Tjejvättern 2018

Igår cyklade jag alltså Tjejvättern och det var så mycket roligare och bättre och lättare än vad jag förväntat mig och jag är så jäkla stolt över mig själv som klarade det! Mer om det nedan, här kommer en recap av helgen och loppet:

Åkte till Motala på fredag eftermiddag och hämtade nummerlapp och sen vidare till Vadstena där vi (jag och mamma som var med som support och serviceteam och chaufför) bokat boende. Såhär fantastiskt fint var området där vi bodde (boendet var dock vandrarhem så det var som vandrarhem brukar vara). Åt god pasta på en mysig restaurang (dock med lite halvdålig service men vi är inte dom som klagar utan mest skrattade åt allt, haha) mitt på torget.

På lördagen ringde klockan 05.45 efter alldeles för lite och dålig sömn för min del (mvh börjar bli gammal och kan inte sova borta). Packade ihop, förberedde det sista, gjorde frukost och så körde vi mot Motala. Nervositeten var ett faktum men fick iallafall i mig en macka och smoothie. Väl framme var det bara att fortsätta äta, fixa iordning cykeln och mig själv och sen gick vi till starten. Kollade på folk (finns mycket intressanta människor på såna här event!) och var så nervös så jag trodde jag skulle spy, haha.

08.52 gick sen starten och loppet var igång! Första två milen rusade förbi och kroppen kändes sjukt bra, förutom en känning i baksidan av vänster lår. Tack vare att motorcykeln på bilden ovan åkte framför ett par kilometer så kunde jag inte stressa iväg vilket jag ofta gör när jag cyklar själv, istället hittade jag nästan direkt ett lugnt och bra tempo och skön kadens (tramphastighet) där jag cyklade i 23-24 km/h (mitt mål var att snitta minst 20 km/h om det kändes ok) och där pulsen och andningen var helt normala (okej nästan, pulsen var fortfarande hög och andningen snabb pga nervositet) och det kändes som jag kunde cykla för alltid – precis den känslan jag ville ha! Funderade på att skippa första depån för jag hade fått tips om det eftersom det är värsta backen på loppet precis efter, men valde ändå att stanna snabbt och dricka blåbärssoppa och äta en bulle. Passade även på att stretcha baksidan vilket gjorde att känningen släppte helt. Sedan började stigningen till Omberg, den ökända – och i stort sett enda rejäla – backen på Tjejvättern. Fick inte i lägsta växeln fram men klarade mig på tvåan och lägsta bak tack och lov, cyklade hela vägen upp vilket var jobbigt ja men ändå inte så jobbigt som jag trott. Någonstans här var tre mil avklarade vilket gjorde mig rätt chockad både i hur pigg jag kände mig och hur snabbt det gått. Väl uppe var det superfin utsikt och sen fortsatte färden ner igen. Smal väg, halvdålig asfalt och ganska mycket svängar gjorde de där 40 km/h som jag kom upp i ganska läskiga men ville inte heller bromsa och missa fart och att därmed kunna spara energi när jag var nere. Härlig känsla dock att swisha ned i den fina naturen och våga lita på sig själv och cykeln och det gick ju bra (det fanns dessutom de som åkte ännu snabbare ned, och i klunga till på köpet).

Sen fortsatte det med några mil platt, fyra mil passerades och någonstans efter fem mil (minns knappt när vi passerade fem dock?) var det dags för depå två. All vätska jag hällt i mig gjorde sig påmind så det fick bli ett lite längre stopp denna gång med toabesök och ännu mer blåbärssoppa, energidryck och bulle. Kände mig sjukt pigg fortfarande och var chockad över hur snabbt det gått. Och något förundrad över att jag då cyklat från Mockfjärd till Falun (mäter alltid alla distanser i avstånd från Mockfjärd i mitt huvud fortfarande). Skickade en snap till mamma för att förbereda henne på att det gick snabbare än förväntat innan jag cyklade vidare:

Plötsligt hade jag sen cyklat sex mil och sen sju mil och någonstans där började helvetet, om man får kalla det så. Sakta började knäet (vänster så samma som jag känt av låret i början) göra ont och ganska snabbt eskalerade det till brutal smärta (tänk: ungefär som det nog känns av att någon sticker knivar i dig, inte för att jag testat det men….). Vid tredje depån, någonstans vid 77 kilometer stannade jag, ”sprang” till sjukvårdstältet och fick benet tejpat. Mer bulle och blåbärssoppa och en energibar och sen vidare igen. Men solkräm och svett gjorde att tejpen satt i ungefär en minut vilket gjorde att smärtan ganska snabbt kom tillbaka (eller flyttade sig, oklart vilket då mitt minne är att det var framsida knä som gjorde ont först och baksida sen men jag kan ha känt det som framsida fast det var baksida/mitt i knäet). Hursomhelst var sista 25 kilometerna (loppet är 102 kilometer pga ny bansträckning) fruktansvärda och jag fick verkligen träna pannbenet, ta kilometer för kilometer. Eftersom det varken hjälpte att cykla snabbt eller långsamt så försökte jag trampa på rätt bra trots smärtan men det gick sådär tills sista milen och framförallt sista fem kilometerna. Då kände jag att ge upp där med en mil kvar (eller ännu mindre med fem kilometer bara inne i Motala kvar) för ett ont knä var inte ett alternativ när jag kommit så långt och kände mig så pigg i övrigt och att cykla långsamt hjälpte inte ett dugg utan skulle bara dra ut på lidandet så jag trampade som en galning (kändes det som iallafall), ignorerade smärtan fullständigt och tänkte att i värsta fall får någon fixa fram en rullstol eller komma med sjukvårdare och linda knäet vid målet eller bära mig till bilen. Så jag trampade och trampade och trampade och så kom jag in vid Göta kanal, hörde speakern i högtalarna, började se folk längs staketet som hejade och plötsligt var jag i mål, fick en medalj av ett barn och bara stod där. Försökte ta in att jag var i mål, gick några stapplande steg framåt (japp jag kunde gå trots allt!) och försökte se mamma. Lyckades inte och tänkte – gråtfärdig – ”nej hon hann inte hit, hon missade att det gick snabbare än vi trott” men sen plötsligt ropar hon på mig och vinkar och kommer med choklad-guld-medalj och fotar och jag bröt ihop fullständigt och skrattade och grät om vartannat. Förutom knäet – och uppenbarligen den mentala tröttheten – så kände jag mig helt okej ändå. Var inte supertrött fysiskt (jämfört med löpningen och skidorna) och hade inte ont någon annanstans. Satte mig mot ett träd för knäet började ge upp, proppade i mig dextrosol och vatten och resorb eftersom det ändå varit en jäkla prestation och ett rejält jobb för kroppen – och fortsatte skratta och gråta i en salig blandning.

Lyckades sen ta mig upp, halta bort till matståndet och hämta mat och satte oss i en park medan jag åt. Sen fick jag massage innan vi gick (haltade….) för att hämta diplom och sen bort till bilen, åkte till stranden för ett dopp och sen vidare hem.

Kom hem vid halv nio, åt pizza, duschade, hade på heat lotion på benet och la mig rätt tidigt. Vaknade halv nio imorse – pigg, utvilad och utan ont någonstans. Kände av knäet lite när jag gick i trappan ut, men inte annars och kroppen i övrigt är helt fit for fight igen. Det känns nästan lite tråkigt att inte känna av det mer, nu känns det nästan inte som det var en lika stor bragd – men bara nästan! Framförallt är jag – oavsett hur lite eller mycket trött och sliten jag är idag – så galet imponerad och stolt över mig själv och min kropp som klarade att cykla 102 kilometer, på mycket bättre tid än jag trott (hade räknat med 5,5-6 timmar och cyklade på 4.43) OCH utan att vara trött och sliten dagen efter! För även om en del av mig (typ prestationsångesten) tycker det känns tråkigt, så betyder det ju framförallt att jag faktiskt har tränat och förberett mig väldigt bra, och att min kropp är stark och i bra form! 10 mil när man bara tränat grenspecifikt i lite över en månad är långt och en jäkla prestation. Så heja kroppen och heja livet och heja mig själv! Och Tjejvättern – vi ses garanterat snart igen för du var himla bra!

Nu är det dags att ladda om för del fyra av tjejklassikern: en kilometer simning i Vansbro tjejsim. 8 juli, nästan på hemmaplan, är det dags! Ser fram emot det för det är bannemig himla roligt med lopp – så länge den enda tävlingen är mot sig själv och att genomföra det. Alla människor, stämningen, planeringen och förberedelserna, nervositeten innan, känslan under och stoltheten när man klarat det. Det blir garanterat mer sådant i framtiden – frågan är bara i vilken idrott och vilken distans…… det får framtiden visa.

Ett svar på ”Tjejvättern 2018”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *