiskt. Jag kanske inte tältar eller vandrar eller paddlar kajak (än) som jag också skulle vilja, men jag är ju faktiskt väldigt mycket utomhus och gör någorlunda friluftiga aktiviteter, allra helst i naturen. Och jämfört med någon som aldrig gör det så är jag ju då en friluftsmänniska.

Så, summan av kardemumman: våga vara den du vill vara, sluta jämföra dig med andra (speciellt de som är bättre, kändare, mer erfarna eller liknande), var nöjd över hur långt du kommit idag men sluta heller aldrig drömma!

Avslutningsvis, några bilder från idag när jag simtränade vid Björklingebadet efter jobbet vilket var det som utlöste dessa tankar idag: jag är en sån som tar bilen ett par mil för att simträna inför ett lopp.

För mer läsning på liknande ämnen:
(inläggen är importerade från min gamla blogg, därav den något konstiga layouten och avsaknaden av bilder, har fortfarande inte lyckats lösa det)

Våga vara den du är och tro på dig själv och din egen förmåga.

Jag är en sån som gör Tjejklassikern!!!!!

Mer om den där lilla rösten i huvudet….

Only go as fast as the slowest part of you can go

Tog en mini-löptur på kvällskvisten idag för att känna in foten och knät. Det blev ett långsamt varv runt Årstaparken och fem backintervaller upp för kullen bara för att få upp lite puls. Det är klurigt det där med löpningen och att komma igång igen efter skada, det är så himla lätt att pusha sig för hårt, springa för snabbt eller långt, bara för att resten av kroppen känns pigg. Måste verkligen dra i handbromsen hela tiden när jag springer vilket är sjukt bra träning mentalt – plötsligt ligger ”prestationen” och målet inte i att springa snabbt och långt utan att springa så lite och långsamt och försiktigt så jag slipper smärta.

Hursomhelst, det kändes helt okej och hoppas på fortsatt okej känsla även imorn (smärtan i foten kommer oftast efter vila om den kommer). Oavsett så var det ju inte helt fel med detta som mål i backintervallerna:

Nu: dusch och sovdags!