Månad: februari 2017

För ett och ett halvt år sedan skrev jag en text till yogahemsidan yogobe om mitt möte med yogan och hur allt började. Ramlade av en slump in där nu och hittade texten igen – jag hade faktiskt glömt bort den – och tänkte att jag kunde dela den här med. Det är utan tvekan den mest utlämnande, personliga texten jag någonsin skrivit (som har publicerats), men kanske kan den hjälpa eller inspirera eller peppa någon som är i samma sits. Jag vet iallafall att det var sådana här texter och berättelser som hjälpte mig när allt var som värst. Så, here we go.

OBS. Texten är ursprungligen publicerad i oktober 2015, så tidsangivelserna stämmer alltså inte.

”’Du måste sluta nu, med allt, annars går du in i väggen.’ Det var så hon sa, min terapeut, den där måndagen för precis ett år sedan. Men väggen var egentligen redan där, och den jobbiga dagen var bara den första av många den hösten som snurrade likt en berg-och-dalbana utan slut. Det jag inte visste då, den där måndagen när sommaren precis övergått till höst och terapeutens ord vände upp och ned på min värld, var att det som skulle komma att bli den jobbigaste perioden i mitt liv också skulle bli den tid då jag sådär klyschigt ”hittade mig själv” och insåg hur jag ville leva mitt liv.

Ett år har gått sedan den där måndagen i terapifåtöljen och det både känns som igår och som i ett annat liv. Jag minns det såväl: hur kroppen bara sa stopp, hur känslorna, paniken, gråten och ångesten rusade runt, runt utan stanna och hur jag helst ville lägga mig i sängen och inte gå upp på flera år. 22 år av undanträngda känslor bubblade plötsligt upp till ytan, slogs om att få synas och höras mest och för någon som aldrig varken pratat om eller visat en enda negativ känsla blev det kaos. 22 år av känslor som jag, istället för att ta itu med och känna där och då, tryckt undan och flytt ifrån – vidare till en ny plats och ett nytt äventyr. Det blir en del att ta itu med när man slutligen stannar upp, lyssnar, känner och bara är.

Det tog mig några månader med spontana yogapass hemma och på gymmet innan jag verkligen hittade yogan på riktigt, men när jag i julklapp fick Rachel Brathens bok ”Yoga girl” var det något som förändrades. Alla mail jag skickat, alla samtal jag ringt och alla frågor jag ställt mig själv och min omvärld började plötsligt få ett svar – inte av någon annan utan av mig själv, inifrån mig själv. Utbrändheten dränerade mig på energi, men yogan lärde mig lyssna inåt, prioritera och välja det som kändes bäst för mig. Vad ville jag göra? Vad mådde jag bra av? Hur ville jag leva? Vem var jag? I hela mitt liv har jag levt, kanske inte utifrån andras faktiska viljor, men utifrån vad jag trodde att andra skulle tycka var bra, vad jag trodde att andra tyckte att jag borde göra. Bra betyg, alltid ett bra humör, göra mycket saker – små som stora – hela tiden och vara bra på det jag gjorde, var bara några av kraven jag hade på mig själv. Att misslyckas fanns inte på kartan, hellre flydde jag vidare innan det blev för jobbigt.

Men där, i lugnet och tystnaden på mattan, försvann dessa krav. Där var jag okej, oavsett vad. Där kunde jag möta alla de där 22 åren av känslor och händelser, släppa kraven och det som varit, fokusera på här och nu. Där kunde jag vara jag. Det gick inte på en natt, men det gick ändå snabbt. Efter några dagar skrev jag ett långt inlägg i min dagbok och avslutade med ”jag behöver yoga, nu”. Efter tre veckor skrev jag en lång lista med alla positiva förändringar jag märkt sedan jag börjat med yoga. Sedan fortsatte det. Ibland fem minuter eller bara en solhälsning, ibland två timmar, ibland ingenting. Stunden på mattan blev min stund, bara för mig. En stund för att landa, hitta tillbaka till mig själv och min kropp istället för att fastna i huvudet och tankarna som innan. I takt med att intresset och kunskapen kring yogan ökade, ökade också min förmåga att lyssna på mig själv och min kropp, att våga säga nej till saker, att välja det som verkligen kändes bra för mig, att ha tilltro till universum och livet och att ha tålamod, styrka och mod för att verkligen våga följa mina drömmar, utan att för den saken fly snabbt till nästa sak.

För ett år sedan satt jag i terapifåtöljen och det kändes som jag åkte i en berg-och-dalbana som aldrig skulle stanna: en berg-och-dalbana som hette Livet. Idag, ett år senare och drygt nio månader efter att jag börjat med yogan, har jag lärt mig stanna utan att använda nödbromsen. Jag har lämnat staden där jag har bott de senaste två åren för att leva det liv jag vill leva just nu. Jag har tagit några steg närmare mina drömmar och det liv jag vill leva i framtiden. Yogan har lärt mig att lycka inte beror på yttre faktorer utan inre, att vara tacksam och glad för det liv jag lever här och nu. Men den har också gett mig styrkan och modet att våga stå upp för mig själv och mina drömmar, att våga ta makten över mitt liv och förändra det som jag kan förändra, som inte känns bra. Idag står jag högst upp och längst fram i livets berg-och-dalbanan, redo för vad helst som kan tänkas komma, och jag har yogan att tacka för mycket av det.”

Helgmorgnar alltså… tänk om man fick börja varje dag såhär. Sovmorgon men att man ändå vaknar tidigt av sig själv, lite yoga och sen frukost och mysa i soffan med en bra bok, fortfarande iklädd yogatights (älskar mina nya tights från Cubus, så sköna och så snygga!).