Beteenden, beteendeanalys och tankens kraft

Just nu läser vi psykologi i skolan, med fokus på beteenden; hur de skapas, lärs in och vidmakthålls, samt hur de kan analyseras och i och med det också förändras. En sån där kurs som garanterat leaves you thinking, så att säga. Inte nog med att det är otroligt intressant och bra att kunna inför det framtida arbetet som fysioterapeut, det gör också att en börjar fundera på sina egna medvetna och omedvetna beteenden. Vad gör jag som är en naturlig reflex på saker? Vad är inlärt? Vilka eventuella problembeteenden har jag, hur vidmakthålls de och hur kan jag påverka och förändra dem?

Igår kväll tog vi vaccin i skolan (vi får göra det gratis inför att vi ska vara på sjukhus och ha praktik/jobba) och jag har tidigare varit livrädd för sprutor. Bara åsynen av en spruta, eller att prata om vaccinationer, har fått mig svimfärdig. Så spenderade jag sedan hela dagen igår med att läsa om just beteende, beteendeanalys och en liten touch av hur det kan förändras. När jag sedan cyklade till crossfiten innan vaccinationen körde jag en femton minuters beteendeanalys på mig själv: varför är jag spruträdd? Well, jag kunde inte komma på någon jobbig händelse men insåg att även om jag alltid varit rädd så har rädslan blivit med åren, vilket automatiskt ledde till nästa fråga: vad gör jag – eller vad är det – som gör att rädslan fortsätter finnas? Som förstärker beteendet? Kom fram till flera punkter som alla kan sammanfattas med att jag talar om för mig själv (och alla andra…) att jag är livrädd för sprutor och att jag kommer känna mig svimfärdig bara jag kommer in i rummet. Att det här kommer bli så jobbigt. Och klart som tusan att det blir jobbigt då! Vilket betyder att nästa gång jag ska ta en spruta är det ännu värre – för det var ju fruktansvärt – i mitt huvud – gången innan.

Så, utan att vi egentligen kommit till förändrings-delen i kursen ännu så började jag tänka ut hur jag istället ville att det skulle vara, och vad jag skulle göra för att komma dit. Om problemet är att jag intalar mig själv att jag är livrädd; pratar högt om det, lägger upp fötterna högt, vill helst ligga ned osv så måste jag ju göra i princip tvärtom för att inte fortsätta förstärka beteendet och med det rädslan. Så jag tänkte på att det ju aldrig varit hemskt egentligen mer än i mitt huvud, att det inte gör särskilt ont och att det bara skulle gå bra helt enkelt. Slängde ur mig till sköterskan typ fem sekunder innan hon stack att jag brukar vara spruträdd men hon hann knappt reagera på det, och jag bara satt där, kollade försiktigt åt ett annat håll fortfarande (behöver ju inte utmana ödet hur mycket som helst direkt) men råkade till och med kolla dit med sprutan fortfarande i utan att det kändes jobbigt (förut har jag kollat så långt bort jag kan tills personen sagt att det är klart). Det gjorde svinont denna gång så svor lite över det – men blev inte svimfärdig alls. Tog sedan ett blodprov som också gjorde ont men kollade ännu mer på när hon gjorde det – utan problem. Gick sen ut ur rummet och raka vägen till cykeln SÅ. JÄKLA. NÖJD. Förra gången satt jag i typ en kvart efteråt på golvet och åt choklad för att återfå lite energi och blod i huvudet.

Jag vet att alla rädslor, fobier eller beteenden absolut inte kan ändras på femton minuters analys av sig själv, men dit jag vill komma med det här (väldigt långa… att skriva kort är inte min grej) inlägget är hur jäkla häftig hjärnan är. Hur mycket vi kan påverka oss själva och vår kropp bara genom att tänka andra tankar, genom att ta makten över den där monkey minden som gärna drar iväg och babblar och babblar och babblar.

Slutligen:
Vilka beteenden har du som kanske inte alltid främjar dig i ditt liv?
Vad gör du – eller vilka saker finns det – som förstärker detta beteende?
Och vad behöver du – kan du göra något nu direkt? – för att börja förändra beteendet?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *