Om att träna – eller inte träna

Denna vecka tappade jag träningsmotivationen helt. Gymkortet gick ut för denna gång, vädret lockade inte för utomhusträning och jag var trött efter många timmar på VFU varje dag. En del av mig visste ju att det skulle kännas bättre efter lite rörelse, det var ju huvudet som var trött och inte kroppen – och gymkortet var ju bara att förnya eller så är det ju ännu härligare att komma in efter att ha tränat ute i dåligt väder – men det gick ändå inte. Kunde inte förmå mig att ta mig iväg. Tack och lov så har ju jag privilegiet – för ja det är ett privilegium – att 90% av tiden vara motiverad och ha lust till att träna så efter att ha dividerat litegrann (okej ganska mycket första dagarna) med mig själv insåg jag att det var lika bra att släppa det för några dagar och lyssna på kroppen och hjärnan som ville vila och invänta motivationen igen. För – återigen tack och lov – så visste jag ju att den skulle komma tillbaka väldigt snart (och dessutom snittar jag typ 10 000 steg och 5 kilometers cykling om dagen nu med VFU och allt så jag rör ändå på kroppen). Men visst hade jag helt rätt, redan igår kom motivationen fram igen tillsammans med en strålande höstsol som ledde till ett långpass i skogen (där det var så fint som bilderna nedan visar) och nytt personbästa på hela femton kilometers löpning.

Det kanske inte funkar för alla, alla tycker inte om att träna och då förstår jag att det är svårt att invänta motivationen eller lusten till det, men det jag vill få sagt med detta är att om du precis som jag tycker att det är roligt majoriteten av tiden (eller för den delen, även om du inte tycker det) så behöver du inte vara så hård mot dig själv. Lyssna på kroppen och låt den vila när den vill och behöver det. För min del är det (delvis) vad som håller motivationen vid liv – att träningen sker på mina villkor, för att jag vill. Men mer om det en annan dag, nu väntar spikmattan och ett försök att bli av med huvudvärken som jag dragits med hela dagen.

Om att läka, leva, växa och blomma

Jag har, i takt med att jag de senaste åren testat så, odla och plantera olika sorters växter och plantor också fascinerats över hur naturen är skapt för att överleva, läka, utvecklas och leva: en tomatskiva rakt ned i jorden som blir till en ny gigantisk planta och mängder av nya tomater, en avokadokärna som med tålamod och tid blir till en ny planta, en avbruten kvist från en planta i lite vatten eller direkt ned i jorden och plötsligt har den skapat nya rötter, grundat och stabiliserat sig igen, några tappade fröer på marken och plötsligt kommer grönt upp mellan plattorna på uteplatsen där ingenting var menat att växa, osv osv osv.

Det har fått mig att tänka. Inte bara på hur otroligt fascinerande naturen faktiskt är (jag menar VEM kom på det egentligen??? det är nästan så man blir religiös), men också på hur även vi borde vara – är – skapta på samma sätt. Skapta för att överleva, läka, utvecklas, leva och växa. När våra rötter plötsligt slits upp, när vi tappar fotfästet och vi känner oss som den där blomman eller fröet som flyger runt, runt i vinden så är också vi skapta för att – när chansen sedan ges – skapa nya rötter, grunda oss på ett nytt ställe och ett nytt sätt, hitta trygghet och stabilitet i det nya för att så småningom inte bara överleva utan faktiskt läka, leva, utvecklas, växa och förhoppningsvis även blomma på nytt.